”Jag blir alltid så stressad med honom i närheten!”
”Känner mig rädd för att säga fel saker ute bland folk när han är med.”
”Är inte mig själv i det här förhållandet.”
”Jag kan inte slappna av en minut när hon går ut med sina väninnor. Vill inte vara en svartsjuk övervakare.”
Ovanstående är uttalande från personer jag mött och hur de känner sig i sina förhållanden. Det är motsatsen till hur vi känner oss i hela relationer: trygga i oss själva och med partnern. Spontana, avslappnade och med framtidstro i den emotionella DNA:n. Kärlekslistan borde egentligen kunna göras lång.
Så varför stannar en hel del människor i förhållanden där de är ljusår ifrån sina genuina jag? Varför den ständiga kampen för att passa in i det som inte är hälsosamt? Bortrationaliserande av sanningen i maggropen?
Kombinationen av kantstött självkänsla/självförtroende och det vi tror är förälskelse/kärlek, få oss att bli kvar i det osunda. När separationsrädslan är starkare än den personliga självbevarelsedriften, förhandlar vi per automatik bort oss själva. Vem vill riskera leva ensam för resten av livet? Ett självförtroende på minus bidrar inte till att vi tror på att kärleken skall omfamna oss och viska: ”välkommen hem.”
En levande parrelation gör att vi glänser på insidan och att leenden ryms i våra ansikten.
Det är inte att romantisera kring förhållanden, utan något som borde vara självklarheter. Vilka har vi annars blivit? Varken du eller jag vill vara de grå ansiktenas ambassadörer.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det är ganska små saker som jag bestämt mig för att göra för att få den där levande känslan i mig själv, tex byta till roligare gardiner, köpa nya växter å sätta mer färg på min lägenhet 😀
Bra plan! 😀
Samma här Petra35… jag har inte haft gardiner för jag har så stora fönster, men nu blev jag inspirerad att sätta upp fina sommriga gröna gardiner med matchande ljus 🙂
Kram och vi kämpar på!
HIHIHIHI…jag NU JÄDRAR SÄTTER VI FÄRG PÅ TILLVARON ;-D
Vilken bra fråga varför stannade jag så länge? Så jag tom blev sjukskriven för utmattningssymptom i nästan ett år. Ska inte vara säga att berodde på förhållandet utan även jobb och att en familjemedlem blev sjuk i samma veva och hur jag är/var som person att alltid vilja göra mitt yttersta i alla lägen för alla inte alltid sunt plus en dålig självkänsla..
Ville så gärna leva som en familj så jag blundade trode att anstränger jag mig mer blir det bättre. Rädslan att bli själv och inte träffa någon ny igen är inte så stark nu har det ok.. Men en längtan finns att möts någon igen finns men det kommer nör tiden är rätt och jag är redo för det.. Ville inte se för vi hade som jag såg det då bra, ett hus där jag trivdes gemensamma frittis intressen ville inte ha sönder den bubblan men det fattades något passionen och en gemensam vardag och mycket mer detaljer. Vi /jag glömde bort det som jag tycker är så viktigt att se och lyssna och vara närvarande i nuet jag tappade det det som är jag men är glad att jag är påväg att hitta mig själv igen det är en krokig väg men jag kommer att fixa det.. Kram och njut av denna underbara tisdag för den kommer inte igen..
Känner så igen mig i dig. Rädslan över att vara själv tog över, men idag vet jag bättre.
Du kommer fixa det Kerstin, styrkekram till dig!
Så sant, så sant det du skriver. Idag vet jag varför jag förhandlade bort mig själv, jag var rädd för att vara ensam. Det tog ett tag att inse att jag som alltid trott att jag inte varit rädd för att vara ensam, egentligen var livrädd att bli lämnad. Så jag var kvar i ett förhållande fullt av lögner och där jag blev förminskad av min partner. Att han sedan levde ett dubbelliv med en annan kvinna i 1,5 år samtidigt som han sa till mig att han ville hitta tillbaka till mig, har varit fruktansvärt, men samtidigt kanske det bästa som hänt mig, i den mening att nu får jag möjlighet att hitta mig själv och leva mitt liv. Och jag hoppas att jag en dag hittar en underbar människa som vill dela det med mig.
Är precis mitt uppe i ett separation efter ett liknande förhållande. Har fullkomlig panik över att bli själv och ensam! Vet väl innerst inne att det är rätt men det är fruktansvärt läskigt… Tack för att du delade med dig, känns lite mindre ensamt!:)
jaha en massa tankar som kommer igång igen….
