”Vi vet inte vem vi är, vad vi vill och vad vi behöver. Vi förstår inte oss själva – följaktligen förstår vi inte andra heller, och eftersom den andre sannolikt inte heller förstår sig själv kan hen inte heller upplysa oss om vem hen är.” -Alain de Botton
Det är en sann och sorglig del av verkligheten. Som min terapeut formulerade det för mig då jag separerat: ”se till att träffa någon som någorlunda känner sig själv. Om inte – kommer hon att såra dig. Inte för att hon nödvändigtvis vill så, utan för att hon inte kan bättre. Människor som inte känner sig själva spretar åt alla håll.”
Det finns en annan dimension i det här med att gifta sig med ”rätt person”, vilken jag inleder med en fråga: går det att träffa rätt när vi förändras?
Fråga bara dig själv: ”är jag samma person nu som när jag var tjugo?” Om du är närmare fyrtio eller mer: vad har inte hänt med dig de senaste 5 – 7 åren?
Går jag till mig själv är frågan om inte t.o.m. min kärna – Jaget har förändrats. Långt ifrån helt men tillräckligt för att jag skulle vara en annan person att leva med nu, än när jag var 25 eller 35.
I konsultationer med personer som skilt sig, är det mer regel än undantag att kvinnor berättar hur de börjat intressera sig för djupare frågor och personlig utveckling, medan mannen däremot lever i en annan verklighet. Han är neutral, likgiltig eller i vissa fall t.o.m. avvisade mot hennes ”flum och hokus pokus”. Ett par månader eller år framåt upptäcker hon att attraktionen är borta. Hon har växt som person, medans han enbart gått upp lite i vikt, fått fler gråa hår och samlat på sig fler prylar.
HON ÖNSKAR RIKTIGA MÖTEN OCH DYNAMIK SAMTIDIGT SOM HAN ÄR NÖJD MED STABILITETEN(som är farligt nära släkt med tristessen).
Stagnation är lika med död. Nyfikenhet och intresset för varandras personer måste hållas vid liv. VI KAN ALDRIG TA VARANDRA OCH RELATIONEN FÖR GIVET.
Vi behöver försonas och bli vänner med bristerna i oss själva så att vi kan le varmt åt dem i en annan. Betydelsen av att kunna tycka om varandras galenskaper är avgörande, liksom kärleken till det bästa inom oss. Ljus, styrka och potentialer kan verka skrämmande eftersom det blottar ansvaret vi har för våra liv.
Jag tror inte på kärleken. Jag VET kärleken och tror på relationer. Alternativet är inte ens värt att ge utrymme.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Fantastiska ord som får mig att le och känna värme.
Tack snälla Maria:-)
Så väldigt ”spot on”, Michael!
Jätteviktigt att vi i en relation hela tiden fortsätter att vara nyfikna på varandra och att vi ser varandra och pratar med varandra! Det är en viktig grund att stå på.
Om den rätta dyker upp tänker inte leta utan väntar på ögonblicket för evigt.
Jag VET också kärleken & tror på relationer
Fantastisk text, som vanligt!
Nej, jag är inte samma person idag som när jag var 20. Inte ens samma som när jag var 30. Mitt inre JAG som den spralliga och sociala tjejen, hon finns kvar. Tidigare hade jag en uppsjö av ”vänner” runt omkring mig. Idag har många sållats bort. Både av mig och av dem. Varför då? Jo, för jag är inte riktigt samma person längre. Jag har ett större djup inom mig idag. Jag sätter ner foten när jag känner att det är befogat. Jag fogar mig inte efter andra för att behaga dem och för att få vara med. Jag står för mina åsikter. Jag är inte tillgänglig 24/7, för jag har mina egna behov och mitt eget liv att ta hand om. Jag trivs mycket bättre med mitt ”nya jag”. Nu ska jag ”bara” hitta en man som älskar mig och mitt jag. Och som jag givetvis ska älska tillbaka på samma sätt. Vi ska bli ett VI utan att förlora våra JAG. Och jag vet att han finns där ute någonstans. ❤️❤️❤️
Tack Michael för allt du skriver, jag slukar allt o det ger mig stöd att gå vidare. Blev lämnad för en annan, som heter alkohol… Det är tungt att inse att man inte kan konkurrera där, får panik ibland över maktlösheten när jag trodde jag funnit HAN…men där han väljer att jobba själv med problemet. Försöker tänka framåt, att landa i detta o bli stark igen. Men är så rädd att inte finna HAN igen, han var ju där, hur många fler kan det finnas… Hur gör man, vill inte vara själv, får panik…
hitta kurser och resor med dina intressen så vi hittar likasinnade kanske kan vara en ide? <3
Som direkt talat från ett hjärta.
