En dragkamp mellan två helt olika relationsprofiler. Två som dansar i otakt med varandra, där en av parterna är i starkt behov av egentid, och en annan som vill knyta starka band genom att bl.a. planera framtiden i gemensamma projekt.
En som har svårt att andas då det blir vardag i förhållandet, som känner irritation när partnern kommer för nära. Ju mer den undvikande personligheten vill ha sin frihet, desto större oro hos den otrygga ambivalente.
Nyförälskelse, okänt territorium, upptäcktsresande kring vem hon eller han är och sexuellt utforskande av den nya kvinnan/mannen. Den färska tvåsamheten är ett äventyr för den undvikande och i den här sköna smekmånadsfasen av relationen kan det fungera friktionsfritt.
Men när önskan om fördjupning, förväntningar från den andre, samtal som uppfattas som lite för närgångna (som u-personen kan tolka som att ”krångla till det”) och viljan att planera långsiktigt, börjar det ”klia” på den emotionella huden hos den som inte vill ”ha för bråttom.”
Den undvikande börjar undra om ”jag har de rätta känslorna” (en av många nödutgångar) då relationen börjar kräva engagemang.
”Jag når aldrig fram! Hon/han går inte att komma nära – ju mer jag vill desto omöjligare”, tänker den ambivalente. Konstant ältande kring vad ”jag gör för fel” och en kamp för att bli mer avslappnad i relationen.
Frustration från två helt olika horisonter!
Anknytningsmönster som blir till anknytningsmonster, en dynamik som fräter sönder relationen som inleddes så bra.
Det som vi inte möter och gör upp med i vår egen person, relationsbagaget från förr, kommer att ställa till det i våra kärleksliv. Vi kommer tvångsmässigt att upprepa sådant som inte är bra, men som så ofta i våra liv, är det långt ifrån alltid som det logiska innehar majoritetsrösten.
Stå kvar, andas dig igenom anknytningsobehaget, se om du kan göra annorlunda mot vad instinkterna kommunicerar till dig att reagera på (om det inte är en destruktiv personlighet som du har vid din sida) och se om du kan göra genombrott i det som gör ditt relationsliv alldeles för snävt.
Utmaningen för den undvikande personen är att orka vara kvar när det börjar bli emotionell intimt. För den ambivalente; förståelse och insikter om att existensen inte är hotad när vi inte får omedelbara garantier, och att vi överlever även om förhållande inte lever vidare.
Michael Larsen – relationscoach
Min personliga och dyrköpta erfarenhet från detta är att även vi med trygga anknytningsmönster riskerar att förlora fotfästet när vi försöker ha relationer med undvikande personer. Vi kanske klarar att vara lugna och inte överreagera vid undandraganden.
Men risken är stor att den undvikande personen ändå känner sig så pressad att han/hon gör slut. Vi står där, plötsligt lämnade, trots alla våra ansträngningar att erbjuda en trygg relationsmiljö. Vi känner oss lurade, besvikna och orättvist behandlade.
Och – inte minst – när det väl har tagit slut är det inte ovanligt att den undvikande personen plötsligt börjar sakna oss och göra trevare om att komma tillbaka igen, när pressen har lättat och friheten/avståndet/ensamheten blir lite väl mycket. Och vad ska vi göra då? Vi känner kärlek, vi vill ha upprättelse för värdet av relationen, och vi vill försöka hitta lösningar. Men klarar den undvikande av det, eller börjar allt bara byggas upp mot ett lämnade igen? I den ambivalensen och pendlandet mellan hopp och förtvivlan är det lätt även för en trygg person att förlora fotfästet. Mycket sorgligt. Och ofta svårt att få den undvikande att ens tro på anknytningsteorin, än mindre att jobba med sig själv. Många med undvikande mönster har byggt upp ett starkt försvar för att överleva, och undviker inte bara närhet utan även förändring…
Så bra skrivet Maria! Precis så ….
Precis så ja. Och man förlorar fotfästet, oavsett vilket mönster man har, eftersom den undvikande aldrig vill möta sig själv och därmed inte kan/vill möta den som står mitt emot, dvs oss, Maria. Och så många andra som har fått erfara detta.
Och när dom vill komma tillbaka igen, ja då upprepas mönstret. För när vi tar tillbaka utan att något ändras, då blir det ett kvitto på att deras agerande på något sätt är ok. För vi finns ju där och tar emot med öppna armar. Det blir till och med värre. Jag har varit där. Och jag känner så väl igen mig i vad du skriver.
Undvikande personer med otryggt/ambivalent anknytningsmönster måste själv först komma till insikt om sitt beteende, och det jobbet kan ingen göra förutom dom själva. Och vi behöver ta hand om oss själva och sätta tydliga och sunda gränser. Ansvar.
Krasst, hemskt, sorgligt men så sant.
Sen om universum vill så träffar man en som jag aldrig anade att jag skulle göra som faktiskt tar tag i saken för våran skull och går till en terapeut och synliggör mönstret och startar sin process vilket har befriat oss och ganska fort börjar ge ett helt annat lugn och en känsla av stabilitet när man ser varan från en ny plats hos sig själv ..
Fint att höra, Joakim!
Har precis avslutat en relation med en undvikande person och känner igen mig i allt ovan. Jag är trygg i grunden, men som ovan skrev så är det väldigt lätt att tappa fotfästet och börja tvivla på sin egen förmåga och jag kände mig bara helt igenom olycklig. Man kan ju inte be någon älska en, det funkar ju inte så.
Men det inger hopp att höra att det finns de som vill, vågar och orkar ta tag i sin förändring för att komma vidare och få nya resultat.