Vi kan ha läst hyllmeter av relations, självhjälps och psykologiböcker. Ja, t.o.m. vara relationsexperter och ha all den intellektuella förståelsen om hur relationer och människor fungerar. Vi kan ge fantastiskt kloka råd till vänner och bekanta om vad de skall göra. Men hur är det när vi stannar upp och tittar på oss själva?
Jag skulle kunna ge dig femtio frågor här och nu gällande kärlek och om du är i rätt relation eller inte. Men tänker inte göra det just nu.
Det handlar i grunden om två väldigt enkla, men extremt potenta beståndsdelar:
– Hur känner du dig tillsammans med den här personen? Djupt här inne: hur känns det? På riktigt. Förlita dig inte på passion, åtrå och vill ha. Vad pratar ni om då ni tar långpromenad längs med havet? Vad vilar i tystnaden?
– Hur får du henne/honom att känna i ditt sällskap? Hur tittar hon/han på dig när ni bara hänger tillsammans? Hur känns din fysiska beröring i personen mitt emot? Det finns svar att hämta här – i ögonen.
Älskar du henne eller honom? Här och nu. Kommer du att göra det en dag?
När det finns kärlek är vi i grunden oändligt motiverade. Bortförklaringarna har skickats på livslång exil och vi gör vad som behövs. Slapphet i handling är fullständigt främmande för oss.
Där det finns vilja och kärlek är allt möjligt. Några skulle säga: ”utopi!” Allting du ser omkring dig, förutom naturen var en gång utopi. Men inte nu längre. Omöjligheter förverkligas ständigt.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Smileysar funkar visst inte här! Tummen upp iaf! 😀
Jag känner en så enorm kärlek för henne. På alla plan. Intellektuellt, emotionellt, fysiskt och som en fullkomligt naturlig del i vår familj. Jag känner lycka, trivsel, trygghet, spänning, uppskattning, förståelse, ömhet och närhet tillsammans med henne. Jag har älskat henne från första stund, dvs i tolv år, och aldrig någonsin tvekat på att jag vill leva resten av mitt liv med henne. Vi har två barn och lyckan skulle kunna vara total. Men i våras kom hon fram till att hon vill skiljas.
Jag har försökt ”allt”. Få henne att stanna. Glömma henne. Tänka att det inte är någon idé om en inte vill. Att mina känslor borde svalna, eftersom de inte är besvarade, att jag klarar mig lika bra själv (vilket jag rent praktiskt förstås gör), att ”demonisera” henne – att inför mig själv förstärka hennes dåliga sidor och tänka ”vill jag verkligen leva så?”. Jag har försökt att ”göra sådant jag själv mår bra av”; träna, läsa, roa mig, träffa nya människor osv. Jag har t o m försökt gå på date.
Det är snart ett år sedan vår relation gick sönder. Hittills finns det absolut ingenting som tyder på att jag någonsin kommer att komma över henne.
Jag är inte beredd på att ta till mig alla kloka ord som säger att det finns en väg ur det här. Att det blir bättre sen, att om man bara går igenom några faser till så kommer det att kännas bättre än någonsin, med de nya insikterna och i nästa relation kommer man att nå höjder man inte trodde fanns. Jag tvivlar inte ögonblick på att det finns mängder av människor som i sanning upplever det så.
Innan vi träffades – vi var båda drygt 30 år då – kom vi var och en för sig fram till att man inte måste träffa någon för att vara lycklig. Hittar man inte rätt kan man ju ha ett fantastiskt liv som singel. Men nu har jag ju träffat Henne. Vi har levt nästan halva våra vuxna liv tillsammans. Och vi har haft en väldig bra relation. Vi har aldrig bråkat, talat illa om varandra, vi har visat uppskattning, respekt och massvis med kärlek för varandra. Och hon är allt för mig, och hon har allt. Förutom förmågan/viljan att älska mig.
Jag läser din blogg med stor behållning, den är välskriven, klok och viktig. Men jag undrar om jag ingår i den stora grupp som är kapabel att gå vidare. Jag tror inte det. Jag tror på evig kärlek. T o m när den inte är besvarad.
Oj, vilken stark text! Tack Per.
Tack Petra!
Det känns i bröstkorgen att läsa dina ord Per. Ett år är inte lång tid. Dina sår är fortfarande öppna. Tänker inte komma med sådant du redan hört. Känner verkligen med dig.
Tack Michael!
Tack! Förstår såväl vad du går igenom.. men ingen säger att du ska sluta älska .. hon kommer alltid att finnas där. Men när inte längre saknade gör ont kommer det att kunna finnas ny och mer kärlek. Det är svårt att förstå idag men det kommer. Som när man får barn så ökar kärleken med det nya syskonet det halveras inte för att den första av dem. Kram till dig.
Tack Marie. Kram tillbaka!
Tack! Jag känner igen mig så i dina ord att jag blir gråtfärdig. Sitter själv i samma situation och är ensam med vår son på 2 år. Jag kämpar som tusan för att glömma och komma vidare. Vissa dagar går bra, andra olyckliga. Jag skriver mycket och pratar om separationen med mina vänner och det har hjälpt mig mycket. Jag har bestämt mig för att jag ska klara detta och att jag och min pojke ska ha en fantastiskt liv! Jag hoppas att du snart kommer känna detsamma! Varm kram
Tack Marie. Kram tillbaka!
Oj vad jag känner igen mig i det du skriver Per
Tack Myran!
Så fint och känslosamt skrivet. Blir väldigt berörd…
/Anna
Tack Anna!
Kram till dig Per, blir så berörd av dina ord.
Tack Kerstin!
Det går rätt in i hjärtat när jag läser det du skriver. Kan nästan känna din smärta. Tack för att du delar med dig Per. Ett år är inte lång tid, låt det få ta den tid det behöver. Hjärtat är stort och det kommer att få plats till mer, tro mig
Tack Annecharlotte!
Jag känner igen mig i dina ord, Per. Har också så svårt att gå vidare.
Då säger jag till dig som alla säger till mig: kämpa. Det kanske inte går över. Kämpa ändå.
Oj! Jag har kommit att tänka att jag trånat efter en dröm och att jag inte alls sett mig delaktig i processen. Jag har levt i mönster där jag funnits där för att göra allt framåt, min drivkraft i livet har fört alla framåt och jag har varken tittat mig själv i ögonen eller mannen vid min sida i ögonen och sökt efter en inre frid i allt vi är i.
Jag har inte känt att än hur mycket jag skapat och driver så trånar han efter nåt annat & jag har levt med spöken att inte duga. En oförmåga att tro att jag förtjänar att se in ögonen och se livet, se passionen för jag har kommit att förstå att jag inte tror att jag förtjänar känna så.
Skulle jag komma i närheten av en man som får mig känna djup, skratt och glädje så stänger jag av efter en stund för jag är så rädd för den sorg han kan åsamka mig om jag släpper in honom eller låter han nå djupt in och älska mig.
Min kloka dotter som idag är 23 sa i våras ”Du är så j***a mycket mer än du förstår, du förtjänar mer än du får. Du har tagit ner månen för oss och slagits för vår skull som ingen annan och aldrig tvekat att slåss för oss barn men du måste få älskas av en man som förtjänar dig nu. F*n! Lev! Du är värd så mycket mer än du fått! ”
Jag grunnade och gör nog än det, trevar i ett vilset tillstånd och när jag läser din blogg så tänker jag Oj! Jo så vill jag kunna känna allt med dem vid min sida och ser kärleken i ögonen, jag vill känna från hjärtat värmen av att bara vara i nuet och känna kärlekens sötma.
Men Jag har kommit att förstå att jag måste våga känna så med mig själv. Att resan börjar där.
Jag behövde dina ord idag!
Trevlig helg =)
Vilken klok och härlig dotter du har!
Vilken vacker kommentar Tigerliljan. Och din dotters ord:-) Önskar även dig en fin helg. Varma hälsningar.
Oj! Din dotters ord drog visst igång mina tårkanaler…
Det är just det man önskar att ens barn får med sig (bland många andra ting såklart); förmågan att se och förmedla för en annan människa vad den är bra på så att personen förstår det. Du verkar ha lyckats med det!
