Varför saboterar vi människor det för oss själva? Varför avstår vi från sådant som är hälsosamt och dras till det destruktiva? Sitter och ger råd till andra, men inte är i närheten av att själva följa dem? Lever kvar i förhållanden som kramar ur livslusten, samtidigt som en inre röst ropar efter någonting annat.
Det är som om vi i stunder eller som tvångsmässig livsstil agerar emotionella/mentala självmordsbombare till den egna personen. Vem är det vi försöker tillfredsställa genom sättet vi lever på? Vad är det som får oss att stå kvar med orolig blick och snegla mot tröskeln till det livsbejakande?
Vi vet inom oss att valen vi gör gång efter gång, kommer att ge samma resultat. Och ändå ligger vi där och gräver med en liten bräcklig plastspade, i den djupfrysta marken och hoppas:
”En dag så…!”
Not….
Ingenting förändras förrän vi börjar göra annorlunda. Ingenting!
Blinda vanor, önsketänkande, hoppet om att rigida personligheter på något magiskt sätt transformeras om vi tjatar och ber tillräckligt många gånger. Anpassar oss till självförintelsens yttersta gränser – är ”goda” och smidiga.
Vi lever i grå relationer och omständigheter, inte sällan därför att vi tror att det är det enda vi kan uppnå. Att en gnistrande utsikt enbart är förunnat andra.
Vilken slags kärlek är du värd?
En förgiftande relationsmiljö skapar skuldkänslor inom oss. Vi tror på den hypnotiskt paralyserande rösten som klibbat sig fast i hjärtat:
”Det är kanske mitt fel att det är så här? Om jag bara förbättrar mig, blir han/hon mjukare mot mig. Om jag visar ytterligare tålamod, slutar de höga rösterna och anklagelserna att hagla över mig. Om jag bara…”
Drömmar, passion, längtan och vilja får träda in i skuggan, för att vi skall orka med. Ett alltför levande jag står inte ut i det torftiga, så vi dödar elden i hjärtat. För att överleva i det utarmade.
Tills vi en dag öppnar ögonen och låter gnistan få ta utrymme: då finns det ingen återvändo. Då blir den meningslösa normaliteten outhärdlig och handlingen drar i oss:
”Kom! Kom, följ mig! Den här vägen!”
När vi börjar ställa oss själva de tuffa och raka frågorna, ser landskapet bortom förskönandet, kommer positiva och ljumma fläktar att röra vid våra kroppar. Ett par djupa andetag och en röst som uttrycker sig, trots rädsla, oro för att inte klara ekonomin, paniken för ensamhet, kommer oundvikligen att lyfta oss till oändligt mycket vackrare utsiktsplatser.
Vad tänker du säga till dig själv en dag som denna? Vilka energiimpulser och handlingar kan förändra din verklighet till det bättre?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du någon att prata med? Kontakta michael@separation.se
Wow!
Vilket fantastiskt inlägg. Idag blev jag en sådan där fegis och hindrade mig från att träffa en man över en kopp kaffe!
Varför? ? Ja du, jag har verkligen inget bra svar på det. Så nu sitter jag här och är arg på mig själv. Han är dock väldigt förstående, visade de sig så vi tar kaffet en annan dag helt enkelt.
Det är inte speciellt konstigt att vi stannar det vi har, vi vet ju inte om det andra finns eller om vi träffar någon ny – det är ju så otroligt tråkigt och rätt tufft att leva som singel.
Efter 5 år som singel känns risken att träffas av blixten större än chansen att träffa en ny kärlek som vill ha en seriös relation.
Hm, underbar text du skrivit!! Varje mening är klockren.
En handling, förbigås av en tanke, eller något som sagts. Det som man har tänkt eller sagt har förbigåtts av en känsla.
Den känsla som känns bra för dig kan därför leda till en bra handling som kan ge en fin balans och harmoni i vardagen.
Stanna upp i livet och finn bra, trygga, målmedvetna och positiva känslor så blir det per automatik bra handlingar. Önska kan man göra till Gud eller andra… men här i vår vardag behövs handlingar av olika slag.
När min före detta man släppte bomben om en ny, blåste min hjärna i hundra bitar högt upp bland molnen. Mitt mantra till mig själv, mina barn och föräldrar var -att jag inte skulle gör några impulsiva saker eller förändringar försen om tidigast tre år från och med nu. Jag hade inte en enda känsla under kontroll. Det var så snurrigt att det ibland var intressant att studera på de egna reaktionerna.
Nu har det gått fyra år, känns som ett halvår, och alla bitar som flög i himlen har fallit ned på plats igen. Man har kommit till nyorienteringsfasen i krisen och är åter igen i balans.
Till er som är i den värsta känslomässiga stormen vill jag säga att det blir bättre.
En skillsmässokris innehållet flera sorger, knäckt självkänsla, dålig ekonomi, knäckta framtida föreställningsdrömmat (ex att inte vara trygga mormor/morfar för kommande barnbarn), mister ibland även hamla vänner. Kan till och med vara värre en om partern hade dött, för du måste förhålla dig till honom/henne.
Jag var ekonomiskt nere och vände på 4000kr kvar på kontot, ensam med ett stort hus….ekonomin löstes med att hyra ut delar av huset till andra.
Så stanna upp med alla impulsiva handlingar tills känslorna är kontrollerbara.
Allt ordnar sig bara man försöker tänka lite emellanåt,
Stor kram till er som ännu inte fått balansen tillbaka efter separationen.