Jag vill inte bli lämnad eller gå min väg ur dethär förhållandet för att jag känner mig själv, jag är konstig och inte lätt att leva med, så om jag går min väg kan jag nog aldrig hitta någon som kan stå ut med mig och mina nycker, fel och brister?? Så är det då mitt ’öde’ att alltid vara ensam antingen det är känslomässigt i en tvåsamhet eller realiteten? Jag känner starkt att jag aldrig kommer att bli helt accepterad som jag är. Jag har hittat min vibe men inte min tribe ännu… bara för att jag är stark nog att gå min egen väg betyder det ju inte att alla tjuvnyp inte känns, tvärtom de känns tydligt men jag är stark nog att gå den inslagna vägen iaf…
Jag har förstått att allt har ett pris. Är du stark är du oftast ensam och det blåser mest på toppen, där finns inget skydd, så antingen pälsar du på dig och står stadigt och gillar den uppfriskande vinden eller så får du gå ngn annanstans.
Så tillbaka till en relation….om man byter ut en partner, vad säger att nästa är bättre? alla har ju sina problem att brottas med? jag tycker mig kunna säga detta då jag provat många gånger…? och visst, jag har mina också inte tal om ngt annat och alla fel och brister blir olika belysta i skenet av en annan människa….. 😉
”Är du stark är du oftast ensam och det blåser mest på toppen, där finns inget skydd, så antingen pälsar du på dig och står stadigt och gillar den uppfriskande vinden…” Vilken underbar metafor Mia! 😀
Det är precis där jag befinner sedan ganska lång tid nu, och ja, jag har vinterjackan på och sjalen tätt knuten om halsen. Men vinden ÄR verkligen förvånansvärt uppfriskande och ju längre ju står här i min ensamhet desto mildare upplever jag den. Och vad mer är, ju längre jag står här desto större blir trivseln efterhand som jag på djupet lär känna och älska den person som i grunden är jag.
Att stå där ensam på toppen med vinden svepande kanske inte ser så kul ut på avstånd, men att vara i det är något helt annat för, milde tid vilken frihetskänsla det är, och perspektivet på utsikten är fullkomligt magiskt.
Charlotta
😀 <3
Jag lever ju också ensam å det ÄR väldigt tomt å trist ibland. MEN jag skulle ALDRIG byta ut den friheten jag har mot en dålig relation. För jag har iaf ALLA möjligheter att leva mitt liv som jag vill utan att någon ska dra ner mig eller hålla tillbaka mig. SÅ hellre är jag ensam än olycklig bredvid någon!!!! Tänkte att det kanske kan ge styrka å mod till Er som funderar på om det är värre att leva själv än i en relation som tar energi!!! ;-D Kram å lycka till!!!
Sen förstår jag att det inte är så enkelt att lämna nån som har delar man älskar å trivs med…men mår man ofta dåligt i en relation tycker jag det verkar nedbrytande å bromsande å inte värt det! 🙁
Känner igen allt ,,, i 25 år llevde jag i den bubblan,,, Märkte inget förän jag vart sjuk….Men försöker hela tiden dag som natt hitta lösning…. Jag rymmer hemmifrån varje dag…. Kan inte sitta i samma bil längre… Jag sover i ett rum på golvet för att slippa se han….. Barnen gör allt för att det ska bli bra… I går rymde jag till ett cafe… Skickade SMS till en son var jag var efter en stund kommer han dit…. Och har tagit sin far med sig….. Jag fick ångest på en gång.
Varför ska det vara så svårt !!! Jag orkar inte så länge till.
Men far min accepterar inte att jag lämnar honom. Jag får inte tag i någon qnnan bostad…… Min dotter o han har aldrig kommit överens …. Han hatar henne .
Varför denna skräck.situation… Ärligt talat vill jag att han ska dö…..försvinna fr.mej för alltid.. Hur kan det gå så långt ????
( men jag gör inte det )
”Min far accepterar inte…” Får jag be dig stanna upp för ett ögonblick eva lis – vems liv skall du leva? ”Jag rymmer hemifrån varje dag” Du behöver hjälp att komma bort. Kommunen där du bor har rådgivare – kontakta dem så att du ta kontrollen. Värme till dig.
Åh det är inte lätt. Just orden, jag kan inte vara mig själv i detta förhållandet… Jag lever med en man som verkligen visar att han älskar mig. Men samtidigt känns det som art han visar bara det när allt e bra. Vid konflikter blir han så kall…
Jag har egentligen känt länge att jag vill leva mitt eget liv. Vi är idag särbos, har varit ifrån varandra i små omgångar men börjat om igen.
