Jag ser paret på flygplatsen: de tjafsar och det går inte att undvika hur kvinnan fullständigt kör över mannen med ord, blick och kroppsspråk. Det är en sorglig syn och det har säkert pågått under alldeles för lång tid, eftersom deras roller verkar sitta som smäck.
I hög grad anpasslig och ja-sägande av ängslan för att sorteras bort. Lågmäld och undfallande för att inte kritiseras. Kvinnor och män som blir kvar i förhållanden där respekten för länge sedan gjort sorti, eller aldrig ens existerat. Där orden: ”jag älskar dig” – enbart är att läsa på en översättningsrad i en film.
Jag ser bort mot mannens aura av uppgivenhet: ”vem ger du rätten att bestämma ditt värde? När vaggades du in i självförintelsens sömn?”
Vem öppnar vi oss för? Vem låter vi få tillträde till våra drömmar, hemligheter och minnen som har varit allting annat än angenäma?
Vem förtjänar dina självutlämnande berättelser? Vem har rätten till dina få men oändligt dyrbara dagar i det här livet? Vem blir du?
Se till att täta packningen från läckage så att dina känslor endast är tillgängliga för den som älskar dig!
Stanna kvar vid frågan: hur känns det inombords när en partner visar att hon eller han värderar dig på rikligt?
Hur känns det när du ger dig själv den fulla rätten att behandlas värdigt? En integritet som inte för en sekund går att ta miste på...
Michael Larsen – relationscoach
Fantastiskt inlägg. Verklige intressant med inlägg, som tar upp andra aspekter än hur det är att leva med en narcissist.
Det är så bra att prata om relationer och hur man ska vara mot varandra.
Jag, liksom du lägger då och då märke till hur par beter sig mot varandra. Inte sällan har de barn med sig. Då tänker jag hur uppfattade andra mig och min make när man mådde som sämst i relationen?
Tänker också att det är så sällan man pratar med sina vänner och kollegor om hur de mår i sin relation. Är du lycklig?
Istället fokuserar vi på väder eller vad folk jobbar med.
Lycka får man inte gratis, det är ingen känsla som trillar ned från himlen.
Tänk om någon hade vågat gå fram till den okända mannen som man såg vika sig för sin kvinnas påhopp och frågat han (inför sin kvinna) är du lycklig?
Så förnuftiga ord. Är i ett särbo-förhållande sedan många år tillbaka där förhållandet verkligen har gått upp och ner. Mycket på hans villkor. Vad han vill, hur han mår och vilka känslor han har. Nu senast tog det verkligen skruv hos honom… trodde jag…. nu är Kag åter därigen där jag svarar lågt, undflyende för att på något sätt stryka över det jag tidigare sagt och/eller gjort. Varför kan jag inte stå rakryggad och svara honom… Varför får han vara den som mår dåligt, både om vi har haft en diskussion men också när han har problem med sina barn. Hans mående går ut över mig. Han sluter sig, stänger mig ute, hör inte av sig lika ofta. När situationen är den omvända, att jag har bekymmer med mina barn så får jag svaret från honom: ”Så är det ju” och sedan ska jag bara släppa det och gå vidare… Jag önskar så innerligt att jag har styrkan att inte bara anpassa mig och ha skuldkänsla för att jag gör något själv med mina vänner istället för att vara med honom. Varför ger han mig skuldkänslor i sådana lägen om han har känslor för mig?? Han borde väl ge uppmuntrande ord och önska att jag får kul…