Kvinnan säger: ”i mitt fall har jag lärt mig en sak – om det är en man som jag först och främst känner sexuell attraktion till. En med charmig farlighet/trasighet, vet jag att jag skall vända ryggen och gå åt ett helt annat håll. Varför? För att det finns latent medberoende i mig. Växte upp med en pappa som var alkoholist. Försökte rädda honom men det gick inte, så omedvetet har jag försökt rädda andra män för att reparera hjälplösheten. Min passion har varit destruktiv för mig.”
SÅ lätt för oss att klampa in i invanda beteenden som tar oss långt ifrån det som kan göra oss lyckliga på sikt. En kortsiktig känsla som förför och gör att vi kör samma sak om och om igen. OCH SEN STÅR VI DÄR OCH UNDRAR VAFÖR VI ÄR OLYCKLIGA.
Innan jag skriver vidare – jag är inte på något sätt alltid klarsynt, i närheten av perfekt och lyckas långt ifrån alltid leva som jag lär. Kliver också in i vanor som drar nedåt. Har dock börjat öppna ögonen lite mer.
Det där som ger bra känslor med någon:
Tillit: förankring i att det här är en person som vill mig väl och där jag kan vara jag utan sociala masker.
Sår exponeras: gamla mönster kommer upp till ytan i ett förhållande. I en hel relation är det mer än ok. Vi växer. Men bara med den som är:
Tillåtande: vi är alla sårbara och stundtals i utsatta lägen. En kärleksfull partner står pall. Inte på ett självutplånande sätt, utan med stadig ryggrad och med kärleken till sig själv intakt .
Glad och stark: när jag befunnit mig i relationer som inte varit bra har det ständigt funnits en oroskänsla, energi som läcker och malande tankar: ”när släpps bomben?” Med rätt person kan du både vara i din styrka, lättsamhet och sårbarhet.
Två som ger och tar: ett naturligt och avslappnat flöde där det känns som om du går på jämn väg. Inte uppför i sand som får dig att sjunka. Ständig otillräcklighet finns helt enkelt inte på menyn. Oj, vad det ömsesidiga värmer!
Beröring: fysisk beröring befriad från tanken: ”får väl ställa upp.” Ett flow av perfekt behaglig vattentemperatur.
Komplimanger: behöver jag säga mer?
Ögonkontakt som skapar trygghet.
Ord och handling som matchar: de flesta kan skriva fina meddelanden, men att visa det i handling över tid är någonting helt annat. I perioder kan vi behöva någon som tror mer på oss än vad vi gör på oss själva.
Generositet: på alla plan. Emotionell snålhet dödar gnistan.
En partner som respekterar dig och sig själv.
Tittar ut genom fönstret och tänker: ”vilka självklarheter jag skriver om. Inget unikt och revolutionerande.” Men vi glömmer emellanåt och behöver påminnas .
Lägg aldrig DIN tid på någon som slösar bort sin egen tid.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Du bjuder på så många ögonöppnare! Tack! Fortsätt så!
Jag har ingen aning längre…träffade en man som älskade mig så högt och ja va hans stora kärlek. Vi lyckades inte hålla det pga tidsbrist o avstånd…ett fint avslut och 3dagar efter så är han tillsammans med en annan kvinna som han skriver på Fb att han älskar så. Skriver ett sms till mig att dem är ett par o att dem har det bra på alla sätt. Mannen jag träffade innan gjorde ungefär samma sak och jag förstår inte varför dem vill såra mig så efteråt. Jag är sjysst..inget drama…respekterar och sopar ihop mitt krossade hjärta och då gör dem såhär mot mig. Har ju förstått att jag följer nåt slags mönster men ja vet inte…allt är respektfullt o kärleksfullt i början till slut och sen blir dem elaka.
Klok som en bok Tack för påminnelsen
Önskar jag fann balansen…. faller som en fura för ögongodis men öppnar de munnen måste de vara kloka också fast ibland tar det tid att inse hur korkade de e…
Hur hittar man den där när utsidan och insidan är i balans så jag känner mig nöjd
Så sant. Jag ska inte lägga mer tid på någon som slösar bort sin.
