”Jag slutade träna ett par månader in i förhållandet.”
”Jag som var så intresserad av film och att skriva filmmanus. Allt bara domnade av! Istället upptäckte jag att jag blivit hennes tjänsteman.”
”Han tyckte inte om mina vänner så jag slutade att träffa dem.”
”Jag kände mig så levande och i kontakt med mina känslor, men i hans sällskap tvingades jag ständigt bromsa och bedöva.”
Du träffar någon, blir förälskad, umgås, flyttar ihop och kanske får barn (och/eller bonusbarn). Något eller några år har gått och du kommer på dig själv med att hålla tillbaka aktiviteter och egenskaper som en gång gjorde dig till du. Men du har gett relationen och familjelivet etthundra procent! Allt i hopp om att det ska hålla.
Kanske har du blivit tillsammans med en person som rör sig på den andra ytterkanten: som håller sin privata sfär och intressen så heliga att du och förhållandet kroniskt lever i skuggan.
Eller så har ni båda näst intill utplånat era jag för familjen och alla projekt, vilket är extremt farligt för förhållandet!
En gång var ni individer som drogs till varandra av flera positiva anledningar. Du såg en intressant, unik, nyfiken och attraktiv person framför dig. Och du kände dig som en! Vibrerande förälskelse! Tills den obalanserade och utmattande anpassningen tog vid!
Det är helt avgörande för attraktionen och kärleken att vi tycker om den vi är! Det gör vi bl.a. genom uppbyggande vanor. Vi behöver vårt eget utrymme och tid så att vi kan ladda batterierna. Annars tar livsledan vid och dödar glöden mellan er.
Får partnern och relationen dig att tycka om den du är? Skrattar ni tillsammans? Kan ni tjafsa och ha sunda konflikter utan att du bestraffas genom tystnad och anklagelser?
Vilka sidor av din person har fått träda tillbaka? Vilka intressen har du stoppat ned i flyttlådor?
Gör något för tvåsamheten och dig själv: väck kvinnan eller mannen inombords och agera så att du kan minnas tillbaka på dagen när du går till sängs ikväll: ”Det här kändes verkligen bra!”
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 14/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Nu fick jag en a-ha känsla när jag läste ”ha sunda konflikter utan att bestraffas genom tystnad och anklagelser”. Det är det som händer mig just nu…
Morning!
Så ännu en text med ord som stämmer så väl! Känner igen mig på många punkter – var i ett förhållande efter min separation där jag ändrade mig för att passa in!!!
Slog knut på mig själv för att det skulle fungera , vad hände då?? Jo jag blev någon som jag inte ville vara, tog dock ett tag, inte föränn han gjorde slut öppnade jag mina slutna ögon!! Var blind för vad som hände, vänner omkring mig försökte få mig att se! Men den upptäckten behövde jag göra själv!
Gjorde så ont – först bli lämnad och sedan inse vad jag gjorde mot mig själv!!! Var ett övergrepp , min självkännsla fick en ordentlig törn, men vet idag att det inte får ske igen!!
Det är lätt att hamna där igen , kräver att man ständigt jobbar och försöker se symptomen / tecknen på beetendet! Är medveten och kan idag erkänna att jag ändrade mig – till vilken nytta??? Jo att faktiskt vara den man är och inte tappa bort sig i förhållande är viktigt!
Att värna om sig och din partners behov är viktigt! Vara ensam i en tvåsammhet är okej om det är självvalt, är inte farligt alls!
Bli omtyckt för den du är , är väl ändå A o O ! Inte glömma att man är två i det som sker , se tillbaka på hur man träffades , det man gjort, konversera om sånt som varit /är jobbigt och det som är bra / varit bra! Då kommer man långt!
