Pratade med en person som berättade att hon/han kände sig som ett andrahandsval i sitt förhållande. När jag lyssnade kom jag att tänka på att det var exakt så mina tankar gick en gång – andrahandsval. Det var inte helt medvetet då, utan en lite skvalpande känsla av att vara otillräcklig och utbytbar.
Det är få saker som är så destruktiva för självförtroendet som att leva med någon som har dig som ett alternativ tills något ”bättre” kommer i deras väg. Om jag vetat och känt det jag gör idag, hade valet inte varit svårt.
En relation som inte gör att du känner dig Speciell, älskad och som toppen på berget, är ingenting att stanna kvar i. Det är lätt för mig att skriva här bakom datorn eller hur? Jag vet ju inte hur du har det. Nej, det vet jag inte, men att stanna kvar med någon som inte är hundraprocentig närvarande leder garanterat nedför. I slutet av vägen väntar den utsålda självkänslan med öppna armar.
Vill du verkligen vara utfyllnadsmaterial i väntan på någonting bättre?
”Kanske inser hon/han en dag hur mycket jag betyder för henne/honom. Ger jag bara det lite tid så… Det här är bättre än ensamhet. Tänk om jag inte kan träffa någon annan?” Vad gör det med oss att gå omkring med detta?
Den egna ensamheten är ett bättre alternativ till ensamheten vi känner i en annans sällskap.
Hur vill du må på djupet i en relation?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Kan bara hålla med. Hade man vetat då vad man vet idag. Iofs så hade man inte haft dessa härliga troll heller.. inget ont som inte för något gott med sig..
Man har lärt sig vad man behöver undvika idag..
Tack för en härlig blogg..
Jag var ett uppenbart andrahandsval i min senaste relation. Det tragiska är att jag var helt okej med det. Hur skulle jag kunna matcha den fantastiska människa som varit otrogen och lämnat honom, men som han fortfarande älskade? Jag var så tacksam för det jag fick. Vet inte hur många gånger jag uttryckte ”det är okej att han inte kan säga att han är kär i mig, det vi har är så bra ändå”. Idag gör det bara så ont att inse hur jag behandlade mig själv. Han är återförenad med den otrogna exfrun, men jag vet att jag är den stora vinnaren. För jag kommer aldrig sätta mig i samma situation igen. Och jag vet nu att jag är en fantastisk person som är värd så mycket mer!
Jag hade en medvetenhet, en magkänsla, en intuition… så jag pratade med honom om mina känslor. Att han inte var klar med sin tidigare skilsmässa, att jag var en språngbräda och att jag alltid prioriterades ner. Efter barnen, jobbet, hans familj och… den före detta hustrun. Han nekade. Han älskade mig. Jag gick vilse i kärlekens rus. Jag lyssnade inte på mina egna känslor av att vara ”istället för”. Åren gick och vi gifte oss. 1,5 år in i äktenskapet meddelar han att han vill skiljas. För han har tappat bort sig själv, han har blivit äcklad av sig själv och hur han anpassat sig för andra. Han är i ett mörker och vill nu, för första gången i sitt liv, göra ett eget val. Han väljer att skilja sig från mig.
Chocken är total och nu, drygt två veckor senare, börjar jag sakta resa mig igen. Jag kommer att gå hel ur det här. Men en tid måste jag få sörja det som inte blev och det faktum att jag inte lyssnade på mitt inre.