Men skulle jag lista vad det är jag tycker är bra är: vår passion, hans utseende o hans busighet. Men dessa bitar finns bara när jag är go o glad. Känns som att jag är den som drar oss hela tiden.
Kan komma på mig själv att fundera på hur det skulle vara att leva ensam. Jag e ju inte ensam. Jag har mina underbara ungar. Varannan vecka är det bara han o jag. Jag kan liksom inte få ngn egentid. Inte umgås med mina vänner. För när det är hans o min vecka ska det liksom bara vara vi…
Jag e nog rädd. Rädd för att bli ensam, aldrig känna den passionen igen. Helt enkelt rädd för att välja bort kärleken. Men jag e ju inte hel i denna relationen… Varför?…
Fint att du delar Vilsen – ”vid konflikter blir han så kall…” Det ryms mycket i det – du måste alltså ständigt vara på topp för att inte mötas av kyla. Vad gör det med dig? Ett förhållande är en helhet, inte bara små godbitar emellanåt. Du skriver ”varför” i slutet av din kommentar – egentligen har du svaret.
Ja det känns som att jag aldrig får prata färdigt när vi har haft en konflikt. För när han blir arg o ledsen skriker han, kallar mig inte så fina saker. Bråkar gör alla…men älskar man varandra ”bråkar man med värdighet”.
Ja jag har svaret. Snart kanske även modet.
Heja, heja! Du vågar! 😀
Jag mår väldigt bra. Jag blev lämnad för ett halvår sedan. Idag förstår jag inte överhuvudtaget varför jag inte lämnat så mycket tidigare. Fast jag är samtidigt väldigt tacksam att jag inte gjort det. Min tidigare relation har gjort mig rik. Jag har två underbara flickor som aldrig funnits om vi inte haft en relation under lång tid. De är det absolut bästa som hänt mig. Relationen har också lärt mig att jag är tvungen att älska mig själv, först. Om det ska fungera. Med någon annan. Kärleken till mig själv är den viktigaste relationen. Då är jag aldrig ensam, inte helt ensam. Jag är övertygad att det bästa kommer att hända mig. Det bästa för mig. Det finns så många svårigheter på vägen fortfarande. Spår av det som varit. Men jag har bestämt mig. Jag tar hand om det som är mitt ansvar, jag tar inte över exets problem, jag löser ingenting som inte är mitt ansvar. Ibland får jag vara stentuff och då är jag det även om det tar emot. NI skulle bara veta vad jag gjort tidigare! Jag säger NEJ, både till mig själv, exet och andra. Ibland behöver man inte ens säga det. Det räcker med att inte ta på sig det. Det räcker nu, enough is enough. Samtidigt får jag vara den jag är tillsammans med mina barn. Det är en helt fantastisk gåva, att få vara mamma. En lycklig mamma.
Vilken styrka du upptäckt i dig själv maja! Tänk att kunna ge dina barn den gåvan – ”en lycklig mamma.”
WOW SÄGER JAG BARA 😀
Jag tycker faktiskt det är lite konstigt, vart kraften kommer ifrån. Men jag sökte hjälp tidigt på familje rådgivningen, jag tror det varit ganska avgörande……Nu jobbar jag vidare med att förstå och acceptera att mycket inte blir som jag skulle velat för barnen. Kanske nångång men inte just nu vad det verkar. Men jag finns där för de All in och jag får helt enkelt tro på att det räcker. Vi ska klara av detta. Tillsammans. Kram o tack
Kram kram 😀
Känner igen detta som ”Vilsen” skriver med att partnern blir ”kall” vid konflikter men även att han ibland blir gråtmild och väldigt förlåtande??
Vi båda kan gå tysta väldigt många timmar efteråt eftersom jag är enl honom ”långsint”
Vårt förhållande har varit oroligt väldigt länge…….Jag känner att jag kan lämna honom för att få tid att göra det JAG vill, resa ,umgås med vänner (utan att bli misstänkt för olika saker) göra roliga saker med vår dotter. Jag har faktiskt försökt att få med honom på många olika saker under åren för att vi ska kunna ha kul utanför hemmet men han sitter hellre hemma för att få umgås med familjen säger han då…..:( Han säger att han älskar mig sååååååå ortoligt mycket och gör allt för mig men VARFÖR blir han då så kall och säger att kvinnor är jävulens verk och att jag inte är riktigt klok, jag är kall och känslolös som aldrig rör honom eller vill ha sex….
Kan tillägga att jag känt under många år att jag måste be om lov för att göra saker som jag känner är kul. Jag är inte rädd för att bli ensam MEN varför stannar jag? Jag har tagit upp att vi kan gå till en familjerådgivare men han säger att han Älskar ju mig så varför ska han gå dit?
