Kvinnan i femtioårsåldern frågar uppgivet: ”varför blir det alltid så här? Varför drar jag till mig fel män?”
Vi är komplexa och gör inte alltid det som är bäst för oss: vi söker trygghet men hamnar i ett känslomässigt drama som aldrig tycks ta slut. Vi känner inledningsvis passion men något år framåt är vi övergivna i förhållandet. Vi vet att vi måste lämna om relationstragedin inte ska få en ny säsong. Och vi har otur!
Vi lever på hoppet och väntar på den där dagen då hon/han ska vakna upp ur omedvetenhet och bli emotionellt begåvad. Vi skyr ensamhet likt pesten och försöker lite till. Och så har ytterligare ett år av våra liv gått!
En del människor ser sådant i dig som de själva saknar och försöker balansera jaget genom dig. De försöker imitera delar av din personlighet för att t.ex. bli mer omtänksamma, positiva, energiska, lugna etc. Men förr eller senare lyser trasighet igenom, icke charmiga och relationsnedbrytande egenskaper tar över. Och sedan undrar vi: ”varför drar jag till mig?”
Risken att möta en fragmenterad, icke kommunikativ och ofärdig från tidigare relation person, är relativt stor eftersom en hel del människor saknar en inre GPS (hälsosam riktning och mening). Sår har aldrig skötts om!
De söker efter någon som ska kompensera dem för luckorna inombords: ”du är den som eventuellt kan styra upp mitt kaos och därför vill jag vara tillsammans med dig! Du kan kanske vara barriären mot ensamhet. Du kan vara den sköna accessoaren i mitt liv som gör mig mer spännande i andras ögon.”
Det är inte rätt motiv! Där kärlek borde råda, existerar desperation. Där närhet borde finnas, härskar istället distans. En distans som en del är övertygade om att sex ska lösa. Men att lägga ner det personliga arbetet på att förstå förspelets naturlagar är ointressant! Inte gourmet mat i en stillsam miljö utan drive through! Vad hände med det näringsrika?
Problemet är att vi alltför ofta håller dörren öppen för den som egentligen aldrig borde ha fått göra entré. Ibland såg vi inte varningssignalerna, men när de senare blinkade rött var vi redan så insnärjda att vi förlorat självförtroendet, vilket gjorde att vi inte mäktade med att lämna.
Ibland fladdrade de röda flaggorna i all sin tydlighet, men vi förhandlade med oss själva: ”det är nog jag som är för kräsen. Hon/han behöver bara lite tid och om jag bara ändrar på det här…jag är ju så himla förälskad!”
Känslorna är inte alltid på vår sida. De vill oss inte alltid väl, utan drivs av en egen agenda. Attraktionsimpulser gör oss ofta kognitivt fartblinda!
När det lyser om dig så kommer ”nattfjärilarna” och det är inte alla som är mysiga att ha i rummet.
Det är inte ditt fel att du lyser – det är din mänskliga rättighet! Men stäng fönstret åt dem som saknar förmåga till självreflektion, ovilliga när det gäller förändring och är icke kapabla till kärlek i handling.
Finns det enastående kvinnor och män? Ja! Och se till att du är en av dem.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Problemet är inte epitetet (narcisist) vi sätter på en person som inte har förmågan att tillgodose dina behov. Problemet är utbrett och på samma sätt som mannen i detta fall svartmålas som boven måste vi också lysa på kvinnan som alltid väljer fel. Varför är det så?
Om fler personer skulle förstå att anknytningen till våra föräldrar och vilken verklighet vi får levererade som barn – då skulle fler förstå att den inre förändringen måste ske hos båda kvinnan och mannen.
Medberoende är ett tillstånd där (oftast) kvinnor har en låg självbild och självkänsla från barnsben, detta som ett resultat av (ofta) en fader som har förminskat barnets moder – varpå modern i sin tur, av rädsla, stänga ner känsloutbrott osv, behagar mannen och bortser från sig själv. Alltså ger bilden till barnet att detta beteende är ok. En pojke i samma familjesystem tar efter fadern då könen speglar barnens egna kön. Dessa pojkar växer upp och blir dessa narcisiter som du skriver om.
Jag vill inte ta bort problemet här från kvinnan, då jag själv av egna erfarenheter och ur ett dysfunktionellt familjesystem vet hur detta har påverkat mitt liv och min familj i vuxen ålder.
Freud hade i alla fall rätt om att vi söker våra föräldrar för att familjebilda med. Men så länge medvetandenivån om rotproblemet uteblir så uteblir också ett positivt slutresultat.
Hej!
Ser fram emot styvats med på webbinariet
Med vänlig hälsning, Tova
Ser fram emot att lyssna
Spännande!