Kram Em
Tack för ett så bra inlägg. En kompis till mig och mamma till dottern som skulle gifta sig sade.. – jag kommer alltid att syna hans ögon.. om det är med kärlek han ser henne. Visst är det så ..att ögonen avslöjar mycket. Bara hur vi ser på varandra. Ha en fin dag.
Oj, den tanken ”Älskar jag honom?” har snurrat i mitt huvud dagligen i ett års tid.
Mycket har hänt i vårt liv som gör att livet har varit extremt jobbigt under några års tid. Familjerelaterade saker, hälsomässiga saker. Inte vår relation.
Fast när livet är tufft så sätts väl relationen på prov. Det krävs extra mycket av relationen för att orka hålla ihop i allt elände som händer.
Då gäller det att man kan prata med varandra, se och bekräfta.
Det är där det skiter sig för oss. Jag når inte honom med pratet. Han har jätte svårt för känslomässigt prat. Han kan aldrig uttrycka med ord vad han känner för han vet inte vad han känner och han kan inte ta in vad jag känner. Jag känner att det inte längre ger mig något att prata med honom om hur jag känner eller hur jag mår. Han förstår inte det språket. Jag har lagt ner det. Orkar inte bli besviken varje gång. Han är inte villig/tror inte på förändring. ”Jag är som jag är.”, säger han.
Jag är tydlig med vad jag behöver (på alla plan) men jag möts inte i det.
Vi har gått på parterapi med riktigt bra resultat. Efter det kändes det som att kärleken var tillbaka med full kraft.
Men efter ett tag var vi tillbaka på ruta ett och det egentligen pga bristande intresse för sex från hans sida. Han har alltid haft mindre sexlust men nu finns det ingen lust kvar, bara prestationsångest. Det finns hur mycket kärlek som helst från hans sida, men ingen lust.
Jag saknar det fina som fanns.
Vi har sex ibland för att han är snäll och kärleksfull men det känns inte bra för min del. Jag vill att båda ska vilja lika mycket, annars får det vara. Ställa upp-sex vill man inte ha. Trots att han säger att det är härligt när vi väl ha det, ger massa komplimanger…men jag har ingen bra känsla.
Han visar otroligt mycket kärlek både med handlingar och ord men jag känner att jag inte längre känner lika mycket tillbaka. Ibland funderar jag om jag ens älskar honom längre.
Det kanske är bara livet som vi har tillsammans som jag är kär i. Familjen med tre barn, tryggheten, vännerna, fritidsintressen…
Jag känner att vi är goda vänner men jag vill känna så mycket mer.
Jag känner att slutet närmar sig.
Det är sorgligt (för han är fin på alla sätt och vis) men jag har insett att det här livet ger mig inte det jag behöver.
Jag kanske behöver släppa taget för både min och hans skull. Vi båda förtjänar att vara lyckliga. Fast han har tydligt uttryckt att han är livrädd att jag ska göra slut, han älskar mig så mycket, är lycklig, han kan inte tänka sig sitt liv utan mig.
Jag vill inte såra honom, jag vill honom så väl men båda måste ju må bra i en relation. Jag vill så gärna att det här ska fungera och kännas bra men hjärnan vill nog mer än hjärtat.
Vi får se vad som händer i framtiden.
Jag hittade till din blogg för några veckor sedan.
Tycker att den är helt underbar. Du skriver på ett fint sätt. Dina texter berör och får en att reflektera, varje gång. TACK!
Tror jag hittade hit i rätt läge i mitt liv.
Kram
Jag känner igen dig i vissa saker. Att börja ifrågasätta om man fortfarande älskar? Det är svårt och jobbigt att behöva fundera på det som man vill ska kännas så självklart från hjärtat. Men det är inte alltid så lätt som man önskar… Allt eftersom tiden går i ett förhållande ser man saker hos den andre man kanske inte såg i början. Sedan utsätts man ju för olika prövningar under resans gång. Det viktiga är ju att man kan ge varandra energi och inte tvärtom. Man vill ju känna att man har varandra både i glädje och sorg. Många kramar till dig!
Tack för dina ord Cicci!
Känner precis som du skriver ”Det är jobbigt att behöva fundera på det som man vill ska kännas så självklart från hjärtat.”
Det tar otroligt mycket energi. Energi som man skulle behöva/vilja lägga på något annat.