Tack för en bra blogg, läser den med glädje;)
Carina
Har funderat en hel del på det här med att tappa bort sig själv. Och varför man inte stannar upp, reflekterar, hittar ny riktning och gör nåt åt situationen. I tid. I mitt fall så fanns inte självinsikt, förmåga till reflektion och att sätta ord på känslor/tankar när man träffade exet vid 25/30 års ålder. Livet som satte turbofart med giftemål, barn, karriär, husbygge, prylar, prylar, resor, flytta runt i Sverige…..Allt på en gång och utan en susning om vem man var och varför. Någonstans där mitt i Autobahnfart med autopiloten påslagen så måste det ske någon form av krasch för att man ska vakna upp. Och ifrågasätta vad som är viktigt och vad som är skitsamma. Jag tappade helt mina konturer och flydde in i jobbet. Tacksam idag att man kommit ur kraschen med en ny inställning till livet, sig själv och vad som betyder något det korta ögonblick vi finns här på jorden. Och det kanske inte är så konstigt att en majoritet av alla relationer kör utför stupet när man som ung och oerfaren, utan koll på sig själv, ska in i livslabyrinten och bli lycklig……
Jag flydde in i hans armar, till tryggheten. Saknade jag trygghet som barn? Nej, men jag saknade den som ensamstående. Så patetiskt! Jag tycker om att vara med mig själv, men avskyr att känna mig ensam. Så rädd är jag för den känslan att jag stannar kvar hos honom. Behandlar han mig illa? Nej, men det vi hade finns inte längre kvar. Har jag tappat bort mig själv på vägen. Kanske? Men, är det helt beroende av oss som personligheter. Det handlar väl också om omständigheter? Arbetslöshet, ekonomi, för mycket arbete, närståendes död, brist på tid, problem som alla är en del av en vuxen människas liv. Människor förändras ju också, slipas till för att passa in. Är inte det naturligt? Jag kan inte väcka den kvinna jag var, hon ÄR inte längre så hur gör jag då. Vem är hon? Vem är jag?
Igår nämnde jag för min respektive att jag blivit helt fascinerad av en video om hur en återlämnad bok på biblioteket hanteras. Han började skratta, vilket fick mig att backa och säga ”Ja, jag är lite konstig som tycker sånt är roligt”. Hans svar var ”Ja, och det är sånt får mig att titta på dig och säga Det är hon jag letat efter”.
Tråkigt att tidigare relationer lärt mig att hålla igen på vem jag är och underbart att kunna vara det igen…
Självklart är det viktigt att inte tappa bort den man är i en relation, inte göra våld på sig själv och inte sluta göra saker man får energi av. Men en relation är också att anpassa sig, hitta en gemensam tonart även om man spelar olika instrument. Och vi utvecklas tillsammans likväl som på egen hand. Den jag var när jag var 25 finns inte längre. Inte heller den jag var när jag träffade min sons mamma. På gott och ont.
Men, när man är 50 plus och ett förhållande (med 2 underbar barn) efter bådas överenskommelse om ett slut. När man sen träffar sitt livs kärlek (gift) och tror på allt bedyrande i fyra år och om ett liv tillsammans, upplevde saker med varandra som ingen gjort med ngn annan! Jag var fri och han ville att det skulle bli VI och därmed lämna henne…… Men, från den ena dan till den andra ändrar han sig, påkommen för tredje gången ringer med henne som åhörare och säger -Jag visste inte vad jag hade och älskar L. Undrar jag ff idag efter 11 månader OM jag ”gick på allt” , blev lurad och utnyttjad samt gav han energi eller om hans trygghet, pengar, det ”fina” livet i villan, sommarhuset, firman, släkt, vänner m.m, kanske hennes ord -Lämnar Du mig förlorar Du allt va det som avgjorde och han va feg!? Då vågar man inte lita på en karl längre…..
Lämnat min yngsta dotter till exet. Halva bilen full med väskor, påsar, cykeln, nallen. Trots rigorös genomgång av vad som ska med så glömmer vi hjälmen. Får åka en gång till. Allt detta j..la släpande. Hennes tomma blick när jag frågar vad hon ska göra på midsommar. ”Till exets nya”. Jag: hur känns det? ”Det är väl ok”. Jag lyckas inte få ögonkontakt. Sitter själv vid köksbordet och tårarna rinner. Det gör ont. Bränner i bröstet. Konsekvenser av en skilsmässa; Anpassning……det finns flera som måste anpassa sig. Familjen som splittras. Nya konstallationer som våra barn ska förhålla sig till, anpassa sig. Och dem har inget val. Bara att följa med och hitta sitt nya liv, anpassa sig till sina föräldrars vägval. Jag kan bara vara en så bra pappa som det går. Stark, varm, kramig, finns där för henne. Men jag känner mig otillräcklig.
Jag blir enormt berörd av dina ord Håkan.
Brukar läsa det du skriver Håkan och håller med Michael om att det berör, mycket tror jag för att du är klok och sårbar på samma gång, då blir det äkta. Och för att jag känner igen mig i mycket.
Otillräckligheten är ständigt närvarande och drabbar då och då med full kraft. Men så kommer styrkan och insikten. Precis som du skriver, jag kan i första hand bara vara bästa möjliga pappa, det är det jag kan styra över, inget annat. Om det sen kräver att jag köper mig fri från en del måsten, då får det vara så. Jag tror också på att vara bästa möjliga ex, utan att för den skull tappa mig själv eller bygga upp förhoppningar och förväntningar. Men om min sons mamma mår bra så gör min son det. Och mår han bra så gör jag det med. Innerst inne.
