Under min skrivardag i Köpenhamn igår, hade jag ett samtal med en person som fick mig att stretcha sinnet; bortom det vanliga tänket. Det är få saker som är så skönt tankeprovocerande som ett samtal med någon som rör sig på liknande frekvens. Som sätter ord på det man själv inte har tänkt eller hunnit formulera.
Om vi är ute efter förälskelse, så kan vi få det – i några månader. I vissa fall dryga året. Men vi kommer att bli besvikna! Vi kommer att tänka: ”det var tyvärr inte rätt person för mig. Han/hon var inte den jag trodde från början.”
Och så är vi ensamstående, singlar etc. Igen!
Vi har i våra inre skrivit pjäser och filmmanus, kring hur ett förhållande bör vara. Och det vilar starkt inom oss! Under dejtingfasen verkar det som om filmtrailern är perfekt. En snygg produktion som får oss att ropa ”yes!”
Men efter dryga året läggs relationsingredienserna upp på köksön. En efter en! Passionen som var enastående har blivit kantstött. Vissa kryddor är magiska, medans salladen har blivit hängig i bladverkens ytterkanter. ”Avokadon ser fräsch ut!” Och hur känns det att stå där och tillaga tillsammans?
Hur kommunicerar vi med varandra vid ön? Har vi talat ut om erfarenheter från tidigare förhållanden? Har känslor som av olika anledningar gömts i något av psykets inre rum, kunnat läggas på bordet? Kan ni prata om vad som inspirerar er på djupet? Er syn på relationer och kärlek?
Upptäcker du ett oändligt mycket högre tak inombords när ni samtalar med varandra? Känner du glimtarna av enastående?
Vilken maträtt skapas genom era samtal vid bordet? Hur tillåtande är du gentemot kvinnan eller mannen som du är nära? Kan ni steg för steg visa delarna av er själva som ni inte är stolta över – som kanske t.o.m. är skamfyllda?
För personen där kärlek är en känsla, något som enbart handlar om kemi som lyfter till oanade höjder, så kommer besvikelsen snart att göra entré.
Kärleken konfronterar våra rädslor, emotionella okunskap, snäva föreställningar och ta för givet attityd. Kärleken är en skoningslös korrekturläsare som slår sprickor i din föreställningsvärld. Och riktar allt ljus mot såren!
Stormen kommer att suga tag i ditt manus och driva det rakt in i elden!
Kärleken utmanar våra djupt rotade föreställningar om vad närhet, trygghet, sanning är för något.
Hur ett bra liv ser ut?
Om du anser dig älska den andre: vad gör du för henne eller honom varje dag, och som får personen att verkligen känna sig sedd och hörd? Livet är sammanflätat av ett oändligt nätverk detaljer. Log du till henne/honom på morgonen? Vilka ord gav du generöst utav?
Beviset på kärlek är vår vilja att utvecklas. Utvecklas för tvåsamhetens skull (och vår egen). Ord, exklusiva middagar och presenter räcker inte! Ibland vill kärleken att vi beslutsamt kliver rakt in i förändringens ”eld” som rensar bort det som inte längre tjänar dig. Gamla emotionella missbruk!
Våra relationer kan behöva förnyas en, två, tre gånger…vi kan behöva återfödas inom samma relation flera gånger, så att en mer genuin och kärleksfull person kan stå där vid köksön. Den dagen då vi börjar förstå kärlekens alkemi…
Michael Larsen – relationscoach
Så intressant …. så viktigt …
Precis vad jag behövde läsa.
Just nu är det min kärlek till min mamma, pappa, syster som skärskådas och prövas, roller vi haft gentemot varandra i många år, bråk och gamla sår som kommer upp till ytan.
Tack för tankeställaren kring något som är så svårt att hitta ord till….
Tar med mig Dina välformulerade ord kring något som alla, oavsett relation borde fråga sig själv och finna ett personligt svar på och applicera i sina relationer för de ska bevaras och ständigt utvecklas till något bättre för alla parter.
