Känner du din partners inställning till relationer/kärlek/förmåga hantera motgångar/sex etc.? Ser du inledningsvis tecken på alltför olika syn men kompromissar trots allt i tron om att din kärlek skall förändra allt?
En man berättade i samtal för mig: ”man kan aldrig lova någon att vara trogen. Vi människor fungerar inte så.”
”Hmm…hade du velat höra de orden från din sambo?” frågar jag. ”Du berättar om din subjektiva uppfattning/åsikt. Inte någon självklar naturlag.”
Människor får ha vilken inställning de vill, men när vi träffar någon är det självklart av största betydelse att det finns synk. Kanske ingen bra idé att investera sitt hjärta i en relation om du vill att det skall vara ni två på alla plan, och partnern och andra sidan attraheras av ett öppet förhållande. Det är att lägga upp friläge för emotionella örfilar.
Vi vill så mycket i kärlekens namn, i den rusiga förälskelsen och behoven av att frälsas från ensamhet, att vi villigt förhandlar om vad vi vill på riktigt. Tänk om vi inledningsvis hade modet att kommunicera öppet med varandra om våra djupare sanningar. Anpassning och flexibilitet är oundvikliga ingredienser, men inte bortförhandlandet av du.
Michael Larsen – relationscoach
Jag håller helt med dig – vi får inte förhandla bort det vi vill på riktigt. Du säger det så bra, anpassning och flexibilitet, men inte på bekostnad av mig själv.
Jag går den vägen. Jag har faktiskt till slut kunnat börja säga nej till det som kräver att jag förhandlar bort mig själv. Och så står jag här; känner mig omväxlande galet stark över att kunna säga ja till den som är jag, omväxlande är jag så frustrerad över att det inte leder mig dit jag vill.
Jag förstår hela idén om att när en dörr stängs så öppnas en annan. Och jag är stolt och glad över att jag lyckas stänga dörrar som är fel. Men också ledsen. Jag befinner mig just nu i att den relation jag hoppades på inte blir. Och jag ville verkligen. Verkligen. Han inspirerade mig samtidigt som jag kände mig så lugn och trygg i hans närvaro. Men han kan inte i det här läget. Han har för mycket eget att reda ut. Och tack och lov att jag inte tar på mig att reda ut det. Även om jag står frustrerad och ledsen kvar.
Men. Sorgen har sin tid. Sedan ser jag de dörrar som redan har öppnats.
Åhh…Marianne!!! Gud så frustrerande för dig! ❤️ Och samtidigt vet jag ju att du kommer att gå vidare med huvudet högt. Det är ju det du alltid gör. Starka kvinna. Men att tillåta sig känna sorgen först. För det är klart. Det är sorgligt när man själv är så redo och den andre inte är det. Men jag beundrar dig, för du ger aldrig upp. Kramar (hör av dig om du vill snacka)…❤️
Att dörrar stängs, hör ju till och är inget konstigt! Det jobbiga och svåra för mig är när jag väl en gång i tiden öppnade dörren, så kändes det så himla rätt och bra, en match in heaven, precis som Anna-Carin skriver, kändes som man var varandras avbilder!
Hur kunde man ha så fel?! Det som kändes så rätt en gång! Visade sig vara fel. Hur kunde jag ha så fel? Det är den svåra biten för mig, att erkänna för mig själv att jag hade fel!
Men kärlek är väl aldrig fel tänker jag…att ha älskat och förlorat är bättre än att aldrig ha älskat alls heter det ju…vet inte vad som gjorde att det blev fel för dig T men omständigheterna kanske bara gjorde att det inte bli ni..även om ni egentligen var ”soul mates”. .ibland är det bara ”life get’s in the way”..pratar av egen erfarenhet då jag kände/känner precis som du för en man (min chef) på mitt jobb. Planerade det inte alls. Han var helt rätt för mig, det vet jag, men kunde inte lämna min familj pga omständigheter som jag skämdes för att berätta för honom och som gjorde att jag inte kunde lämna. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom så tänk bara att du kanske inte hade fel men ibland så finns det saker som gör att det inte blir dom det är tänkt. Förlåt dig själv.
Jag och min make som jag i år varit gift med i 16 år lever precis som det äktenskap jag alltid velat ha. Vi har samma värderingar, samma moral och grundar våra livsval baserat på varandra. Öppenhet. Tillit och kärlek är vårt recept. A match made in Heaven
Tänk om vi bara kunde stärka oss själva så vi lyssnade mer på vår inre röst än andras…