Det går att se på hur par pratar med varandra, om relationen kommer att hålla eller inte. Meningar som bryter ned eller för oss närmare varandra. Kanske är det vi själva, partnern, eller båda som är avsändare av meningarna som är så förgiftande:
”Du är alltid så…”
”Du gör aldrig…”
”Du har tjatat om det där så många gånger….”
”Du har alltid rätt!”
”Jag vet hur värdelös jag är!”
”Jag förstår dig, men…”
”Måste du alltid krångla till det?”
När vi får partnern att känna sig förminskad, mindre vetande eller sätter på oss offerdräkten som härskarteknik, har vi slagit in på en destruktiv relationsväg. Små doser, dag efter dag, som skapar avstånd och en tyngd i bröstkorgen. Vi försätter oss själva i energisparläge för att inte bli ytterligare sårade.
Jag iakttar paret på restaurangen, där hon himlar med ögonen och gör en svepande avisande rörelse med handen. Kanske finns det en anledning, eller så är det ett sätt att stjäla energi från mannen mittemot. Om det här är ett återkommande mönster, vandrar den här relationen oundvikligen mot stupet.
Vi kan inte förändra det vi inte är medvetna om, och/eller erkänner för oss själva. Klarsynthet i kombination med handling är helt avgörande. Det som behöver ta större plats i många, många förhållanden är den genuina viljan att mötas och att verkligen vilja förstå partnerns känslovärld. Inte enbart den egna.
Bristen på riktig connection gör att vi känner ensamhet i tvåsamheten. Den gör att människor söker andra vägar; till sammanhang där de upplever sig förstådda, sedda och lyssnade till. Hur vi använder det uttalade och kroppsliga språket, är oändligt mycket viktigare än vad många av oss kan föreställa sig.
Istället för att köra med klyschiga ledarskapstekniker som:
”Jag hör vad du säger…”
För att på insidan ha inställningen:
”Men det är ändå min väg som gäller…”
Så behöver vi säga:
”Vet du vad älskling – jag ser på dig att jag gjort något som inte känns bra för dig. Jag tänker lyssna på dig. Vad önskar du att jag gjorde annorlunda i den situationen?”
Det handlar inte om att vara undfallande och självutplånande, utan att visa styrka i att kunna mötas på riktigt. När vi lär oss detta, kommer oändligt många bra saker som en bieffekt.
Michael Larsen – relationscoach
Här är en som är på väg till djupet, tog ett eget initiativ att måla om byrå som jag köpt på Blocket för 200:-. Mem vad arg han blev, jag fick inte börja göra ngt förräns han visat HUR o VAR. Han påpekade att jag hade fel kläder för ändamålet, hur jag kunde va sån idiot o måla om! Bortkastade pengar, jag spred kaos runt mig! Han vägrade berätta vsr färgen fanns så jag fick åka o köpa allt själv…skälv drog han…han ville inte delta i mitt kaos…Idag säger han att han trivs att va med barnen, men bara när inte jag är med.
Han ger det ngn månad till innan bestämmer om jag eller han ska flytta! Allt detta säger han högt/skriker medans alla 3 barn hör….Jag vart jättenöjd över byrån o bad honom titta: jag har tittat o det ser för jävligt ut”Han sa oxå: bara så du vet kommer jag reagera likadant nästa gång du drar igång ngt…
vad gör man? Förekomma eller förekommas?
Kan man höra dina webinar i efterhand på ngt vis??!! Behöver det sååå mkt
Vilket kontrollbehov han har! Och härskartekniker! Smärtsamt att läsa Anna:-( Jag finns här om du behöver prata. Varma hälsningar till dig!
Förekom Anna. Honom ska du inte leva med. Känner igen mycket …. det där han säger att han tycker om att vara med barnen när du inte är med känner jag ingen så väl. Offer. Fruktansvärt att säga så till din partner . Konfrontera honom om varför han inte bryter upp redan nu. Varför ska han hålla dig på halster? Nä de är fega egoistiska härskare. Även att han skiter fullständigt i glädjen du kände över byrån du ville fixa. . Hur ont det än gör är detta något du behöver göra för att ge dina barn en framtid där du syns och finns. Hur otroligt det än kan tänkas vara nu. Men du har ju hittat hit. Barnen ska inte leva i ett helvete o inte du heller. Ett friskt och sunt liv är man värd utan dessa personligheter . Usch jag märkte jag blev lite aggressiv i det jag skrev med sååå hög igenkänning.