Tacksam för väckarklockan i min vardag då jag av en slump fick en länk till Ditt blogginlägg
Magiskt Michael. Ryser och får gåshud, s…tan vad du berör. Träffar mig på så många punkter. Turbulenta och känslosamma veckor/månader har passerat. Börjat se mönster, nya insikter har landat. Igen. Vissa har funnits där tidigare, men slår nu med stenhård knytnäve rakt i hjärtat. Inser att jag är vid ett vägskäl, behöver hitta nya vägar. Samtidigt känner jag en allt tilltagande rädsla. Med mer kunskap och förståelse så finns risk för frustration. Istället för att skruva ner tempot och verkligen känna och se, så drivs farten upp mot forcering. Mod att gå emot känslor som tilltalar snabba kolhydrater och uthållighet krävs….
Tänker att sökandet efter en livspartner ska vara en del av livet, aldrig ersätta det. Det är lätt, och mänskligt att låta ekot av tomhet styra dem val vi gör. Att se, vilja och välja en mer sann väg bör få vara GPSen. Inte fastna i malande tankar om hur man borde ha gjort tidigare. Där man uppskattar det som redan finns i livet och låter kärleken sammansmälta till en gourmet när man väl hittat rätt komposition på middagen. En middag som pågår längre än ett par månader….
Tack igen Michael för kloka, insiktsfulla ord. Tack också Håkan för din tanke att sökande efter en livspsrtner är en del av livet, inte en ersättning. Just den meningen fick mig att inse vad jag tror att min man ser mig som, eller en livspartner överhuvudtaget.
Efter vad jag har upplevt och upplever så är jag mor till våra barn, en hushållerska (mat och städhjälp), ekonomisk hjälp, god vän samt till sist en ”kk” (hjälp till sexlivet). Han har sagt ibland att han älskar mig men oftast visar han det bara i sängen. Då efteråt är han väldigt gosig. Annars tvivlar jag. Nån gång då och då ger han pussar och kramar men jag känner ändå tvivel.
Jag tror att han har mig för att det är bekvämt att slippa göra allt hushållsarbete och när sexbehovet trycker på. Hårt sagt men det är så jag känner.
Han verkade förälskad i mig i början så jag undrar vad han egentligen känner egentligen. Han verkar anstränga sig när jag håller avstånd. Då tror han kanske att jag håller på att tappa intesset för honom.
När han sedan märker att så inte är fallet så slappnar han av och återgår till sitt vanliga jag. Vi har diskuterat våra olika närhetsbehov flera gånger. Jag har tröttnat men vill inte säga nåt för att jag inte vet hur han kommer att reagera.
Jag har sökt hjälp av kommunen att få stöd och hjälp till egen bostad eftersom jag är arbetslös och bostadsbolagen vill att man har fast inkomst. Snart får jag en tid hos kommunen. Det känns bra men jobbigt när jag måste hålla detta hemligt.
Jag kan bara gissa reaktionen och det blir ingen rolig situation. Jag vill inte såra honom men jag mår dåligt av att stanna kvar i en relation när vi är så olika och har olika viljor samt hans försök till att styra mig efter hans önskemål. Fler pikar och negativa kommentarer än uppskattning och komplimanger samt andra dåliga beteenden har minskat min kärlek för honom. Varje gång jag tar upp något något (det är inte ofta) som han gjort eller inte gjort som irriterar mig så kan han inte ta det utan gör en motanklagelse till mig. Det går inte att diskutera något som är negativt för honom.
Det är tråkigt att det blir en separation/skilsmässa. Att det inte har blivit det tidigare beror på att jag har ”stått ut” och hoppats på att han skulle förändras, efter vår diskussion i våras då jag föreslog att vi skulle bli särbos. Det ville inte han så då stannade jag kvar. Jag orkar inte längre stanna kvar.