Vrålet hörs genom trädkronorna och jag svingar mig via lianerna från träd till träd. Kastar mig ned i floden och simmar mot flickan i nöd. Ropar: ”Var inte rädd! Jag skall hjälpa dig!”
Jag är fem år och Tarzan. Lianerna är egentligen orange plastrep som Pappa fäst i träd. Även inomhus (om vädret skulle vara dåligt). Floden är en utomhuspool. I ett rep runt midjan har jag en kniv. Nej, föresten bara knivfodralet. Mina föräldrar tyckte att kniven var överkurs☹.
Flickan jag skulle rädda fanns i huvudet. Hon var minnet av en adopterad flicka jag lekt med tidigare den sommaren. Hon var det vackraste jag sett. Nu skulle jag befria henne från kannibalerna.
Några år senare, när jag börjat skolan säger en lärare att Tarzanfilmerna ger en snedvriden kvinnosyn. Jag har ingen aning om vad som sägs, men det verkar vara viktigt för läraren ser allvarlig ut. Jag tar inte till mig den politiska frågeställningen.
Vet du vad? Jag lekte inte Tarzan – jag var Tarzan. När han tillfångatogs på tv:n värkte min kropp. Jag skulle minsann ”ge dem!” Bassängen var verkligen en flod. Min flod! Vilka fantastiska stunder!
Leken och fantasin är syret för barnen. Det som ger dem modet att tänka större. De känner för sitt inre mer än enbart det som går att se och ta på. Leken ger våra små medmänsikor tillfälle att pröva sina vingar. När vi som barn känner att vi får stöd av våra föräldrar i våra ”projekt”, rustas vi för framtiden. Vi fastnar inte vid hindren och ingen allvarlig ”politiskt korrekt” lärare i rutig flanellskjorta med tjocka runda glasögon, tillåts stjäla våra drömmar.
Vem hade du som hjälte/idol när du var barn?
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar