Förälskelsen och attraktionen gör att vi fullständigt kan gå upp i och förlora oss själva i en annan person. Och det är ok! Så länge vi är medvetna om att vi är tillfälligt uppslukande och inte fastnar där. När det blir till ett beroende är det någonting helt annat, eftersom det förslavar.
Jag har sett vänner och klienter vars hela världar kommer att kretsa kring partnern eller exet. Tunnelseende är bara förnamnet! Om det är någonting som dränerar kraft och förminskar jaget, så är det just detta. Kommer förresten att hålla webinar i ämnet om några veckor – två jag som står för sig själva, men ändå tillsammans.
Hur kan du vara hela dig själv om du lever uteslutande för en annan person? Om din ”kärlek” till den andre sker på bekostnad av respekten och omtanken för du? Vem blir du då om förhållandet en dag tar slut?
Medberoende t.ex. handlar om vi känner oss värdefulla när en partner behöver oss, eller vår tro att de behöver oss. Vi känner oss sedda i goda handlingar. Och när vi inte bekräftas kämpar vi ännu hårdare.
Kommer tillbaka till det som jag sagt så många gånger förr: vi kan inte ge det vi inte har. Respekterar och tycker vi inte om oss själva finns det ingen grundad kärlek att dela med sig utav. Då handlar det istället om behov. Ofta omogna sådana.
Jag hör ibland personer resonera:
”Du är hela mitt liv” Jag gör precis allt för dig! Utan dig är allt meningslöst!”
Det där är självutplånande – attraktionsdödare till tusen. Romantiserade förvrängningar. Vilka är vi om det inte finns tydliga konturer gällande vår person? En klar och tydlig röst som säger: ”detta är jag!”
Egentligen finns det bara ett sätt ur det snäva: hitta och utveckla det som får dig att må bra utan en partner. Agera som om det finns ett högt värde i dig. Att du faktiskt är bärare av någonting dyrbart. Även om du först inte själv tror på det, så agera…
Upprätt kroppshållning, högt buret huvud, fokuserad blick, tydlig och klar röst…så småningom föds det större saker. En dag börjar du tro på det du agerar! Då skapas det sköna känslor i magen. Fake it until you make it! Känslor föds genom handling och du behöver inte sitta och vänta.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vill du prata med Michael – boka tid på michael@separation.se
Klockrent! Jag har tappat hela mig själv… Jag är på väg att bli jag igen men det blir nog ett högt pris. Jag måste släppa honom. Jag måste släppa det jag känner för honom, passionen. Han är inte med på samma väg som jag. Min barnvecka ses vi inte. Vi hade kunnat men jag vill inte. Det är den veckan jag kan ladda mig själv. Får energi av barnen ( nu ungdomar), gör saker som jag tycker om. Min barnfria vecka, är det bara han och jag. Kan låta romantiskt…men jag skulle vilja göra så mycket mer. Jag vill träna, träffa vänner, skrota hemma ensam i mitt slott en kväll. Men inget av detta kan jag göra för enligt honom ses vi för lite för att bygga en relation på. Att bli sambo igen vill jag inte. Det blir inte bättre…vi har testat. Han gör inget på sin egen vecka. Absolut inget! Hans energi kommer den veckan vi ses. Jag börjar känna mig stressad, låst osv. ”Hinner” ju inte allt på min barnvecka… behöver mer tid. Ah detta låter helt knasigt när jag skriver ner det. Men det är så här mitt liv är och känns. Jag längtar inte efter honom men ändå… Det svåra är att tänka sig att lämnar jag honom, kommer det inga meddelanden, finns ingen att krypa in till när den känslan kommer. Jag är lite vilsen…
Det du beskriver Vilsen tror jag att många kan känna igen sig i: stannar i det trygga som inte ger några djupare känslor. Allt för att hålla ensamheten borta.
Ja Michael, det är nog där jag är. Jag vill något annat men vågar inte lita på min egen magkänsla. Lättare att stänga av lite grann och stanna kvar. Men ska jag vara ärlig så känns det som att det börjar bli svårare att stänga av…magkänslan blir starkare och starkare.
men? bjud med honom på passande aktivitet du vill göra, vill han inte med får du välan göra den själv iaf? så har jag löst problemet….men det fungerar inte alltid och du måste vara beredd att ta konsekvenserna, liksom att låta honom ta ansvaret för sina konsekvenser också…………
Ja du Mia, hade det varit så enkelt så hade det inte varit några problem. Det var ju så klart en självklarhet när vi träffades att bjuda in vänner, träna ihop osv. Men det ”plockades bort” efterhand. Han kom med olika anledningar till varför vi skulle hoppa över det, varför vi skulle avboka eller ställa in. Det kom succesivt och hur klarsynta vi än är kan vi bli blinda av kärleken…och vips så ser man igen. Så tack Mia, men det är inte alltid så enkelt, inte alltid svart eller vitt. Tyvärr!
😉 vet jag väl, man måste ju själv också ta sitt ansvar och vara beredd på konsekvenserna av sina val…..inte enkelt, men kanske- kanske värt det???
Hej Vilsen! Nej, håller med, det är inte allt enkelt. Som jag ser det är egentligen inget svart eller vitt. Allt är en grad på gråskalan.
Det jag ändå fastnar på i din text är ”Hans energi kommer den veckan vi ses”. Så här efter att mitt äktenskap har tagit slut har jag insett att så hade jag det i tio år. Min energi gick åt till att fylla hans liv med liv, för någon större mängd egen energi hade han inte.
Det var han som lämnade mig, men nu fem månader senare får jag kommenterar som ”du ser så avslappnad ut”, ”det lyser om dig”, ”du är ju helt slät i ansiktet”. Och när jag tittar mig i spegeln förvånas jag över att det är sant, jag ser slät, fräsch och lysande ut. Och jag inser att det beror på att nu kan jag använda all min energi och livsglädje till mig själv. Inte för att fylla någon annans liv. Och då blir livet underbart, även om jag inte har någon man att hålla mig när jag gråter. Jag ringer istället mina vänner.
Ingen annan än du vet dock vad som är bäst för dig. Och ha tålamod med din process, oavsett åt vilket håll den går. Men lyssna på den där lilla rösten i dig, den vet vad du behöver.
Varmaste kramarna!
Hej Marianne! Känner igen det du skriver ”att det lyser om dig”. Vi hade varit sambo i ett och ett halvt år. Jag kände att detta funkar inte. Fick inte ihop livet med honom, mig och mina barn. Bestämde oss för att bli särbo. Jag lyftes av det. Vet att min minsting ( då 13 år) sa till mig, mamma du är mycket gladare nu. Men han föll… sen blev det grymt mycket bråk oss emellan så till slut var vi ifrån varann en ”längre” period, 4 veckor. NU känner jag att då var jag på väg att känna att livet kom tillbaka. MEn jag föll för passionen osv…så det blev vi igen. Det har och är mycket bråk oss emellan. Framför allt känner jag att jag litar inte på honom. Men det är en annan historia. Så ja tålamod har jag men jag känner att jag vill få ett slut på att hela tiden behöva tänka, känna. Varför och hur länge ska jag behöva vara vilsen. MEn jag vet inte, vet inte vad jag vågar…
Tack för ditt svar! Det värmer:-)
Det underbara (och för all del jobbiga också) som jag nyligen erfarit, är att när man väl börjat sätta mera värde på sig själv och sitt eget liv, så är det svårare att stanna kvar i förhållandet än att bryta.
I mitt fall sa kroppen ifrån tills jag lyssnade. På sluttampen var det mycket ångest om nätterna, huvudvärk flera dagar i sträck varvat med migrän och dubbelseende. Jag förstod sakta men säkert att jag var i något jag inte ville vara.
Otroligt smärtsamt att bryta upp. Men också så otroligt befriande. Känslan i att vara sann mot sig själv (och därmed också mot andra) är nog den härligaste känsla jag någonsin upplevt!
Jag har haft många relationer och det har aldrig fungerat särskilt bra. Hopplöst skulle man kunna kalla det hela…
Men förstår ju nu att så länge jag inte byggt upp en stabil relation till mig själv, så kommer jag fortsätta trassla till det för mig själv och andra. Fortsätta köra över, svika och såra – mig själv och andra. Det får vara nog med sånt nu. Jag vill mogna, utvecklas och bygga självrespekt.
Hur skulle det ha sett ut om ni hade klarat det? hur gör man i en relation för att klara det här? att klara att bli ett vi igen? är det bara det att båda vill och försöker?
Båda ville och försökte. Men när jag så småningomförstod att jag hela tiden ljugit för mig själv och att jag faktiskt helt enkelt inte klarar av att leva med ngn som ska dricka alkohol varje dag (inga jättemängder) och även när vi har barnbarnen hos oss, på julen o.s.v. Då började det gå upp för mig att jag inte alls ville längre. Då förstod jag att jag måste bryta.
För han anser inte att han behöver dra ner eller sluta eller att det är fel att dricka runt barnen. Alltså var problemet mitt – att leva kvar i detta eller att leva själv enligt egna värderingar.
ok då förstår jag bättre, tack för svaret! och lycka till i fortsättningen med! kram
Känns som du skrivit direkt till mig… Min självkänsla har försvunnit efter jag blev lämnad på ett vidrigt sätt! Jag vet intellektuellt hur de ska vara men de är då svårt ändå…jag måste ta beslut men jag vågar inte riktigt än, har så svårt att släppa hur jag blivit behandlad, men vet också att de bara är jag som mår dåligt… Snart så
Något som hjälpte mig var att lyssna på ljudboken Djävulsdansen, om och om igen. Du är så otroligt värdefull<3
Du skriver om mig och mitt liv. Min värld kretsade kring min dåvarande kille och nu kretsar fortfarande livet runt honom fast nu är han mitt ex.
När han lämnade mig så försvann allt. Hela min värld rasade. Det fanns inget kvar när han försvann.
Jag var inte hel när vi träffades och är ännu mindre hel nu.
Jag vet att även om jag inte respekterar och tycker om mig själv så var det äkta kärlek jag gav till mitt ex.
Han var verkligen mitt allt. Jag kände mig komplett när jag fick vara med honom. Jag hade gjort vad som helst för att han skulle komma tillbaka till mig.
Vad som kan få mig att må bra utan en partner? Mitt liv känns inte komplett utan att vara med någon 🙁
Det är inte vem som helst som jag vill ha, jag vill ha tillbaka mitt ex….
Högre värde i mig?
Vem skulle vilja vara med mig? Jag har ju inget att erbjuda så det var väl därför mitt ex lämnade mig.
En arbetssökande,psykiskt dåligt mående småbarnsmamma med fobier (att jag inte klarar av att åka tåg, bil, buss)
Dålig hållning, huvudet och blicken ner i marken, med en tyst och lite rädd röst, det är jag det 🙁
Hur ska jag kunna känna mig värd något alls när jag blir lämnad av den jag älskar och den jag trodde skulle finnas där för mig när jag behövde honom som mest? När jag som mest behövde stöttning och kärlek när jag mådde som sämst??
Hej Anette! Jag känner med dig. Jag blev lämnad ungefär samtidigt som du och tycker också att det är tungt och svårt fortfarande. Till skillnad från dig känner jag mig ganska nöjd med mig själv som människa, jag har inte fobier att kämpa med, jag har jobb osv, men det hjälper inte så mycket i just den här sorgen. Den jag ville ha valde bort mig ändå. Han valde inte bort mig för att jag är dålig, utan för att han inte var lika redo som jag att satsa. Och här står jag kvar, ensam och ledsen. Men en sak som jag tror du har mer än mig, är TID. Så kanske är det något du kan använda dig av? Jag fyller 49 i år, antar att du är betydligt yngre?
Om du satsar ett par år på dig själv (och din dotter), går i terapi, aktivt söker hjälp och bygger upp ditt självförtroende, hittar jobb osv. Då kan du gå in i en relation med en starkare grund. Och du har fortfarande god chans att träffa en fin man och få många år tillsammans med honom. Kan det vara en tanke som kan hjälpa dig vidare?
Ja det känns lite som att det aldrig ska gå över. Skönt att du känner att du är nöjd med dig själv.
Jag är 34år. Det känns som tiden bara försvinner. 1år har snart gått och jag är på samma ställe som då och dagarna vara försvinner.
Oj ett par år? det låter så jobbigt. Jag går i terapi nu men det har inte kommit så långt Vet inte hur jag ska söka hjälp på fler sätt?? Ja om jag bara visste hur man bygger upp sitt självförtroende så hade det varit lite lättare kanske. jo jag söker jobb men det är svårt eftersom jag inte kan åka någonstans och där jag bor finns det inga lediga jobb just nu.
Är tveksam bara om det skulle finnas någon som skulle vilja vara med mig när inte mitt ex ville det.
Tack för att du skrev. Kram
Vi blir extremt sårbara när vi lägger hela vårt värde i händerna på en annan person Anette81 – jag vet att du vet det. Strålkastarna lyser rakt på ditt sår. Jag hoppas innerligt att du så småningom börjar förflytta ditt fokus bort från exet. Värme till dig.
Jo jag vet att man blir mer sårbar när man lägger sitt värde i någon annans händer. Någon gång kanske jag kommer att flytta mitt fokus bort från exet men just nu kan jag inte det tyvärr. Just nu är han allt jag tänker på
När man ser såret, känner det, förstår vad det handlar om, var det kommer från och vill läka det. Hur gör man? Läker det av sig självt med tiden sen? Jag tänker att när man väl sett och förstått kanske man också slutar agera ut det för att man förstår att det inte hjälper…tvärtom…
Jag har upptäckt att när jag agerar ut det så får jag tillbaka precis det som gör att såret ger smärta. Men det är kanske själva syftet! Så att vi tillslut ska se våra sår så att de kan läka.
Eller hur gör ni andra för att läka era egna sår?
jag vet inte hur andra gör, men jag är sån att jag vill göra något……så jag provar olika saker …. funkar inte så bra för alla situationer är aningens olika även om känslorna kan vara liknande…..hm…… men jag kämpar på iaf…..hur gör ni andra?? 😉
Jag vet inte riktigt om jag har lagt mitt liv i någon annans händer, men jag la hela mitt liv och själ i familjen. Självklart gjorde jag saker på egen hand också, men med barn och allt vad det innebär med läxor, aktiviteter, kompisar mm. Jag kunde ha jobbat i 24 h och kommit hem från jobbet på förmiddagen och då tvätta, städa, handla jag innan barnen kom hem från skolan, så allt var klart så vi (jag o exet) kunde fokusera på barnen o även ta det lugnt på kvällen. DET ångrar jag! Körde slut på min egen ork. Men jag kunde inte förmå mig att lägga mig på soffan och ta det lugnt då jag hade så mycket ”ledig tid”.
ja varför gör jag så? min energi och ork måste ju räcka till mig och min hälsa också inte bara att leva för två? Jag har omprioriterat, men konsekvenserna är tråkiga, för alla rabatter ser ut som gräsmattor och huset faller ihop runt mig, men jag får väl flytta då…..?