Fantastiska och påminnande ord.
Så fin text och klokt som vanligt.
Kommer aldrig mer ta något föregivet har lärt mig så mycket om mig själv de senaste året är någ i grunden samma person men som utv och vuxit blivit starkare och mer självsäker men också mycket mer ödmjuk och så hat jag verkligen lärt mig att inte ta något eller någon föregivet. Tack för ett bra och tänkvärt inlägg
Alla människor som beytt något för mig har också påverkat mig och gjort mig till den jag är idag. Och omvänt har jag säkert satt spår i andra människor.
Därför kan och vill jag inte ångra något i livet.
Som ung drömde jag om livslång kärlek men livet visade sig innehålla många utmaningar, bra och dåliga, som gjort att jag idag står här stark, stabil och lycklig i mig själv. Kärleken till de två äkta männen i mitt liv blev inte livslång och vi utvecklades som människor på vår resa tillsammans men åt olika håll i slutänden. Besvikelse javisst, men inget som jag tillåtit mig bli bitter av eller som fått mig att tappa tron på livet och kärleken. Livet har gett mig en annan sorts livslång kärlek än den jag trodde på som 20-åring nämligen kärleken till mina barn. Två vuxna, utflugna söner och en tonåring.
Min resa från ung kvinna till den 50-åring jag är idag har gett mig kärleken till mig själv och vetskapen om att jag fortfarande har plats och mod att släppa in ytterliggare en ny människa i mitt hjärta när den rätte mannen dyker upp.
Så klokt du skriver Annika! Precis som du är inne på så tror jag att ett av de största misstagen vi gör som människor är att fokusera på att hitta någon att älska istället för att fokusera på att lära oss älska oss själva. Den enda person man med säkerhet kommer att dela hela livet med är sig själv, och utan kärlek till sig själv är risken stor att det blir ett komplicerat och jobbigt liv. Men när man är vän med den man är och kan älska sig själv, med brister och allt, så blir man trygg och harmonisk och som en bonus drar man till sig rätt person att älska. Vi börjar helt enkelt i fel ände kärleken, kärlek behöver växa inifrån och ut, och inte utifrån och in.
Charlotta
”Amor vincit omnia”
Som jag fick mig till livs när det gäller hur man ser på saker och ting under årens lopp.
Händelser när man var barn, 20, 30, osv sågs ur ett helt annat perspektiv än man skulle göra om man betraktar dem idag.
Själv har jag befunnit mig i en berg och dalbana känns det som. Från att under många år varit på väg nerför i en väldigt lång och brant nedförsbacke som bottnade, är jag nu på väg rakt nästan lodrätt uppför.
Men denna gång finns det inget slut. Kommer ingen ny utförslöpa utan banan planar bara ut lite grand.
Efter snart en månads stundtals tunga och känslomässiga funderingar där jag även själsligen analyserat mig själv, har jag funnit att det för mig enbart finns en enda (bortsett från barnen) kärlek. Det är den som driver mig framåt och uppåt.
Det är en till stor del ny värld som öppnats för mig.
Som du skriver. Dynamik och riktiga möten. Det är så jag vill leva resten av livet. Vill utforska denna för mig nya sinnevärlden tillsammans. Ömsesidigt förtroende och acceptans för varandra och för varandras fel och brister är en väldigt viktig punkt.
Jag har nu inga problem eller betänkligheter för att blotta mina allra innersta känslor.
Att upptäcka detta är helt klart befriande och får mig att må så mycket bättre
intressanta tankar som väcks igen som vanligt av dina texter…….
hur gör jag då? hur kan man utvecklas tillsammans och kanske tom åt samma håll? och hur gör man för att lämna plats åt den andra att utvecklas åt ngt annat håll? hur vet jag att vi kan mötas ¨på andra sidan¨och är jag villig att utveckla mig själv utan rädsla för att tappa bort ngt på vägen? spännande tankar, tack M
Det behövs två som vill och uppmärksammar – varje dag:-)
Tack för dina kloka o tröstande ord
Tack snälla Anna!
Hmm
Just nu har jag d svårt att vara nyfiken på min partner… som pratar om sig själv och sitt.
Oavbrutet.
Hur Han ser på saker, hur han värderar andra och deras förehavanden.
Jag ställer frågor om vad han vill o vad han tycker. Får till svar. – ”Det vet jag inte.”
Jag var nyfiken.
Jag har tappat bort den…
Han är inte nyfiken på mig.. orkar inte ens lyssna på det jag berättar utan att avbryta- för att värdera en reklamsnutt på tv !!!!
Jag känner mig ledsen o ointressant o inte värdefull i min relation.