Sen vet jag hur oerhört lätt det är att falla in i gamla invanda beteenden. För att det kostar på att gå emot dessa. My god vad det kostar på! Men jag är övertygad om att belöningen kommer på sikt.
Idag har jag gått emot gamla invanda beteenden. Gentemot exet och hans mamma. Vägrat vara överdrivet lyhörd, utan tydligt markerat ”nej, det där beteendet tycker jag är respektlöst. Man gör inte så mot mig utan att det får konsekvenser.” Men oj, vilken tuff match det var. Särskilt som exet tydligt deklarerade att han tycker att jag är knäpp som inte bara släpper det, gör som hans mamma vill för husfriden.
Men nej. Jag är förbi stadiet att göra våld på mig själv för husfriden. Visa mig respekt eller så visar jag att detta tar jag inte.
Tänker att allt har börjat i att jag börjat visa mig själv respekt. Börjar visa mig att jag är viktig och värdefull. Och då kommer styrkan att kräva detsamma av andra eller avbryta kontakten.
Men det kostar på. Men så skapas diamanter under högt tryck också. Det är dit jag ska. Jag är på väg att bli en diamant.
Jag vet så väl att jag borde lämna. Lämna en sambo som gladeligen berättar allt dåligt jag gör och att alla andra kvinnor fixar sånt men inte jag. Jag är pinsamt kass för att vara kvinna. Och lämnar mig gör han så fort det inte passar honom eller jag gjort något ”fel”. Imorgon är jag världens bästa, en liten stund iaf. Varför jag inte lämnar? Tänker att jag lämnar när jag får en hyresrätt. Men jag vet också vad priset blir. Han kommer göra allt för att fördärva för mig. Gärna använda vår dotter när han gör det också. Frågan är om priset är värt det. Sen nederlaget också. Inför alla. Ett misslyckande till av henne. Vad är det för fel på henne, ingen står ut….
Tillbringade helgen 50 mil norrut. Vi besökte en kyrka i trakten; majestätiskt stor och respektingivande. Inne så råder lugn och man kan ta på tystnaden. Mindfulness…..När jag kommer fram till där människor tänt ljus så börjar livsreflektionerna snurra. Dopen av våra underbara döttrar. Begravning av min pappa och för många år sedan då en klasskompis gick bort alldeles för tidigt i en mc olycka Bröllopet där vi lovade varandra tvåsamhet, trohet och kärlek tills döden skiljer oss åt. Det brister för mig och tårarna strömmar ner.
Det är nog efter starka ögonblick som klarhet kan börja skymta. Funderade hela vägen hem på varför man egentligen kämpar så för att ett förhållande, partner och relation ska hålla hela livet ut. Kan man vara samma person hela livet ut? Är det ens önskvärt? Om det nu är så att man faktiskt utvecklats åt olika håll under alla år, genom både himmel och helvete ibland-att det finns ett syfte. Insikten som sakta men säkert kommer krypande att man inte är rätt partner för varandra. Vi var det när vi startade vår tvåsamhet men vi förlorade varandra under resan. Att oavsett orsak inse att det faktiskt inte är vare sig mitt fel eller mitt ex, att ibland är det helt naturligt att bryta. Och känna tacksamhet för den tid vi fick tillsammans. Dem glada, kärleksfulla minnena. Barnen. Kompisarna. Dopen. Bröllopet. Och att ge halvlek 2 av livet fullt av närvarande, tillit, sårbarhet och sanning.
Jag tänker att det är för att vi så gärna vill att vi ska utvecklas åt samma håll. Men jag har också insett att gör man inte det så är det bättre att lämna.
Och mitt i smärtan över det som inte blev hela livet känner jag en lycka över att få välja nytt mitt i livet, få chansen att verkligen göra del två till den där sanna livsupplevelsen som del ett förberedda mig på.