Detta med att förminska sig själv… I vårt förhållande är jag den ”trasiga”… som är ”klängig” och ser alla worst case senarios, fast jag vet att det är mina hjärnspöken, så målar jag i princip varje händelse som att jag har förstört vårat förhållande…
Jag förstår att det är en typ av svartsjuka… men ändå på nått sätt inte… för det spelar ingen roll om jag är med ut.. eller sitter kvar hemma… ångesten kan komma när helst… vi försöker att göra saker enskilt… bytt danskurs, jag har börjat med yoga för mig själv… min sambo tränar massor (är djupt imponerad vilken ork hon har…)
Då till problemet som dagens ämne tar upp… jag ser i princip inget ljus i mitt liv (nåja sista tiden har inte varit den sämsta i mitt liv… VI har dragit igång en massa saker, psykolog, familjerådgivning… så ja lite närmare lösning tror jag vi är…) men jag letar tyvärr hela tiden efter fel jag gör… jag orsakar…
så ja jag nedvärderar mig själv och ännu inte funnit vägen framåt. Jag skall på utredning om det är någon diagnos bakomliggande, då jag är speedad ena gången och låg så in i baljan nästa gång…
vad skall vi göra? Är det att invänta den professionella hjälpen? En grej som jag märkt senaste tiden är att mitt tålamod med mig själv har försvunnit och mitt ”självskadebeteende” har ökat… visst jag skär mig inte men alla mina tankar som jag konstruerar för att understryka hur värdelös jag är ger mig mina panikattacker och Ångest anfall när jag är säker på att dö…
En sak som dock känns bra, är att skriva ner mina tankar, för har jag bäl skrivit det så kan jag liksom inte vrida dem hur som helst och få er reflektion av det… TACK!
Jag känner igen mig en del i det du skriver. Ångesten….. när man tror att stunden är kommen är inte att leka med. Efter min skilsmässa har jag inte haft en enda attack! Jag gör det jag vill o mår bra av nu.
Styrka till dig SEB Du är inte ensam!
Vad är målet? är det att aldrig ha en ångestattack ever again? eller är det att möta dem och utvecklas? eller ngt annat, kanske är det samma sak? eller är det olika mål?
Det blir riktigt skrämmande när man fått distans till ett sådant förhållande och till den person man var då i detta förhållande. Det som sårat mest är vetskapen om att jag själv tillät mig detta självutplånande förhållningssätt. Det är inget jag pratar högt om och ingen vet om det. Jag känner också en sorg när jag ser andra ta sådana roller i relationer.
Amen! Fortfarande, 3.5 år senare, har jag inte hittat.tillbaka till mig, men jag börjar acceptera ett annat jag. Jag tog mig ur relationen och det är jag tacksam för. Men jag kunde aldrig tro att man kan bli så nerbruten och förstörd av en annan människa på knappt 2 år.
Idag är jag ensam med vårt barn. Har inte haft varken ork eller energi att träffa någon ny. 3.5 år utan beröring från en annan människa. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli så hel att jag kan släppa in någon igen. Medberoende är skit. Och det kan gå fort! Vissa personer är mästare att manipulera.
Precis! Känslor föds faktiskt genom handling! Jag hade inte fattat det tidigare, men vet det nu av egen erfarenhet.
Har varit svårt medberoende i mitt äktenskap. Levde för att han skulle älska mig och blev mer och mer desperat när jag märkte att han inte gjorde det. Sjönk fullständigt när han lämnade mig.
Jag bestämde mig dock från dag ett att detta skulle bli min utvecklingsresa. Och så har det blivit. Jag började genast försöka agera som om jag tyckte att jag var värdefull, som om jag förstod att allt inte var mitt fel, som om jag visste att han projicerade sina sår på mig. Under flera månader kändes det inte alls så, men jag fortsatte att agera. Göra bra saker för mig själv, tänka att jag var värdefull.