Jag är TRÖTT……..:(
Det är inte alls lätt!
Det är inte det att han säger inte att jag inte får…men jag väljer ofta att inte säga att jag vill göra ngt annat. Det är en märklig känsla han framkallar. Har försökt hitta svaret, men kanske är det så att det finns inget svar.
Efter varje bråk där han kallar mig idiot, dra åt helvete mm, så är det jag som kämpar på för att få det bra igen. Amen, e det inte sjukt?
Han kan säga, åh så skönt det är när vi inte bråkar. Ja visst e det så, men det är ju precis som att han kan inte älska mig då.
Jag känner igen mig i det du skriver! Kämpa på för det som känns rätt för dig!
Tack!! 🙂 Blir glad att du förstår mig.Jag känner också att det är skönt när vi inte bråkar för det tär verkligen på oss båda men det är ju detta med att jag känner som jag gör……VEM är jag i detta? Svag eller stark?
En kram till dig 🙂
Jag känner igen mig i mycket som skrivs här idag, levde i ett långt förhållande med en kvinna som hela tiden ville förminska mig, men det förstod jag först senare tyvärr. Jag tror att en människa som har behov av att förminska en partner inte mår bra själv, min partner saknade självförtroende och därför talade hon om för mig hela tiden, hur det skulle vara, vad jag sagt fel, jag tog för mycket plats på t ex en fest mm mm.
Det jag tror vi har gemensamt vi som tagit steget att separera eller blivit lämnad är, varför gjorde jag inte det här tidigare!!
Efter drygt tre år som singel har jag lyckats att ställa mig på sidan av mitt liv och tittat tillbaka på vårt/mitt förhållande. Och det jag kommit fram till är just varför gjorde jag inte detta tidigare och hur f-n kunde jag acceptera detta i mitt förhållande.
Det jag vill rekommendera ALLA som känner att dom inte har det som dom skulle vilja ha det är, ta kontakt med en rådgivare/terapeut, dom är otroligt proffsiga och sen ta steget, för det finns ingen som kommer att tacka Er för att Ni stannade kvar i ett dåligt förhållande!
Vi har bara ett liv här på jorden vad jag vet, så det måste vi ta vara på och ha ett lyckligt liv!!
Kram på Er alla<3
Så rätt!
Jättebra skrivet. Jag blev visserligen lämnad men tiden ger perspektiv. I stunder av klarsynthet inser jag att jag aldrig slutade älska men jag var inte älskad. Förmodligen förklarar det mitt sätt att vara och min vilsenhet den sista tiden. Det var inte jag som stängde dörren. Hon gick i sina funderingar och stängde av. Hon tog tillbaka nyckeln. Hennes funderingar kanske inte rörde mig så mycket utan mer hur framtiden blir ekonomiskt och för barnen. Genom att läsa alla inlägg här har jag nu lite mer förståelse kring processerna och att min kamp för att bli älskad igen var tämligen meningslös. Jag bär dock sorgen inom mig fortfarande över att det inte blev som vi tänkt. Ilskan kommer ibland också, men då väljer jag att rikta den mot kudden. Jag tror dock att jag snart är där då jag kan tacka henne för att hon gav mig en chans till ett nytt liv och en ny kärlek. Det hade förmodligen förstört oss båda två och våra barn om hon hade stannat.
Känner likadant som du beskriver Bo. Nån tacksamhet till att vakna upp men samtidigt så stor sorg att det inte blev som vi tänkt. Saknaden av barnen en annan sorg vi delar. Stärker mig i dina, andras och såklart Michaels kloka ord, får mig att känna hopp.
Lycka till Bo!
Tack J❤️. Nej, den där sorgen är envis som få. Hur sjutton ska man bli av med den? Lycka till du med. Vilket stöd som finns här… Så fint
man kanske inte ska bli av med den? den kanske ska finnas där för att påminna oss om värdet i våra barn?? som en påminnelse att göra det rätta för dem??( vad det nu är)
Men det är ju inte alltid så där, inte med någon. Alla förhållanden svänger, har tuffa perioder eller kan krisa. Eller? Jag blir lämnad av min sambo nu, jag vill inte alls. Två små barn, mycket kärlek, mycket bråk, förlossningsdepression. Hans syster säger att det faktum att vi hamnat i en kris är bevis på att vi inte är rätt för varandra, då hade vi ju kunnat stötta varandra genom det tunga. Är det så? Kan inte alla hamna i en kris? Tappa bort varandra men vara rätt ändå? Varför förespråkar så många att man inte ska kämpa, även om det är jättetungt.. jag tänker att belöningen på andra sidan kan vara värd det? Och om man alltid ska leta något lättare och gladare kan man ju aldrig slå sig till ro…. Hjälp!? Är det bara jag som inte har upplevt sann, stark och trygg kärlek?
