Skulle du stanna kvar på en arbetsplats där du dagligen kränks? Hålla fast vid vänner som kör med härskartekniker och pratar bakom ryggen på dig? Se genom fingrarna om ditt barn mobbades i skolan? Med allra största sannolikhet är svaret nej. Du skulle inte vänta tills att det löste sig av sig själv, utan agera!
Så varför gör vi oss själva så enormt förhandlingsvilliga när det kommer till en parrelation? Varför försöker vi gång på gång med en partner som inte visar i ord och handling vad kärlek är för något. Varför är vi beredda att dumpa självvärdet för att det s.k. förhållandet ska hålla till varje pris? Hur långt är vi beredda att gå för att inte behöva vara ensamma?
Vad finns det att bygga på när respekt och kärlek saknas? Och ändå är det alltför många som kämpar vidare!
Det värsta vi kan göra mot den egna personen är att tillåta oss att stanna kvar i en kärleksdöd miljö. Vi blir känslomässigt förgiftade av en partner som ser rakt förbi oss. En person som inte respekterar och är villig att möta oss i våra känslomässiga och fysiska behov.
Om du har barn; skulle det vara ok för dig att din dotter eller son levde i det du gör?
Vi tvekar, är ängsliga och rädda: ”tänk om han/hon en dag verkligen kommer att förändras? Tänk om det egentligen är jag som provocerar honom/henne till att vara så här? Det kanske är jag som är fel?”
Är inte din livstid för kort för att läggas på hoppet om att en i grunden otillgänglig partner ska transformeras? Om personen i fråga visar öppenhet, vilja och har förmåga till självreflektion kan fantastiskt bra saker hända, men om inte…kommer du att bli alltmer grå och nyanslös för varje år som går.
Den som vill jobba med sin personlighet, förbättra relationsbeteenden och se hur den egna anknytningen påverkar etc. öppnar upp för möjligheter till en ljus framtid. Men om svaret ständigt är: ”sån är jag och sluta krångla!”
Din hjärna, jag hela din kropp formas av människan som du har nära inpå. Stress sätter bl.a. igång kortisolpåslag som i längden bryter ner. Omtanke, kramar, kyssar, respekt och andra kärleksfulla handlingar frigör uppbyggande ämnen.
Se omständigheterna som de är, inte hur du önskar att de vore. Det är din tid det handlar om min vän!
Michael Larsen – relationscoach
Han har jobbat med sig själv med hjälp av en psykolog. Jag ser och hör förändring. Ibland kommer hans gamla kommentarer fram och så även hans gamla beteende. Men det kommer bara lite smygande.
Vi är särbor och träffas inte dagligen. Vi levde ihop i många år med bråk, fula ord, slänga luren i örat, ingen respekt för mig o mina barn, avslut…
Men nu …han visar förståelse, respekt och lugn.
Men jag blir nästan provocerad…varför kunde han inte visa detta tidigare? Om jag skulle börja om med honom, vad ska barnen känna o tycka? Barnen är unga vuxna nu. Men ändå. Kommer jag själv att kunna lägga allt det gamla bakom mig? Det är svårt. Jag är så kluven…Jag tror att jag är väldigt rädd om min frihet, mitt bra mående som jag äntligen har idag.
I mataffären försöker få kontakt med honom men som alltid hans blick är fixerad på en ung kvinna i 23 årsåldern och han själv är 57 år. Han väljer kassa efter vilken kassörska som är snyggast. Under restaurangbesöket ska han flirta med servitriser och fixera blicken på kvinnliga bordsgrannar. Det ständiga flirtbeteendet har jag konfronterat honom med. Möts av du är ju sjuk i huvudet som inbillar dig att jag flirtar. Han säger gå i terapi. Jag bokade tid till terapeut. Fick bekräftat vad jag egentligen visste. Han är en psykopat och jag har inte fixat att lämna honom. Han är kroniskt otrogen och har inte förmågan att älska. Jag måste lämna och få sinnesfrid. Men ensamheten skrämmer….