Kramar till dig! 🙂
hur många är det inte som håller ihop förhållanden bara för att ha en ” fin fasad”?!
Tror det är många som känner att dom precis som du säger älskar livet dom har tillsammans, men inte varann…
Fina familjen går före lycka…
Vi måste vara ärliga mot oss själva Anna. Ibland gör det hemskt ont, men vad har vi annars kvar. Fasader bygger inte lycka.
Ser dig i dina kval Josefina. Det smärtsamma i att behöva såra någon. Vi kan inte göra annat än ge vårt yttersta. Det räcker inte alltid. Tyvärr. Tack för dina generösa ord. Kram till dig.
För tolv år sedan träffade jag mannen som jag då trodda jag skulle leva med för resten av mitt liv, blev blixtförälskad. Vi skaffade hus, barn och åren rullade på, åkte på semestrar, mm. Men åren gick och vi eller rättaresagt jag började känna mig onsynlig han såg aldrig på mig med den varma blicken som han gjort från början, Det kändessom jag gjorde allt mer för att vinna hans kärlek att bli sedd, och ju mer jag ställde upp,ju mer jag försökte ju ensammare kände jag mig, tankarna började komma är det så här jag ska leva. Skuldkänslorna av att splittra en familj tär och fortf kan jag känna en stor sorg över att jag valde att gå inte för att jag inte är säker på mitt beslut utan att jag får dåligt samvete över att barnen inte går bo hos sin mamma och pappa tillsammans. Känner en sån sorg att inte få dela alla dagar m barnen. Men börjar vakna till ”liv” igen och detta inlägg får mig att reflektera över hur vi haft det och om jag någongång går in i en relation igen vet jag vad jag behöver och vill ge, det här att inte glöma bort varandra, att verkligen se varandra i ögonen att någon vågar fånga upp mig när jag blir för tyst och fundersam, för fokuserad på en små sak. Ha en trevlig fredag
Så enormt fint skrivet Kerstin. Det där känner många igen sig i!! Tack för att du delar så generöst. Varma tankar till dig denna fredagskväll.
Tack Michael.
Dagens inlägg har verkligen fått mig att tänka och fundera mycket under dagen, har vart en mindre bra dag med mycket känslor. Men fått en bekräftelse idag av att barnen tar det ganska bra ändå då jag nattade min älsta och hon säger -mamma, jag har tänkt det var längesedan du sjöng, men nu gör du det när du diskar, och det känns som när jag var liten och det är så mysigt här, känns som hemma .. Det är så små fragment som gör så mycket. På min väg att komma vidare..
Tack, Michael för allt bra du skriver. Jag sparar alla dina inlägg och läser dem återkommande. Jag lever ensam men har en sådan stor längtan efter att hitta min livskamrat och älskade. Ibland känns det som ett omöjligt mål och många gånger tror jag att samhället har ”fördärvat” oss gällande kärlek och förhållande. Det förväntas att vara blixtrande kärlek direkt. Annars backar man. Jag har träffat flera män och vi har klickat så tillvida att det har funnits både en fysisk och intellektuell attraktion. Och då har jag känt – såklart – att förutsättningarna är goda för att fortsätta att utveckla och prova att fortsätta den resan med varandra. Tyvärr känns det som jag är ganska ensam om den känslan. Jag har otaliga gånger blivit abrupt lämnad och stått som ett levande frågetecken och både känt frustration och en stor besvikelse. Ibland tappar jag hoppet, trots att jag i grund och botten tror på kärleken. Jag blir förtvivlat ledsen av att det ska kännas som livets svåraste uppgift. Man ger upp, trots att det finns något fint att bygga på. Känner jag fysisk och intellektuell attraktion, då är det de finaste och bästa förutsättningar som finns. Ibland känner jag mig ensam i att uppleva det såhär men jag tror att vi är flera. Det värsta är att man börjar rannsaka sig själv – är det något fel på mig, vad gör jag för något som innebär att det alltid blir såhär, duger jag inte, sa jag något fel, visade jag för lite eller för mycket, var jag inte tillräckligt fin senaste gången vi träffades etc? Det är hemska tankar, som gör att det gör dubbelt ont.