Hej Nina, jag förstår att det är tungt. Jag tänkte som du också. Kriser kommer och går och vi kämpar tillsammans. Förhållanden går upp och ner och vi har ändå en grund att stå på. Småbarnsår tär på oss men det är ändå vardagen vi bestämt tillsammans. Ett val byggt på, förhoppningsvis, kärlek. Jag tycker att hans syster har fel. En kris betyder inte att man inte är rätt för varandra. Däremot har jag lärt mig att jag kan vilja kämpa, jag älskar fortfarande men det betyder tyvärr och ledsamt nog ingenting om man inte är två som vill. När någon bestämt sig för att gå är den redan långt vidare. Sedan kan man ju alltid diskutera hur det går till. Jag kan hålla med dig i det där med att kämpa tillsammans för att det kan komma något bra sedan men som sagt, jag har lärt mig att viljan måste finnas hos båda. Kämpar du ensam kommer du bara göra dig själv illa, tro mig jag har varit där. Du har fått tillräcklig smärta som det är nu. Ta hand om dig nu. Kram!
Lugn jag kämpar också, har provat att byta ut efter problem, men på något sätt kommer den nya också med sina problem som man upptäcker efter ett tag…. så så länge du har viljan att föröka så GO!!
Herregud vilken korkad kommentar av hans syster.
Att hamna i en kris har ju inget med att göra om man är rätt för varandra eller inte. Alla kan ju hamna i en kris och då ska man ju försöka lösa det tillsammans. Särskilt om man har små barn.
Men för att lyckas så måste båda vilja det till 100 %. Något halvhjärtat blir aldrig bra.
Styrkekramar till dig!
Ops, hamnade lite fel.
Det var till dig Nina. 🙂
Josefina! Du bor väl inte i Blekinge va? Dit ska jag ju i mitten av maj å hade jag fått önska så hade du ju bott där så vi hade kunnat ses 😀
Go du är Petra! 🙂
Nej, inte Blekinge.
Stockholm.
Men det hade varit kul. 🙂
Men perfekt att du bor i Stockholm!!! 😀 Därifrån går ju dom där kryssningsbåtarna!!! ;-D När åker vi? ;-D
Vi får se! 😉
blir så förvirrad, han kan i ena stunden bete sig trevlig normal mot folk, i nästa stund ge mig en blick som får mig känna oro….oro för säga ngt fel som han ska bli arg på, reta sig över. Hos folk ger han mig blickar o han kan visa iskall kyla, men aldrig skälla på mig. Jag ”vet” oftast vad som är förbjudna ämnen att ta upp som kan reta honom…varför känner kag sån oroskänslan, ont i magen o backar……
Fyyy, det låter ju jätteobehagligt!!! Vill du verkligen leva med en sån man? :-/
”Det är inte att romantisera kring förhållanden, utan något som borde vara självklarheter.”
Ja kanske om man är relativt ung, frisk och självgående. När det finns alternativ. När alla dörrar fortfarande står öppna. I den bästa av världar.
Men det finns en annan verklighet att ta hänsyn till. När man drabbas av kronisk sjukdom = kronisk dålig ekonomi, ja då kan man vara tvungen att kompromissa med sig själv eftersom alternativet är sämre, både ekonomiskt, praktiskt och hälsomässigt. För det är trots allt svårare att träffa någon alls i den situationen.
Då är det inte självklarheter att skina inombords och vara våra genuina jag, utan det låter verkligen som att romantisera kring förhållanden i mina öron.
Vad gör man då när man känner sig fången i sitt förhållande, men har barn tillsammans. Ens beslut påverkar alltså inte enbart en själv. Ska man slita upp barnen från sin trygga värld o ge sig in i ”varannanvecka livet”. Min mardröm- att inte få träffa sina barn varje dag! Eller ska man möta sin mardröm men vara sann mot sig själv? Just nu känns det som jag drar nitlotten hur jag än väljer…
Tack för att du delar Elle – som jag ser det är det inte hälsosamt för barnen att se två föräldrar under samma tak, där det saknas kärlek. Alla barn vill se sin mamma och pappa lyckliga. Ibland är detta på var sitt håll.
Ja det är ju sant. Men min inre konflikt ligger i att jag inte vill att mina barn ska behöva betala för mina felval eller mina misslyckanden. Jag tänker att det är upp till mig att få det att fungera för deras skull… Frågan är bara hur och det är det som äter upp mig