Förekom Anna. Honom ska du inte leva med. Känner igen mycket …. det där han säger att han tycker om att vara med barnen när du inte är med känner jag ingen så väl. Offer. Fruktansvärt att säga så till din partner . Konfrontera honom om varför han inte bryter upp redan nu. Varför ska han hålla dig på halster? Nä de är fega egoistiska härskare. Även att han skiter fullständigt i glädjen du kände över byrån du ville fixa. . Hur ont det än gör är detta något du behöver göra för att ge dina barn en framtid där du syns och finns. Hur otroligt det än kan tänkas vara nu. Men du har ju hittat hit. Barnen ska inte leva i ett helvete o inte du heller. Ett friskt och sunt liv är man värd utan dessa personligheter . Usch jag märkte jag blev lite aggressiv i det jag skrev med sååå hög igenkänning.
Tack Micael du kommer ihåg mig…. Jossan!
Har du upplevt liknande?
Stämningen är väldigt kylig här hemma…förr kunde jag liksom va trevlig tids nog, nu går det inte längre, känner mig bara ”avstängd”. När han står o skriker o gapar på mig står jag helt lugnt ot yster o försöker söga ngt….han säger att jag bara står o glor….Han åt inte middag m oss igår kväll för han tyckte jag inte va trevlig mot honom! För första gången kunde det kvitta kände jag…han gick o sov hos stora sonen…förr grät jag bönade o bad messade gjorde allt som stod i min makt för han skulle komma o äta eller lägga sig…idag är jag helt förbytt o helt passiv i mitt agerande.
Det går in i ena örat o ut gnm det andra…
Anna! Jag hoppas verkligen att du en dag hittar styrkan att lämna det destruktiva förhållandet som du är i. Du får dagligen bekräftelser hur FEL detta är: vad mer? Vad mer Anna?
Jesus..
Låter som en riktig dramaqueen.
En undran bara, har han alltid varit så här eller har det hänt något i hans(ert) liv?
Anna detta är så här det blir mot slutet och det blir en twilight zone känsla. Känner igen även det nya du skriver. Mitt ex tilltalade inte mig vid matbordet. Det var så kränkande och fruktansvärt. Jag förstod inte förrän jag var ur relationen att jag varit utsatt för psykiskt våld i princip hela bål relation. Det har psykoterapeuter och andra fått uppmärksamma mig på. Ville inte tillhöra dem kategorin. Jag kunde inte se mig som ett misshandelsoffer för det var bara i hemmet och av honom jag tillät mig tillintetgöras. Du har ju ändå hittat hit och det innebär ju ngn form av insikt. Det här är så illa för barnen. Nu så här iefterhamd när jag har gått igenom hela resan från kaoset med att bryta upp, bo ett halvår växelvis i huset som vi sålde och nu ligger är i min härliga trygga tillvaro i min lägenhet och barnen som nu landat i separationen kommit till mig i dag för veckan hos mig. Nu bestämmer han inte mer eller kränker mig och jag tänker på det här med att man är helt inriktad (för man är så präglad på personen) på att just den personen är så viktig för mig .till och med känslan att man inte klarar sig utan personen. Och då har jag bra jobb och kam försörja mig o ungarna. Man går in i ett sinnestillstånd. Nä dags att höra av dig nu till anhöriga. Har du din mamma i närheten så säger du till honom att du sticker från hemmet nu och ham får ta barnen till skolan. Det är ju han som håller på o hotar att lämna dig. Vad fan håller ham på med den fege fan. Du behöver få prata med dina nära och berätta vad som händer. Du måste agera så det blir en drastiskt känsla inom dig. Du behöver dina näras omtanke nu och trygghet.Det blir ett helvete. Jag har själv suttit där och berättat för barnen. Men först behöver du avstånd och hjälp från nära. Nu är det dig själv du ska tänka på inte barnen att mamma måste vara hemma. De fattar att det är på väg åt helvetd.Sätt dig i bilen o dra!!’ Så gjorde jag för jag kände att nu dör jag. Bara på instinkt så sa jag att nu orkar jag inte vänta med sitta velande och känslomässiga osäkerhet. Vill du inte leva med mig vill inte jag det heller. Kom liksom bara till mig. Då fick han panik men bara för att han är ego och feg och inte klarar att ta det hela vägen. Jag hejar på dig Anna !!