Försöker jobba mig uppåt från detta dilemma…
Göra mig vacker för min egen skull
Vara lycklig av egen kraft
Och finna ro i mig själv
Det ska gå… Någon minut här och där
Inser att det är viktigt att jag bryr om mig själv och hur jag ser ut- det ger mig styrka och självförtroende …lite i taget
Jag var alternativ två i nästan 8 månader. Och det värsta var inte under tiden utan efter hon lämnat mig. Det var då allt klarnade för mig. Att hon istället sprungit efter en annan man och att jag satt hemma med barnen. Hon skulle gå ut och festa, även om det var så att hon skulle vara nykter skulle hon ut. När jag sen efter allt förstod att han varit där alla gånger hon var ute så blev det så uppenbart för mig. Alltså detta jäkla svek kan etsa sig in i huvudet på en…. Jag förstod ingenting, verkligen ingenting och självklart kan hon inte erkänna något heller, samtidigt som det inte spelar någon som helst roll. Det är hennes liv och man kan Aldrig låta någon stanna när personen vill bort!!! Men andrahandsval är inget kul. All kärlek bara en dag försvann. Det märktes så tydligt nu i efterhand och det har verkligen satt sina spår. De jag lämnat har jag skött på ett snyggt sätt i mitt tycke då jag inte går in i något som jag inte är 100% säker på. De kommer aldrig bli ett sndrahandsval ihop med mig. Hur kan man leva med att veta att partnern hemma inte betyder något och ändå fortsätta?! Jaja älta det kan jag i alla fall 🙂
Måste tillägga att jag inte tycker hon gjort fel! Man ska ALLTID välja kärleken!!!!! Jag hoppas innerligt att hon hittat den och att de har det så fantastiskt det bara går. Det man är ledsen över är att man inte får den kärleken själv. Ja man får den uttav barnen och föräldrar och syskon, men det är inte samma kärlek som när det pirrar i magen. Och man kan göra allt just för att få vara med den personen. Kärleken till mina barn kommer aldrig att dö, inte en sekund, men det är en annan typ av kärlek. Kanske större än till en partner.
Det svåra är nog att förstå och att uppfatta signalerna på rätt sätt. Om man själv älskar starkt och högt, och den man är tillsammans med mörkar med vad han eller hon känner, då kan man tro att det är besvarat, men att personen bara är annorlunda än vad man själv är i sättet att visa kärlek på. Jag känner så starkt med er som skrivit här; det är en så stor chock att inse att kärleken från den som lämnade inte var lika djup som den man själv kände. Det är hårt och ensamt att komma tillbaka från en sådan smäll.
Ingen vill leva som ett andrahandsval, men det är så svårt att förstå att det är vad man har varit, särskilt när man själv kände stark kärlek och det ett tag verkade vara besvarat. Håller med dig Johan, när jag väl satsar så satsar jag, och då finns inget annat än den personen.
Ja, det är en stor chock. För egen del så tog jag inte för givet att han kände samma djupa kärlek som jag gjorde. Vi älskar alla på olika sätt. Jag uttryckte min kärlek på mitt sätt och han på sitt. Så långt var allt väl. Det jag har svårt att komma över är att han invaggade mig i en falsk trygghet. Han var en man med många ord. Han förklarade att vi kunde prata om allt, uttrycka allt. Så var det ju inte. Idag börja jag ana att han förväntade sig detta av MIG men själv saknade koppling till dessa handlingar.
Jag satsade verkligen. Både på relationen och min egen personliga utveckling. För några veckor sedan meddelade han att han ville skiljas (via mail!) för han hade ”tappat bort sig själv”. En del av mig vill säga att han är en ynkrygg och den andra delen kan bara tycka synd om honom. Tills jag har fast mark under fötterna igen väljer jag att sörja. För det gör outhärdligt ont när den man älskar bara försvinner. Som om han dött. Fast han lever.
Johan… jag tror att om det är på allvar så är alltid kärleken till ens barn är störst. Tänker så här, vår art måste överleva och så länge som våra barn är beroende av oss så kommer man undermedvetet att skydda sina barn till en så bra uppfostran som möjligt.
Johan, när man läser vad du skriver så verkar du vara en man med fina grundvärderingar kring hur man ska respektera varandra i ett förhållande och allra helst med hur du beskriver hur man ska göra slut och att man alltid ska gå in i något med 100 %.