Ja, precis det där kan jag tänka: Varför gör jag något som känns så skönt i stunden, men som jag vet att jag mår dåligt av sen…för precis så gör jag ibland. Och jag är nog inte ensam. Men det är väl det där belöningssystemet i hjärnan, som gör att jag inte har minsta lust att tänka på vad jag egentligen gör mot mig själv. Och för att jag inte ser vad jag har för alternativ. Men det har jag ju. Jag kan ju välja att belöna mig själv med självrespekt, att inte kämpa för att bli sedd och älskad för den jag är. Det kanske inte ger samma belöning för stunden, men på sikt är det ju något som bygger upp istället för river ner.
Just nu är jag inne på linjen att aldrig mer söka kärlek och bekräftelse, hur mycket jag än längtar efter den. Jag ska göra mer av sånt jag mår bra av. Ta hand om mig, göra allt jag tycker om och vill, å umgås med människorna jag har i mitt liv som jag tycker väldigt mycket om. Och lita på att det som är meningen kommer att ske när jag lever mitt bästa liv och följer mitt hjärta och min inre röst. Och om min resa genom livet är som fortsatt singel, ja då är det så. Då accepterar jag det. Då är det så min resa ska se ut.
Känner igen mig i tankarna, eller om det är känslor? Tänker att jag ska fylla mitt liv med liv, med allt jag vill göra, allt som får mig att må bra och bli mitt bästa jag. För inte ska väl livet definieras av om man har en relation eller inte? Men samtidig finns förhoppningen om att allt det där ska ta mig till kärleken. Och rädslan för att kärleken inte kommer trots allt det där. För det finns ju så många som inte lägger ned nån som helst kraft på att bli sitt bästa som tycks få kärlek och relationer att fungera… Men jag ska praktisera tillit, tålamod och mod och se var det tar mig!
Tack Hanela…jag känner igen och delar alla dina tankar och känslor…fint beskrivet! 😀
Texten… orden som ger känslan Kärlek, som väcker tanken till liv. Tankar som berör livet då och livet nu och den hissnande skillnaden där emellan.
Just din text berör det och att göra…att känna KÄRLEK till sig själv och att dagligen se över vad jag har för bränsle och om det är påfyllt…då inte av andra utan mig själv…Om jag vet vad jag ” går ” på kommer hela systemet hålla och ge en behagligare resa.
Även när mörkret kommer och ensamheten tränger sig på vet jag att ljuset är med, det finns ju liksom på insidan…inte bakom nästa krök eller nästa. Jakten på att finna något tar slut och att börja vara tar form…Att bara vara JAG, skratta åt det jag gillar, säga vad jag känner och tro på det jag gör. En skön känsla, i början egendomlig men genomgående strålstark, de når de jag möter och som en bumerang kommer den tillbaka. En äkthet som berör…
Läste meningen…Hjärtat behöver näringsrik uppmärksamhet…det som för mig skiljer då från nu. Livet då, överlevare och Livet nu LEVA..
Håller hårt om det, tar ingen skit , ser mina livserfarenheter som min värdefullaste skatt och vägvisare, väljer att välja det enbart bästa för mig, i alla relationer. Jag har ju bara ett liv och är värd mer en smulor…nu är det tårtor som gäller 🙂
Härligt!
Man ska satsa på tårtor, inget annat. 🙂
Lycka till!
Vad fint och ärligt>3
Jag ska ta hand om de gåvor jag fått via relationen jag nyligen lämnat. Gåvor som handlar om självinsikt och blottade sår som behöver uppmärksamhet och läkning.
Tack Michael för att du satte ord på varför jag inte tycks ha några drömmar kvar, någon passion, någon vilja till något. Eller tycktes ska jag väl säga, för nu börjar det komma tillbaka. Jag har efter skilsmässan fått höra ”du verkar så mycket mer levande nu”. Och det stämmer ju. Och du satte ord på varför ”ett alltför levande jag står inte ut i det torftiga”.
Och jag förstår ju så väl varför det inte fungerade. Och att mitt tjat, mitt tålamod och mina förhoppningar var ett önsketänkande om att han också skulle börja ge, att han också skulle vilja ha en nära relation. Samtidigt är det en sådan enorm sorg. Över att det inte gick. Det är som om en del av mig stretar emot med näbbar och klor för att hålla fast vid det gamla.
Nyckeln är väl din fråga; varför gör vi inte det som är bra för oss. Mitt svar är att vi är rädda för det okända, vad det än månde vara. Vi är rädda för det nya som vi inte vet hur det kommer att vara och kommer att bli.
Men i det okända ligger också en sagolik möjlighet till nya saker vi just nu inte ens kan föreställa oss. Tricket är bara att våga hoppet. Jag vågade ju faktiskt inte hoppet, utan fick hjälp, men idag försöker jag våga hoppa varje dag. Varje dag ge mig ut i det okända, det lite skrämmande, men också det med enorma möjligheter om en ljusare framtid.
Otroligt klokt. Är där. Lever i ett otroligt destruktivt förhållande där han gör, gör och gör för att fylla mig. Är så trött på det. Vill ha en kärleksrelation. Har vi bråkat då kommer han med en present. Han vet att han agerar fel men har så otroligt svårt att ändra på sig, pika, håna och vara svartsjuk är vardagsmat för honom. Kan säga saker om mitt klädval. Gör jag något som han annars gör så tar det hus i helvetet. Han tycker jag tjatar om saker, men det jag tjatar om erkänner han att jag har rätt. Snedvriden relation där jag är den som styr skjutan och han hänger på och är otrevlig så fort det är något som inte passar honom i hans tänk. Då är jag korkad eller att det går inte att att föra en dialog med mig. Känner mig avtrubbad. Snart kanske jag har modet att våga för mina barn och min egen skull. Svårt att beskriva på några rader och vinklat från min sida..