Jossan!På väg till jobbet, skriver mer på lunchen…/anna
Jossan….har kännt mig ganska stark mentalt men när det varit ngn ”händelse” av detta slag o det gått ngr dagar kommer åter tvivlen? Överreagerar jag? Kanske jag som förstorar upp saker o ting…jag har inte heller varit särskilt trevlig o tillmötesgående. I lördags ville jag få en ursäkt för hans beteende mot mig, han krävde en ursäkt av mig för mitt beteende. Det som var fel i mitt beteende var att jag tänkt åka 15 mil T/R o hämta byrån , inkl bensinpengar kunde jag lika gärna köpt en ny!! Nu hade jag ”turen” han befann sig där på jobb så han kunde lösa det…han säger jag aldrig klarar ngt själv.MEN fixade mitt 40-årskalas helt själv, han varken hann eller orkade hjälpa till. DET vart jag stolt över!! Jag nämnt lite till hand föräldrar att jag finner det obehagligt när han går på mig o skriker o gapar o att jag backar…de skrattade mest bort det hela med att ”sådana är entrepenörer ” De tycker väl jag är känslig…Han valde sova hos stora sonen inatt igen…Kan man få reda på sin bank hur mkt lån man har rätt till? Utan att de involverar den andre partern?Har de tystnadsplikt eller kan man gå till villen bank som helst?….kram
Du behöver googla på normaliseringsprocessen och på uppbrottsprocess där det finns videor som visar vilken komplicerad väv man är i när man är i en relation som innehåller psykiskt våld. Fokusera inte på det som sägs om slår om det inte är fysiskt utan helheten . Ta dig lite tid till detta. Kan rekommendera polisens klipp på youtube om normliseringsprocessen och även en klipp i två delar som berör uppbrottsprocessen och de band som knyter en kvinna till mannen. Då kommer du få förklaringen kring dina tvivel o reflektioner över att det är
två som måste träta. Försvarar honom. Även hans familj låter honom hållas. Du ger sådana vidriga exempel som gör ont. Han sket fullständigt din födelsedag . Känner igen mig så väl om hur de får en att känna att sådana saker är väl inte så jävla viktiga. Dessa män för en sådan otrivsel (brukar benämna det med det ordet) omkring sig.
DU BESTÄMMER SJÄLV! Du kan gå till vilken bank som helst och prata om du känner dig obekväm med den bank ni har i dag. Säg däremot att det är rådgivning och att du inte vill att de gör en formell låneansökan om du inte vill ha hem brev
(Ifs endast ställt till dig) från kreditupplysning som görs. Kan ju även ringa o vara helt anonym. Säg som det är till personen i telefon. Vardagsmat för bank att hantera sådant. Skönt att höra att du ändå känner dig mentalt stark. Gå medan du har styrkan. En dag är du urlakad med spänningar i kroppen o mos i hjärnan. Har du föräldrar du kan få hjälp av och stöd av?
O Anna du klarar hur mycket som helst själv (märker att du liksom för dig själv behöver lyfta det)men man kommer in i ngn knasigt mood i en osund relation där man idealiserar den andre. Tycker den tänker så bra, är den smarta mm.Man vill ju att allt/han ska förändras och bli bra. Tyvärr kommer det aldrig hända När du kommer ut på andra sidan kommer du förstå. Och återigen du har hittat till separation.se. Du e grym!!
Jossan! Tack för klipp-tipsen på youtube. Men riktigt så illa är det inte, han använder inte fysiskt våld mot mig. Nu får jag lite dåligt samvete mot honom…..Att han inte vill sova m mig o påstår han inte får ngn mat o åkte iväg igårkväll, var för jag inte var tillräckligt tydlig att det fanns mat. Stor kram!! Hur stora är dina barn? Märker du ngn skillnad på dem nu mot förr? Igår sa jag till stora sonen (14) att hag kunde hjälpa honom måla ena väggen i hans rum då sa han” nej för fn gör inte det,det blir ett sånt jävla liv..”
Anna: varför ursäktar du ständigt hans beteende mot dig?