Åh, jag vet Håkan. Ibland känns det rent ut sagt för j-vligt att jag har utsatt mitt barn för detta. För denna anpassning. Till att aldrig vara bara hemma. Till nya partners. Till att inte ha sina föräldrar tillsammans.
Och då förbannar jag att jag inte kunde bita ihop. Nöja mig med det lilla jag fick. Fast jag vet att det inte var möjligt. Och att det är en galet dålig ide att ge mitt barn den bilden av kärlek.
Jag vet inte. Jag försöker tänka att detta är livsvisdom för barnen. Att de får en ingående kunskap i att agera om livet inte är det som det borde vara. Men det känns som konstruktioner av att skapa mening där ingen mening finns. Utöver att jag har möjlighet att vara en så galet mycket bättre mamma idag när inte en destruktiv relation drar ner mig. Så egentligen finns det ju inget val. Men sorgen och otillräckligheten kommer arr vara våra livslånga följeslagare
Det är mycket igenkänning när jag läser dina ord Marianne, precis dessa saker fick jag höra som argument för uppbrottet. Och även om jag rationellt förstår dem så kände jag precis det du skriver, att de var sökta, en konstruktion för att skapa mening. För mig som tenderar vilja ha svar var den retoriken väldigt svår att acceptera. Det är den fortfarande.
Tror vi skrivit om detta innan, du och jag, påverkan på barnen. Och det finns inget generellt rätt och fel. Självklart vill vi inte att barnen ska växa upp i ett kärlekslöst hem eller där någon av föräldrarna mår dåligt. Men inte vill vi heller att de ska behöva påtvingas ständig längtan, rotlöshet och att inte förstå. Jag menar att det pratas för lite om hur barnen påverkas, att för mycket fokus är på föräldrarna, inte sällan med fokus på rättfärdigande snarare än lösningar. Inte sällan läser/hör jag ”barnen klarar det”. Det är klart de gör. Men är det den ambitionsnivån vi vill ha.
Hej Pappa till! Nej, jag tycker inte heller att det är den ambitionsnivån vi ska ha. Det var därför jag inte gick. Allt det jag skriver om här på bloggen är sådant jag lärt mig efter att min exman lämnade mig, men hjälp av ett intensivt arbete.
Att han lämnade mig föregicks av att jag blev sjukskriven efter att jag hade brutit samman. Att det skulle vara mitt äktenskap som var problemet förstod jag dock inte. Och jag insåg det som sagt inte förrän efter. Men då har jag förstått att sjukskrivningen förde med sig att jag för första gången i livet började hävda mina behov. Det fungerade inte för min exman.
Idag vet jag att jag till slut hade gått under om han inte hade gått. Men dras ändå fortfarande med känslan av att jag hade kunnat bita ihop, köra över mig själv ytterligare. Det är möjligt att han då inte hade gått.
Jag har inga svar åt någon annan. Kanske var din ex-frus svar bara konstruktioner, kanske inte. Det viktigaste jag lärt mig av detta är att svaren från den andre faktiskt inte är viktiga, utan att det är svaren inifrån mig som är de betydelsefulla.
Och med det. Jag kan inte ge mitt barn sina föräldrar tillsammans. Men jag kan lead by exemple i att hitta sin kärna och leva med både integritet och utsträckta armar mot omvärlden.
Marianne: Jag hade tryckt like om en sådan knapp funnits. Både för dina kloka ord och för att jag uppskattar ditt nyanserade sätt att uttrycka dig utan att döma.
Får samtidigt tillstå att jag missförstått, att jag trodde du var den som lämnat. Gläds åt att du kommit till den insikten du gjort även om resan dit varit lång.
Är helt överens med dig om att svaren måste komma inifrån oss själv. Min utmaning är att de svaren leder i en riktning som jag inte är ensam om att påverka. I alla fall där jag är nu, kanske kommer jag så småningom till samma punkt som du. Kanske inte. Maktlösheten i det är självklart svår att hantera. Men insikten blir densamma som för dig; jag kan inte ge mitt barn två föräldrar tillsammans men jag kan ge honom mitt bästa jag, de bästa förutsättningarna och göra allt jag kan för att relationen mellan mig och hans mamma är bästa möjliga.
Tack Pappa till! För dina fina ord.
Tänker kring den utmaning du beskriver, även om jag utan mer information kanske inte alls tolkar dig rätt. För jag tänker mig att utmaningen är att komma till punkten där man kommer till ro med skiljelinjen mellan det man kan påverka, dvs sig själv, och det man är maktlös över, dvs alla andra.