Plötsligt en dag vände det. Plötsligt började känslorna komma ikapp. Först lite trevande, sedan allt tydligare. Häromdagen insåg jag att känslan finns där, hyfsat naturligt. En händelse kom upp där jag var vänlig och tillmötesgående mot exmaken, men inte fick något svar alls. Bara tystnad. Tidigare hade jag självklart tänkt att det var mitt fel, att det var jag som inte sa saken exakt som han behövde höra det, som inte förstod att vänta ut honom tills att han var redo.
Men så var det inte nu. Jag insåg med tydlighet att en person som inte har förmåga eller vett nog att besvara vänliga gester, en sådan person vill jag inte ha i mitt liv. I mitt liv vill jag ha personer som njuter av livet, bryr sig om sin omvärld, och är fulla av energi som de sprider runt sig. En sådan person siktar jag på att bli själv, och jag inser så väl att det inte finns någon anledning till att jag ska ge allt detta till människor som bara tar. Som min exmake.
Den känsla av frihet som detta har väckt är oslagbar! Jag får faktiskt välja att säga nej till människor. Och ja till dem som tilltalar mig.
vilken resa du gjort! inspirerande, tack!
Jag har precis för tre veckor sedan klivit ur en relation där jag verkligen inte mådde bra……han kom hit varenda dag på lunchen och efter jobbet, de helger jag var barnledig var ”vigda” åt att spendera varenda minut tillsammans. …..om jag ville göra något själv med mina vänner blev det bråk eller diskussion. …om en killkompis ringde så blev det förhör om vad han ville och varför han ringde mig?
Slutade med att när jag träffade min kille så klippte jag all kontakt med omvärlden, just för att slippa bråk och sura miner…..
Jag har haft ångest och depression och vart sjukskriven nu i över ett år….han var med och smulade sönder mig psykiskt till pyttesmå bitar, men han var även den som kom och plockade upp mig när jag var som trasigast. …jag tror att han gjorde det för att han trodde han hjälpte mig. …..Men egentligen så hämmade han mig…jag jag fick aldrig en chans att försöka hantera det själv…..
När jag tillslut insåg att jag kan inte ha det såhär så jag bara sjunker djupare och djupare så började jag med att kika runt på min lilla ”flock” på hur min dotter och mina hundar reagerade när han varit här och även hur de var när han kanske inte var här en eftermiddag. ….oj vad klart allt blev helt plötsligt. …….
När jag klev ifrån honom så blev det mycket lugnare här hemma och jag har insett att jag är starkare än jag trodde. ….det klart det varit dagar jag varit ledsen, men kommit fram till att jag saknar inte honom. …jag klarar av att stå på egna ben och jag försöker blicka framåt på en ljus framtid där min dotter får en stark mamma som en dag kanske släpper in en ny man i vårt liv MEN inte förän jag är redo och han ska då köpa hela paketet med allt som är runt mig så som vänner, familj, x man……
Har även fått reda på att han redan träffat en ny…..min tjejkompis. ….Så jag blev sviken av henne också. ….Idag tycker jag att de förtjänar varandra och han var aldrig värd mig alls….jag är värd någon mycket bättre, men först ska jag bygga upp mig själv och bli starkare.
Förlora aldrig dig själv i en relation och reagera när vänner och familj börjar vända dig ryggen och reagera då fort……
Oj Sandra…på ngt sätt känner jag igen mig i det du skriver. Jag har ju också valt att hela tiden tacka nej till inbjudningar för att slippa bråk. Tackat ja men sedan vet jag innerst inne att jag kommer att tacka nej när det närmar sig. Mina barn var aldrig sig själva när han var hos oss. Nu släpper jag inte in honom med mina barn…å det säger väl ganska mycket. Men varför är jag så förbannat dum som inte lämnar honom?? Jo för jag tror mig att aldrig finna denna passion mer. Men jag vet ju att det går inte att leva på det i all oändlighet. Jag måste fasiken få utrymme för MIG! Så om det är att stå och stryka tvätt hel kväll:-)