Hej,
Sista gången jag svarar nu. Jag skrev att du skulle bortse från det som sägs om fysiskt våld. Jag har inte heller varit utsatt för fysiskt våld men det spelar ingen roll. Det psykiska våldet är oftast det värsta och mest nedbrytande. Hade min exman slagit mig hade jag gått men det gör man inte när det gäller psykiskt våld. Du har ingen insikt i det och många kvinnor vill ju inte vara i ngt sådant fack. Det är ju andra typer av kvinnor. Du ska veta att jag är en medelklasskvinna med mycket bra jobb och lön. Har alltid varit respekterad i alla sammanhang på jobb mm. Har bott i tjusig villa och barnen går i skola spelar fotboll och rider. Jag är inte ngn annorlunda.du skulle aldrig tro om du träffade mig att jag varit utsatt för våld i nära relation för sådana kvinnor tror man liksom inte är det. Man tror det är ngt annorlunda socialgrupp mm men mest av allt handlar det om att man själv vill vara och ha det som de andra i husen runt om som man tänker är lyckliga mm och som man träffar i olika sammanhang. man måste komma till ett stadie där du känner att du själv har en mental känsla av att du kommer dö om du lever med honom eller att du inser att dina barn far mkt illa. Mer än så här Anna kan jag inte hjälpa dig. Jag har varit där du är nu. Kommer du inte själv till insikt så är det bara så. Ditt val. Att din son säger som han gör är fruktansvärt. Viilken hemsk otrivsel som jag kallar det som era barn växer upp i. Men visst många barn växer upp så och de klarar sig ändå. Det handlar ju mkt om en själv och vad man vill med sitt liv och de år barnen är i ålder då de vill vara med en. Mkt också om vad man vill ge sina barn för uppfattning om vem man själv är så länge de är formbara sedan är det kört. Jag vill inte att min dotter väljer samma typ av man för att hon växt upp under förhållanden som innebär att kvinnan är nedtryckt. Mönster följer med hela livet. Så hela frågan är mkt stor som jag ser det. Livet är här och nu. Skapa förutsättningar för att infalla fall vara så lycklig man kan eller vara så bunden till en annan människa så livet bara….
Lyssna på Michael.
Oerhört starka och insiktsfulla ord som berör mig Josefine! Tack för att du delar med dig:-)
Mycket gripande inlägg Anna och Jossan.
Jag kunde inte heller se när jag var mitt i det och försvarade honom på ett flertal olika sätt. Familjen och drömmarna var så viktiga för mig. Trots att jag vaknade varje morgon i många år med känslan av att det här går inte längre, så fortsatte jag hoppas.
Det var flera händelser som hjälpte mig att ge upp. Jag minns en fantastisk föreläsning på jobbet- en skärgårdspräst som föreläste om livet och olika livshändelser. Jag har en nära släkting som under något år i våra samtal fortsatte att fråga -Hur har du det egentligen? Hur vill du att ditt och barnens liv ska vara? Jag minns framförallt att mitt yngsta barn som då var 11 år tog mig i försvar verbalt gentemot sin pappa. Då gick hjärtat nästan sönder.
Till slut fick jag kraft till att ge upp. Jag ville att barnens och mitt hem skulle vara kärleksfullt och trivsamt såsom jag alltid försökt skapa det. Jag ville inte heller att mina barn skulle fortsätta se mig i en destruktiv relation. Vill att de ska ha det bra i sina framtida relationer.
Anna, jag önskar dig allt stöd till att skapa ett kärleksfullt liv för dina barn och dig!
Ja jojjo. Starkt jobbat.
det man tänker att man kan göra här är att ge de som ändå hittat hit och läser exemplel och igenkänning och en hand som är utsträckt. När eventuellt den dagen kommer som kanske i ditt fall var när din son tog dig i försvar i kombination med föreläsningen mm . Du kände nog att det kom en person till dig som gjorde att du inte kände dig ensam och det gör att man får stryrka för man inte känner att man landar i tomhet. Det fanns någon som brydde sig och dessutom kanske någon ny trygg manlig bekantskap som är raka motsatsen till den man lever med.Kan vara nyckeln till uppbrottet.så orden på bloggen tänker jag kan vara något som stödjer personen i bakhuvudet när den där urtidsmänniskokänslan kommer nästan som när man födde barn att nej nu jävlar jag tror fan jag dör. och den lilla lila gnutta av person med det pyttelilla livsutrymmet känner att den förvinner om det inte återerövrar sig själv. Sker instinktivt och går inte att hejda när det väl sker.
Anna här…tror det börjar bli dax…en ny medvetenhet har börjat gro…om jag är rädd? Klart jag är, totalt skitskraj!! Vet ju ingenting om någonting när jag väl kastar mig ut!! Men känner stt DET RÄCKER NU!!
Det enda han sagt är att det är mitt beteende som orsakar hans beteende…han är inte sådan i vanliga fall säger han.Han känner sig åsidosatt o bortträngd/bortvald o då reagerar han så här. För första gången säger han att han är beredd att gå i familjeterapi. MEN vi har gjort det förr…
Tror han även märker att jag inte tar åt mig längre, blir ledsen, sårad. Jag har fått ett mkt hårdare skal. Kan man få det? Ni andra skriver att man till slut går under. Jag upplever jag blivit mer hårdhudad (visar inte mina känslor på samma sätt).