Jag kämpar självklart fortfarande med känslan av maktlöshet, men jag har också funnit en frid i att acceptera saker och människor som de är. Och här kan jag definitivt säga att jag har växt. Min före detta man tyckte inte att jag accepterade honom som han var, och han hade rätt. Jag ville att han skulle vara den jag behövde. Idag är jag i ro med att han är precis som han är. Och jag märker att jag har lyckats få samma förhållningssätt till andra människor, både gamla bekantskaper och nya. Däremot har jag också börjat våga välja bort människor jag inte mår bra med. Så relationen med mitt barns pappa gör jag bra genom att acceptera honom precis som han är, men också välja hur kontakten ska se ut för att jag ska må bra.
Det ligger en frihet i att släppa kontrollen över omvärlden, eller den man skenbart tror man har, och fokusera sin kontroll till sitt eget liv.
Sedan ska det sägas att när jag skriver här är jag ju i mina starkare stunder. Där är jag verkligen inte alltid. Men så är det att vara människa.
Tack själv Marianne, du är klok och det ger mycket att läsa dina ord.
Utmaningen är att jag idag ser att vår relation präglas av ömsesidig respekt och förtroende och väldigt få saker har blivit bättre av att leva isär. Den känslan bär jag med mig som en klump i magen och känslan går inte att stänga av. Tyvärr förefaller inte hon se samma sak och jag har fått inse att inga argument kan få henne att göra det. Maktlösheten i det är det som är jobbigast att hantera även om jag gör framsteg varje dag. Samtidigt är jag otroligt glad över att vi nått dit vi gjort i relationen nu, för sådan harmoni mellan oss måste vara det bästa för vår son.
Har på sista tiden fått styrka som jag inte haft tidigare och även en släng av längtan att vara utan min fru. Tidigare var jag rädd men med enormt mycket arbete börjar jag få oanade krafter jag inte sett på länge. Jag har mer och mer förlikat mig med ett nytt liv utan henne. Trots att vi levt tillsammans i 27 år börjar jag se med nyfikna ögon på framtiden. Mycket tack vare denna sida.
Jag är inte naviv utan förstår att jag kommer ha många dips och att det blir många ensamma nätter och saknad. Saknad över livet vi hade. Med nytt förstånd kan jag även inse att det kommer en tid då jag kommer vara glad över att slippa många saker också. Jag är stark, jag är inte ensam i den här situation (de ser man i detta forum) och jag är och kommer att vara en bra papppa. Båda mina barn har börjat påpeka att deras mamma inte är som andra etc. Jag är deras trygghet och deras förstånd. Jag är den som visar dem hur man skall vara som människa.
Hon förtjänar mig inte och det har hon visat genom att behandla mig och vår familj på sämsta sätt. Jag tar mig igenom det här och lägger min energi på det som betyder något- mina barn och mitt liv!
Jag är så glad över att vara stark för första gången på flera år. Jag är inte jätte rädd längre.
Låter som du kommit en bra bit på vägen och är betydligt mindre vilsen. Känner igen mig i att det går att finna styrka i att tänka att hon inte förtjänar dig. Och att du bara kan vara den förebild för barnen som du vill vara. Men gå inte i fällan att bekräfta barnen i negativa tankar kring mamman eller att själv bidra till dem. För även om du känner så tror jag inte det leder till något positivt. Tids nog kommer de själva att se och sortera vad som är vad.
Hej Vilsen_man!
Visst är det skönt när insikten smyger dig på ,man har tagit beslutet och du vet att de är rätt!
Bin there done that är så underbart med lättnaden efteråt!
Du skriver så väldigt bra – könner igen mig !
Lycka till;)
Carina
Hej Vilsen_man!
Visst är det skönt när insikten smyger sig på ,man har tagit beslutet och du vet att de är rätt!
Bin there done that är så underbart med lättnaden efteråt!
Du skriver så väldigt bra – känner igen mig !
Lycka till;)
Carina
Skönt, men samtdigt är det inte ett adjektiv jag kan använda i den här situationen. Jag har ofta smärta i själen och magen och huvudet snurrar fortfarande med en massa tankar om henne, konstant, nästan alla timmar jag är vaken.
Jag skall göra allt jag kan för att inte vara negativ om mina barns mamma till barnen själva. Jag vet att det inte leder till något positivt. De är fullt medvetna om hur det står till med båda deras föräldrar. Jag vet att de kommer märka att jag är tryggheten och det normala. En dag när de är vuxna förtjänar de höra sanningen om varför jag mådde och beteede mig som jag gjorde.
Nu till mitt fokus på mina barn och mig själv. Det finns mycket underbart i livet.
Inte lika vilsen längre!
Åh vad jag stärks av att läsa alla kloka inlägg.. tack för att ni delar!
Varma hälsningar