När jag var mitt uppe i min skilsmässa mötte jag en Pappa på min ena dotters skola, som också nyligen separerat. När jag sett honom tidigare, var han välklädd, hade en upprätt och självsäker attityd, dock utan minsta spår av arrogans. Han var en sådan person man gärna blev vän med. Nu verkade han nedstämd och det yttre verkade han inte bry sig särkilt mycket om.

När vi pratade lät han dämpad och avvaktande. Jag såg att han led och frågade honom hur han mådde. Svaret blev: ”Jag har släppt det mesta”. Hans ord blev en väckarklocka för mig: ”Gjorde jag samma sak? Såg även jag ut som en som släppt taget?”

Jag föreslog honom att vi skulle börja träna tillsammans för att vinna lite styrka. Han tyckte det var en bra idé och vi började träffas några dagar i veckan för träning, och tillfälle till att prata av oss. Jag kände att jag började få tillbaka mitt självförtroende. Min nyfunna vän upplevde detsamma och emellanåt kunde vi skratta åt alltsammans.

Träningen gjorde oss starkare på flera plan och samtalen gav perspektiv. Att höra min egen röst uttala vissa saker, gjorde mig uppmärksam när jag/vi var på väg att falla in i bitterhetsjargong: ”Kvinnor är så…Livet är så…”

Det kan låta som stora ord, men våra möten gjorde att vi blåste liv i varandras drömmar om framtiden. Det var en ovärderlig tid, och mitt förslag till dig om du genomgår svårigheter är att börja träna och hitta någon att prata med. Det är gör att du landar mjukare.

run