Bor i ett litet samhälle, han har HELA sin släkt här, och de är tajta. Jag har INGEN släkt här, förutom vänner
Trevlig helg, min känns lugn o bra, han är iväg hela helgen
Bra att du låter det gro. Bara att skriva till andra hjälper ju. Känner med dig Anna och helt förståeligt att du byggt upp ett skal eller vad man ska kalla det. Att du kanske på något sätt ändå sett det som helt ogörligt rent praktiskt att faktiskt förändra något och då undrar jag igen var din familj är? Var är dina nära? Finns de tillgängliga för dig? Du nämner inte dem? Din mamma eller så även om jag frågat? Själv kapades nästan alla mina band till min familj av olika orsaker men är i förhållanden där ngn vill ha kontroll inte är ovanligt. Som att det blir hans sida som blir viktig. Det är ju oftast för att ens egen familj ser igenom personligheten och så uppstår situationer som drar i sär och man själv tar ställning för man i normaliseringsprocessen som den heter börjar idealisera den man lever med. Har du INGEN i din familj som kan hjälpa dig? Jag har kontant med min familj igen och de tär en fruktansvärd styrka i det på alla sätt. Du kommer ingenstans på ngt plan ur detta utan att få hjälp. Vare sig känslomässigt eller praktiskt .Hur ska du klara det?
När det gäller hans sätt att säga det du beskriver är på pricken mitt ex. Jag var roten till allt han gjorde och kände som var dåligt. Jag beter mig så här för att du… jag känner inte igen mig själv för att du…både på aggressivt sätt och växlade till offersättet. Det är en oerhört ansvarslös människa och faktiskt patetiskt så här i efterhand som agerar så men de personligheterna finns och de får näring av de som har ett samvete . För människor med samvete uttrycker sig inte så det anser att de har ett eget ansvar i sina handlingar men vissa personer tycker inte att de har det. De kan säga det men inte mena. När det gäller sådant kan du också enkelt googla. Det är kanske inget man reflekterar över så mkt annars men det bedrivs liksom forskning inom ämnet personlighetströningar/personlighetsdrag. Har du läst om varningssignaler narcissist /psykopat. Och nej det är inte Hannibal lecter jag pratar om utan rena skära vardagspsykopater. Ingen vill tro att man själv är gift med ngn sådan men kanske ngt att kolla på för jag är ledsen mycket av det du skriver tyder på att du är gift med en människa med sådana drag. Nån måste ju vara gift med dem men bra då att söka och kolla checklistan. Tyvärr finns det ju inget annat råd gällande dessa än att ge sig så långt bort från dem som möjligt. Har inte sett någonstans att ngn skrivit att man ändå kan leva med dem o behålla sin hälsa oavsett om de är chef eller partner.
Tack Jossan för du fortsätter skriva Ska svara på din frågan om min familj, mamma/pappa bor ca 2 timmar bort från mig o är till åren. Just nu går de igenom en jättestor process med flytt o även operation som väntar….de är väldigt känslosamma o stressade nu…vill därför inte lägga på dom xtra börda. Har även en syster m familj, befinner sig ännu längre härifrån….däremot har jag vänner, speciellt en nära, som VET ”allt” och som skulle finnas där för mig!!
Sambon kom hem igår(kännt som jag levt i ngn slags ”limbo” sen förra helgen då han inte vill till ötesgå mig utan bara går upp till sonen(för slippa ta ansvar??)Igår kom han hem; sa bi MÅSTE prata….men han sa ”det är i gen idé, du är bara så sur , ger inget” jag sa till honom 2 ggr o jag fock bara samma svar o han har återigen sovit med vår äldste son….Hur FN ska jag göra?? Hur ska jag NÅ honom!! Saken hör till den att jag idag är hemma o är förkyld. Har sovit mig igenom HEEEELA dagen , ngt jag ALDRIG gör!! Nu börjar jag bli rädd, har jag dränerats på energi? Vad händer??!! Är så rädd o könner mig så ynklig…skulle jag säga jag varit hemma o varit sjuk skulle han ändå bara rycka på axlarna eller kunna säga ngt typ”var du lite trött idag…” Det här med att inte våga prata m mig, är det form av psykisk misdhandel eller vad är det som pågår??? Är bara så trött!!! Vill sova
Hur gamla är barnen?
Jag som undrade hur gamla barnen är! Är rätt avgörande vad gäller vad du kan ta för initiativ till att sticka från hemmet. Tar han hand om barnen om du drar ett par dagar för att tänka och planera.