Om det är någonting som enligt mig slår världsrekord i klyschor så är det: ”du behöver hitta dig själv först. Du måste älska dig själv innan du kan älska någon annan.”
Nej, du måste inte älska dig själv! Du är inte per automatik ensamstående/singel därför att du tycker för lite om ditt jag. Du måste inte ha en relation för att vara ”lyckad” på Facebook och Instagram.
Många är singlar för att de har gjort medvetna val i dejtingapparnas era. Många är singlar för att de har blivit utsatta för svek, otrohet, haft otur (jag vet att en del resonerar: ”allt har en mening!” Jag är ingen följare av denna filosofi), eller helt enkelt ännu inte mött den rätta. Den där ”kemin” är inte alltid så lätt att hitta.
Tvåsamhet är inget tecken på att vi har lyckats. Att leva i ett förhållande där det råder distans, känslomässig torftighet, rädsla för att inte klara sig på egen hand och idén: ”för barnens skull”, är kanske den riktigt stora ensamheten.
Låt oss stanna upp en liten stund: vi hjälper ingen genom att uttala det som bara skapar ännu mer skuldkänslor. Det finns så många som är icke självvalt singlar, och var så säker; de har rannsakat och brottats med känslorna inombords. Alltför många säger till sig själva i tystnaden: ”vad är det för fel på mig? Har jag för höga krav? Har jag inte förmågan att älska någon? Varför saboterar jag när någon kommer nära? Varför vill ingen ha mig?”
Botemedlet är inte att älska sig själv, utan att ta reda på vad som är goda handlingar gentemot personen du. Att visa omtanke mot människan i spegeln och välja bort sådant som är skadligt (vilket kan vara vissa slags personligheter).
Kvinnan berättar att hon är singel därför att hon helt enkelt har tröttnat på män som bär på själviska agendor och saknar emotionell mognad. En man säger att han är trött på ytlighet.
Är kärlek någonting vi förtjänar först den dagen då vi har börjat älska oss själva? Nej, nej, nej…kärleken från en annan person kan få oss att börja respektera och tycka om vår egen person. Och det måste inte nödvändigtvis vara kärlek från en partner: det kan vara en vän, förälder, våra barn, en kärleksfull gest från en främling…
Jag älskar inte mig själv (det har aldrig varit någonting som jag strävat efter), men jag har lärt att respektera min egen person, älska mina vanor, vara en vän till det sårbara inombords, inspireras av viljan, beslutsamheten och styrkan i bröstkorgen.
Vare sig du är i ett förhållande eller är singel: den här dagen kommer aldrig tillbaka. Snåla inte, utan dela generöst med vänlighet. Spridningseffekten och den emotionella avkastningen känns skön.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Hej, har fått upp dina texter i mitt flöde under senaste månaderna, förmodligen för att telefonen förstått att jag separerat. Oavsett har det varit en tröst under en tuff tid. Men måste nog säga att texten ovan var befriande bra. Och singellivet, något jag inte har haft överflöd av i mitt liv, ger verkligen tillfälle att se sig själv och lära sig respektera och tycka om även de sårbara och svaga sidorna. Bli vän med sig själv. Men jag tror inte heller att man behöver bli perfekt för att bli älskad och älska igen. Sårbarheten är ju en del av det vackra hos en annan människa.
Har fått inse att så är det, så har det blivit för mig. Jag är en av dessa människor som lever ensam och som inte heller känner att det nödvändigtvis är fel eller någonting dåligt.
Det sorgliga är väl att detta helt klart hänger ihop min erfarenhet av att ha levt med en n/p person.
En livsförändrande upplevelse med ett helt klart före och efter.
Åren har gått men med gemensamma barn tycks jag aldrig bli fri.
Har fått kämpa för mig och barnen och fått lära känna mig själv på nytt. Är så tacksam över det jag har idag, att jag har överlevt.
Tilliten till människor på ett generellt övergripande plan har jag ändå kvar, trots allt. Är ändå påverkad och märkt av det jag har upplevt. Så är det.
Men jag lever, känner livet, upplever livet med öppna ögon, och det ger styrka och andra upptäckter.