Hur skulle vi säga orden? Hur skulle vi agerat? Vilken blick skulle vi ha gett? Vad skulle vi göra i varje given stund om vi visste? Om vi verkligen förstod vad våra handlingar gjorde med den andre personen…
När vi är i en konflikt, eller i efterdyningarna av en sådan, är vi fyllda av våra egna känslor och tankar. Vi ser från vår egen vinkel. Vi berättar ur vårt eget perspektiv för vänner och får självklart sympati: ”Fy f-n sa hon det? Gjorde han så!? Vilket svin!” Vi redigerar (ofta omedvetet) vår berättelse för att slippa skammen över våra egna tillkortakommanden. Och så fördjupas kriget ytterligare.
Under bråk åker vi nästan alltid ner i hissen till de emotionella nivåerna av barnjaget inom oss och reagerar därifrån.
Istället för att känna tillåta oss att känna maktlöshet, sorg och förtvivlan, blir vi istället arga och ofta utåtagerande. Vi stöter bort av rädsla för att bli bortstötta. Vi gör oss oberoende för att täcka över vårt behov av närhet och samhörighet. Vi blir handlingskraftiga för att slippa känna det avgrundsdjupa i maktlösheten.
Den kloka äldre mannen berättar: ”jag ha tränat mig själv i att hänga på mig hennes perspektiv för att förstå. Om jag hade anklagat henne varenda gång vi kom i konflikt, så hade vi varit skilda för femtio år sedan.”
Kärleken gör sig öppen för att känna det som den andre går igenom.
Hur ska vi kunna försonas och känna empati om vi ständigt utgår från vad vi själva känner och behöver? Jag är väl medveten om att vi lever i ett samhälle som ständigt matar oss med: ”Vad behöver jag?” Inget fel i att ställa den frågan till jaget, men om relationsdöden inte ska spridas ytterligare, så är det helt nödvändigt att stanna upp: ”vad är min del i detta? Vad kunde och borde jag ha gjort annorlunda? Hur visar jag själv det jag söker i honom/henne?”
Om vi verkligen visste hur det kändes att vara den andre personen hade vi chockats på djupet. Jag kan garantera att konflikter och avstånd hade minskat dramatiskt.
Michael Larsen – relationscoach
Vilken viktig text tycker jag.
Jag önskar att vi oftare öppnade upp oss och pratade om smärta, emotionella sår och hur det formar oss genom livet för jag tänker mig att genom att lyfta upp det till ytan, se det för vad det är och få metoder att hantera det så tar det udden av det så att det inte ligger och gror till beteenden som skadar oss själva och andra.
Jag sörjer djupt att min fd käresta inte hade förmågan eller valde att inte vara nyfiken på mitt perspektiv. Han kanske var så djupt ner i sin krater som vår terapeut brukade säga, att han bara hörde Ekot av sin egen smärta och fastnade i egen skuld och skam.
Det finns två bra och fina poddavsnitt som pratar om just det, att kunna förstå att när man sårar någon annan så sårar man i första hand sig själv.
Här är de om någon vill lyssna:
https://www.svenskimago.com/evas-relationspodd/39-att-lugna-en-radd-kropp/
https://www.svenskimago.com/evas-relationspodd/52-vi-behover-se-oss-sjalva-utifran-en-nyckel-till-forandring/
En del kommer aldrig att vara villiga att lyssna och försöka förstå, och en del kommer helt enkelt bara aldrig att bry sig. Man får läka sina sår själv.
Jag får ont i magen av att läsa det här. Det betyder nog att jag känner mig träffad tänker jag.
Försöker komma över att jag blev dumpad.
Mitt ex. Mannen i mitt liv. Som inte stod ut i vår relation för han var ständigt orolig, litade inte på mig, kände sig sårad. Sa att jag inte kunde se saker ur någon annans perspektiv.
Det här skrämmer mig.
Jag tyckte jag tänkte på honom jämt. Ville vara ett vi. Stötta, lyssna, inspirera. Älska alla sidor, låta var och en vara som de är och bara få lära känna de där sidorna.
Så ville vi ha det.
Jag gjorde något som sårade i början. inte någon otrohet men ändå som väckte oro. Ja det blev en skuld jag kände och försökte gottgöra. Genom visa vad jag ville och berätta vad jag tänkte och kände hela tiden. Frågade om hans tankar känslor.
Vara öppen. Berätta om mina rädslor. Mina brister. Drömmar.
Men det var mer fakta han ville ha. Vad gjorde jag när och med vem. För misstänksamheten hade som väckt en svartsjuk demon som letade tecken på svek. Och letar man så hittar man oklarheter, som kan förvrängas till tecken eller historier kan uppspelas på ens näthinna – men i verkligheten var det ingenting alls. Någon artighetspratar ingen affär. En säng bäddas annorlunda. En bilresa tar längre tid. Ett föremål dyker upp. Ett oplanerat arbetsmöte drar ut på tiden. Man kan tolka saker i det.
Det kan väcka försvar i den utfrågade. Istället för säga stopp vad är detta för tankar var kommer de ifrån så försöker man redovisa och bevisa och blir kränkt. Alltså inte försöker förstå den andras perspektiv.
Och när frågorna som besvarats om det som sårade fortfarande kommer upp gång på gång, så blev det svårt tänka andras perspektiv. Förstå mig då skriker barnet i mig, det var inte så, jag älskar dig, skulle aldrig , och jag känner mig nervärderad när Du ständigt visar du inte litar på mig och ännu tror jag ljuger.
Men när dumpningen var ett faktum.
Skulden var min.
Jag hade visat jag inte var ärlig och då sanningen aldrig skulle komma fram så fick han ingen ro.
Och kvar står jag.
Övergiven känsla. Outhärdlig sorg. Bortvald för något som aldrig hänt. Eller för att jag inte kunde få honom känna tillit igen.
För jag inte kunde se hur jag sårade.
Så jag kan inte komma vidare, jag klandrar mig själv för detta. Ibland tänker jag att det nog låg hos honom. Men kommer tillbaka till jag inte var bra nog, mogen nog, sann nog, fin nog.
Jag kan inte komma vidare. Jag har fastnat.