Varför saboterar vi människor det för oss själva? Varför avstår vi från sådant som är hälsosamt och dras till det destruktiva? Sitter och ger råd till andra, men inte är i närheten av att själva följa dem? Lever kvar i förhållanden som kramar ur livslusten, samtidigt som en inre röst ropar efter någonting annat.

Det är som om vi i stunder eller som tvångsmässig livsstil agerar emotionella/mentala självmordsbombare till den egna personen. Vem är det vi försöker tillfredsställa genom sättet vi lever på? Vad är det som får oss att stå kvar med orolig blick och snegla mot tröskeln till det livsbejakande?

Vi vet inom oss att valen vi gör gång efter gång, kommer att ge samma resultat. Och ändå ligger vi där och gräver med en liten bräcklig plastspade, i den djupfrysta marken och hoppas:

”En dag så…!”

Not….

Ingenting förändras förrän vi börjar göra annorlunda. Ingenting!

Blinda vanor, önsketänkande, hoppet om att rigida personligheter på något magiskt sätt transformeras om vi tjatar och ber tillräckligt många gånger. Anpassar oss till självförintelsens yttersta gränser –  är ”goda” och smidiga.

Vi lever i grå relationer och omständigheter, inte sällan därför att vi tror att det är det enda vi kan uppnå. Att en gnistrande utsikt enbart är förunnat andra.

Vilken slags kärlek är du värd?

En förgiftande relationsmiljö skapar skuldkänslor inom oss. Vi tror på den hypnotiskt paralyserande rösten som klibbat sig fast i hjärtat:

”Det är kanske mitt fel att det är så här? Om jag bara förbättrar mig, blir han/hon mjukare mot mig. Om jag visar ytterligare tålamod, slutar de höga rösterna och anklagelserna att hagla över mig. Om jag bara…”

Drömmar, passion, längtan och vilja får träda in i skuggan, för att vi skall orka med. Ett alltför levande jag står inte ut i det torftiga, så vi dödar elden i hjärtat. För att överleva i det utarmade.

Tills vi en dag öppnar ögonen och låter gnistan få ta utrymme: då finns det ingen återvändo. Då blir den meningslösa normaliteten outhärdlig och handlingen drar i oss:

”Kom! Kom, följ mig! Den här vägen!”

När vi börjar ställa oss själva de tuffa och raka frågorna, ser landskapet bortom förskönandet, kommer positiva och ljumma fläktar att röra vid våra kroppar. Ett par djupa andetag och en röst som uttrycker sig, trots rädsla, oro för att inte klara ekonomin, paniken för ensamhet, kommer oundvikligen att lyfta oss till oändligt mycket vackrare utsiktsplatser.

Vad tänker du säga till dig själv en dag som denna? Vilka energiimpulser och handlingar kan förändra din verklighet till det bättre?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du någon att prata med? Kontakta michael@separation.se