Jag vet att det finns många människor som är ofrivilliga singlar och som bär på en stark längtan efter att möta henne eller honom. Vi vill kanske ta oss ur bubblan av ensamhet och vara med någon som finns där under livets olika väderväxlingar.
Jag läste för många år sedan att ”vi vill ha ett vittne till våra liv”; någon att planera framtid och att dela minnen med. Någons andetag i sovrummet om natten. Någons sällskap i mataffären då vi gör helgens inköp. Någon att krama om på filten i parken. Någon som lyssnar när vi formulerar och sätter ord på våra tankar.
Och så matas vi med budskapet om att vi måste hitta och älska oss själv först; innan vi kan ha ett förhållande. Hur många av oss skulle i så fall kunna vara i en relation?
Jag tror inte på det där, men däremot att vi behöver hitta vanor som gör att vi kan respektera vår egen person.
Vi läser om att lyckan inte ligger i om vi har ett förhållande eller inte. Vårt rationella tänkande kan ta in det, men den där djupa ensamhetskänslan en lördag då vi inte har någonting inplanerat. Den där känslan som inte bryr sig om vad som står på en blogg eller i en bok om hur man lever livet på riktigt.
De kloka råden lyckas inte lyfta bort tyngden i bröstkorgen!
Vi pratar med vänner, läser i olika forum, peppar oss själva genom träning, yoga och terapi. Men trots allt självarbete kryper sig ensamheten på.
Vi behöver försonas med att ensamheten är vårt tvillingsyskon oavsett om vi är i en relation eller inte. Oavsett om vi har ett rikt socialt liv, framgångsrikt arbete, är friska, begåvade, etc. eller inte, så finns det där rummet i våra psyken: upplevelsen av att någonting som saknas. Jag tror att vi alla har den där delen inom oss, men att vissa är skickligare på att distrahera och bedöva än andra.
Minns när jag en nyårsaftonsmorgon satt på ett av mina favoritkaféer och i vanlig ordning skrev, samtidigt som tanken drabbade mig: ”vem gör detta på nyår? Skriver! Vad är det som jag försöker komma undan? Varför är du inte i ett förhållande och håller om någon Michael Larsen? Kanske är det någonting som inte stämmer? Ett par misslyckade förhållanden…”
Så lätt att förminska och ifrågasätta sitt jag! Så lätt att låta tankarna slå mot vår person: ”jag med min kropp! Tror inte det! Min ålder är inte på min sida, likaså min vikt. Mitt ex kanske hade rätt när hon/han sa att jag är alldeles för känslig?”
Meningarna som tar stryptag om vårt självvärde är många och förödande. Vi övertygar oss själva om vår icke-värdighet. Vi upptäcker gapet mellan de kloka citaten och var vi i verkligheten befinner oss. Vi anstränger oss lite till…och ytterligare! Om ”jag bara lyfter mig själv en nivå. Om jag börjar älska mig själv…”
Känslan av att inte kunna!
Det är inte lätt att möta kvinnan eller mannen. Det finns dejtingapappar och förnuftiga råd, men ändå möter vi den där det är ”komplicerat”, ska lämna förhållandet, men inte riktigt där än”. Hon eller han som kom på att de inte var färdiga med sitt ex. Som var passionerad i början men svalnade efter ett halvår.
Jag tror att vi lever i en tid med stor vilsenhet i kombination med enormt starka drömmar och höga förväntningar. Liksom ett relationsbagage som skapar misstänksamhet, försiktighet och isolering.
En sak har livet lärt mig: det älskar att överraska oss och slår ständigt hål på de hårt rotade föreställningarna.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Det kändes både skönt och jobbigt att läsa det här. För det stämmer så bra in på mig, att jag alltid gått runt med en orolig ensamhetskänsla längst innerst inne och en stark längtan efter att få tyst på den för att få vila i något annat. Vill känna trygghet, lugn, glädje, kärlek. Och så har jag alltid tänkt att det som fattas mig, det som skulle få den där ensamhetskänsla att försvinna för gott är att få vara ihop med rätt person. Men eftersom att jag aldrig lyckats med det så har jag börjat söka andra vägar att byta ut den där rädslan som alltid finns i bakgrunden mot kärlek. Det är nog det som varit drivkraften till att jag börjat läsa en massa kurser och böcker om personlig och andlig utveckling. Och på ett sätt så har jag blivit hjälpt, för att jag förstår att det här med att på djupet känna sig separerad och rädd är något jag delar med resten av mänskligheten. Sen kanske vi känner det i olika grad. Och att vi alla söker efter en känsla av enhet och kärlek. Och det är nog i kärleksrelationer vi lättast kan få den upplevelsen. Det är nog därför vi alla längtar efter att få träffa någon som vi kan få uppleva den känslan med. Men hur gör man då om man inte kan träffa någon? För mig har det nog också blivit så att jag söker andra vägar att få känna det jag vill känna. Jag kan inte säga att jag hittat vägen till att känna det jag vill känna på insidan, men jag ska göra det jag kan. Det här med om och när jag kommer att få leva i en kärleksrelation vet jag inget om. Kan bara vara så öppen som möjligt för livet och de möten som det för med sig. Och under tiden acceptera livet som det är.
❤
Jepp, det är oerhört lätt att slå på sig själv. ”Jag har för höga krav” ”tänk om jag blir ensam för alltid” etc etc.
Fast att jag längst därinne vet att jag måste lyssna till när det helt enkelt känna rätt!
Varm kram till er och oss alla som kämpar. Som vill leva i en relation, men som också tycker att det är läskigt!
Petra och Håkan – blev varmt i hjärtat av att se er här!
Ja, hej Marianne och Håkan. Hoppas ni mår bra och njuter av sommaren ❤️