Så klokt skrivet av dig. Tror att det ligger mycket i det… Tänker också att det är en fin grund att bygga på och det är väldigt jobbigt när det slutar innan det riktigt hunnit börja. Känslan av att det kunde blivit något fint finns kvar. Har, precis dom du, också tänkt mycket på vad/om jag gjorde eller sa något fel. Eller visade för mycket eller för lite…
Hur andra agerar och tänker är svårt att veta. Ibland beror det på hur vi har agerat och vad vi sagt, men oftast fanns det en anledning till varför vi agerade som vi gjorde. I efterhand kan vi tänka på att vi borde gjort si eller så, men det enda svaret på det är att jag borde tänka mig för annorlunda nästa gång. För det som hänt kan vi inte göra ogjort.
Det blir naturligtvis svårt när man inte längre har kärlek eller relation längre med en person som man tycker om och vill vara med. Då rannsakar man händelser. Men då den andre gjort ett val kan vi inte få ge att göra som vi vill. Bättre sluta älta och ta hand om sig själv.
Det är egentligen inte så konstigt att vi i parrelation utvecklas åt olika håll pga olika jobb, vänner fritidsintresse och annat som påverkar oss. Men det viktiga är då att visa intresse och omtanke för varandra under tiden föratt hålla kärlek och vilja att vara kvar i parrelation. Klarar vi inte det räcker det inte att var kär i det livet med barn, materia som finns där. Att hänga kvar just därför fungerar ju, men saknaden efter bekräftelse, ömhet, kärlek och tillfredställelse över livet finns där kanske ändå.
Jämför med hur många vänner som passerat under livet och som man brutit med efterhand då vi utvecklats med olika intressen.
Många kloka tankar, Pierre! Efteråt är det så lätt att tänka att man skulle agerat annorlunda.., men i den stunden man var i just då agerade man på ett visst sätt pga omständigheterna och hur kanske den andra personen fick en att må eller känna. Man kan ju inte själv påverka allt som händer. Man lär känna sig själv mer och mer längs livets gång, vad man mår bra av och vad man behöver för att känna harmoni i livet. Vill ju inte slösa energi på fel saker…
Oj, vad jag känner med dig Längtan! Så mycket känslor invävda i dina ord. Vackert och smärtsamt. Tror att vi lever i ett samhälle som till stor del drivs av snabba kickar, enorma förväntningar och rädsla. Det gör något med oss – rastlöshet. All värme till dig en kväll som denna. Ge aldrig upp din längtan och tro.
Tänker på min man och känner att det inte finns någon kärlek alls kvar från min sida.
Han har alltid varit svartsjuk och jag har tigit om alla slag och hårda ord i 28 år…
Efter det hände i sommar berättar jag för honom att jag inte vill leva mitt liv så längre. Två månader senare händer det igen…
Nu har vi tillfälligt separerat. Jag känner att jag är så klar, allt är över för min del.
Han säger att han fått en tankeställare och vill dela livet med mig.
Jag önskar bara att allt var över. Jag vill inte mer, jag vill gå vidare.. Vill se kärlek i någons ögon och veta att den personen aldrig vill mig illa. Jag vet att gräset är grönare på andra sidan häcken… Jag förtjänar också att vara lycklig..
Kram Anna!
Du gör dina egna val, men av det du beskriver skulle jag bygga vidare på mitt eget liv och inte gå tillbaka tillbaka till någon som behandlat mig så. Att nu säga att personen vill dela livet med dig låter i mina öron som kontroll.
Rätt inställning!
Helt rätt att lämna.
Du förtjänar också att vara lycklig.
Lycka till på din nya väg!
Jag var den lugna i vår relation min man rastlös och ständigt på jakt efter förbättring, aldrig nöjd. Jag visste att en dag skulle vi inte sitta lugnt bredvid varann utan du skulle vara klar med mig. De senaste åren har vi inte vilat i varandras närhet och separationen kom tillslut. Nu finns det tid och möjlighet för mig att hitta tillbaka till mig själv och så småningom om tillfälle ges gå in i en ny relation. Jag försöker lära mig något och kanske kan jag undvika att igen träffa en rastlös man som behöver mig som motvikt. Behöver fundera på vad jag har för drömmar. Läser din fina blogg Mikael och den hjälper mig på traven!