Så fint ni har skrivit Håkan och Marianne.
Din beskrivning får mig att känna nya, friska och förväntansfulla vindar.
Har samma funderingar som du hade om att leva ihop tills döden skiljer oss åt.
Har kommit fram till det perfekta svaret;
Jag vet inte.
Du och jag jag gjorde det inte.
Är det ett ” misslyckande” eller har du, ditt ex, jag, mitt ex, fått en fantastisk chans till att utveckla oss som just vi själva vill?
Idag är jag mer jag.
Jag har börjat min inre resa sen ett par år sedan.
Som alla resor är det både upp och nedförsbackar.
Jag ska framåt, det är det enda jag vet för jag varken kan eller vill lägga i backen.
Det är något bitterljuvt över det du berättar Håkan. Vilken upplevelse när allt blir så tydligt och starkt och att du såg sambanden. Att inte klappa ihop alldeles över det som inte fungerade – och att kunna se åren som faktiskt var bra. Det är så ofta en skilsmässa lägger en våt, grå filt över alla år tillsammans, men i själva verket har nog de flesta en hel del bra år innan det börjar gå utför. Att kunna tillåta sig själv att faktiskt känna tacksamhet för det som var bra.
Har fallit för fel kille. Växt upp med föräldrar som druckit. Han har problem när han dricker. Alltid full, kommer inte ihåg, ångest. Jag vill inte längre rädda honom. Han bjussar aldrig på något. Är jag stolt över något skryter jag. Han ger mig aldrig komplimanger, jag är nedsänkt sällan glad så som jag brukade vara. Han tar i mig sällan. Han hånar, pikar är allmänt otrevlig och han ger mig absolut inget av ovanstående. I helgen kallade han mig jävla idiot det har hänt förr. Stod och dansade på ett dansgolv, han full såklart. Det fyller på minussidan. Försöker skaffa mig skyddsnät. De säger du måste därifrån. Jag själv står i kvicksand. Vill flytta för att må bra. Barnen märker alltmer. Tack gode gud för att han inte är deras pappa. Jag måste därifrån… Men hur.
Stå inte kvar Busan, då sjunker du bara allt mer ner i kvicksanden. Vill du ha någon vid din sida som inte älskar dig som du vill bli älskad? Försök att sätta dig själv i första rummet. Vad vill du? Hur vill du känna i en relation? Älskar du honom så pass mycket att det är värt att vara kvar? För dina barns skull, så visa dem att detta inte är rätt så dom i sin tur lär sig vad som är viktigt i en relation. Försök att prata med någon som du har förtroende för och be om hjälp. Det kommer troligtvis inte bli bättre och du är värd så mycket bättre.
All styrka till dig, och finn styrkan Och tro på dig själv.
Stor kram
Hängde inte riktigt med om det är du eller mannen som växt upp med föräldrar som drack?
Spelar ingen större roll men att bli medberoende är ingen lek och det är du om du stannar kvar oh försöker från din nedtrycka position hjälpa honom
Du säger att han har problem när han dricker.
Jag tror han har problem FÖR att han dricker.
– Han måste få hjälp.
Den hjälpen kan inte du ge men det finns proffs att få hjälp av.
Alkohol är en jävlig drog, socialt accepterad men som alla droger; lättar ångesten förtillfället och nästa gång behöver du mer få att dämpa den alltmer växande ångesten.
Nedåtgående spiral som måste knäckas….av honom själv.
Vill han kröka bort sitt liv är det HANS ansvar, inte DITT.
– Ta ditt vuxenansvar, greppa ungarna och gå, nu.
Tack LA och Lasse för bra tankar och ord. Jag kommer från alkoholisthem. Han har inga problem med något och att trycka ner mig är inte meningen. Pratat med barnens far och de har berättat en del saker som jag inte tycker är ok. Jag måste gå, jag måste. Behöver styrka.
Bra Busan. Du måste bara bestämma dig, och sedan gå. Vi finns här om du behöver lite peppande ord.
Du fixar detta.