…ja, hur kan man lägga sig ned bredvid den man har barn med, har älskat…och somna ”gott”, om den är nr 2? detta var något som jag ältade väldigt mycket i början..men efter hand så gick frågorna över till att förstå hur väsens olika vi var, för jag hade aldrig kunnat göra det. Efter en ytterligare tid, när man blir starkare så tänker man…vilken tur att jag inte är sådan, för hur mår man, vad har man varit med om för att utsätta en annan människa för det, att vara nr 2! Var finns ryggraden, förståndet, tryggheten….hon mår så ofantligt mycket sämre än dig….sörj inte att du inte har något pirr i magen just nu….för en sådan man som du kommer att finna den sanna kärleken där någon respekterar dig på det viset du respekterar andra. Mitt råd är att du på alla sätt tar dig framåt och tvingar dig själv att släppa taget om henne….lev, skratta, dansa, sjung, spela musik, gå ut i naturen, baka bullar med dina barn, sov härligt och länge de gånger du kan, träna och låt alla känslor komma och gå som de vill. men ta inte tillbaka henne och sök inte styrkan i annat än dig själv tills känslorna är under kontroll igen…du klarar det
Du har rätt i det du säger Anna K, att man ska släppa så gott det går. Det är ju alltid svårt att släppa när man känner sviken och att den personen inte verkar bry sig. Vi delade ändå 12 år tillsammans. 2 underbara barn osv. Sen att den andra personen till ytan ser ut att må bra gör ju inte saken lättare. Ibland känns allt bara jobbigt… Och när barnen berättar om mammas nya kille och hans barn gör ju saken om än svårare. Men det som är bra är att barnen både tycker om han och hans barn. En sak är säker i alla fall, Att jag kommer aldrig förlåta den här människan fullt ut även fast jag vill det. Relationen till exet blir nog enklarare när man själv mår bra OCH jag kämpar. Om man ser tillbaka på hur året varit så har jag blivit bättre och starkare. Men det krävs att man stannar upp och funderar på hur dåligt man har mått tidigare innan man reflekterar över att man blivit bättre. Det är liksom svårt att avgöra när det tar så lång tid.
Det är svårt att träffa en ny partner när man mår dåligt, det lyser igenom en… En ganska jobbig känsla är att om inte tjejer kommer fram och pratar med en så känner man sig inte snygg precis och det är nog därför tjejer har det lättare. De blir så mycket mer bekräftade på utseende än män. Ganska ytligt, men jag hade nöjt mig med ytligt ett tag. Nu måste man kämpa för både ytligt och själsligt innan någon står vid dörren och säger hej! Klart att när man är klar, då är man riktigt riktigt stark!
Johan det är ändå skönt att höra att det finns fler för ibland känner man sig så ensam
Kram på dig
Första 7 åren i vårt förhållande kände jag inte att jag var ett andrahandsval, men så gjorde han slut… Sen gick jag tillbaka, flera gånger under de sista året, tillslut fattade jag att han var med mig för att göra en annan svartsjuk! Så jävla sjukt, kanske att man höll på så när man var tonåring, inte när man är 50 år!? Han har sårat mig så djupt så att efter drygt 2 år sen vi hade något så är jag fortfande inte på banan, vill naturligtvis inte ha tillbaka honom men kommer aldrig förlåta honom för vad han gjort! Önskar honom allt ont….
Förstår dig, håller med dig. Kämpa på.
Separerade från min sambo i början av året då mina känslor för honom var helt döda efter många elaka ord och handlingar från hans sida och även att han aldrig prioriterade mig eller oss. Var helt säker på att vara själv ett bra tag men så fick jag världens kärleksförklaring av en mycket god vän som jag aldrig sett på det viset. Försökte stå emot men alla bitar föll på plats och jag blev blixtförälskad. Egentligen mot min vilja. Han är dessutom i ett förhållande. Ett dåligt sådant men ändå ett förhållande. Han blev lika kär som jag. Frågan var hur vi hanterar detta. Just nu har vi tagit en paus för att göra klart våra respektive relationer. Men att som en del ser det att den ena träffar en ny snabbt, det kan vara så också att känslorna är stendöda sedan många år tillbaka och då har man liksom varit klar med det gamla förhållandet länge men man kanske ändå har velat ge det gamla förhållandet en chans. Men man kanske ska se det lite större än att man går från famn till famn. Allt är inte svart eller vitt.
Johan…tillåt dig att känna dig sviken…sätt dig i ett hörn i soffan och gråt ut, ta på dig offerkoftan och känn nederlagt djupt in i magen…men ta aldrig till sprit eller annat. Till slut kommer kroppen per automatik att läka sig själv. För rätt som det är kommer du att få glimtar av euforisk lycka, om dock små stunder till en början och så småningom så går den över i vanlig lycka och tacksamhet över livet.
Förlåtelse, vad handlar det om? Jag sade som dig i början, kommer aldrig att förlåta honom… för mig var det den svartaste och djupaste bitterhet jag någonsin skådat… den var tung att bära och jag kände nästan panik över att jag måste bli av med den. Så jag skrev av mig all hemsk bitterhet, som kanske varade under ett halvårs tid, sedan gjorde jag en liten ceremoni där jag brände upp skiten och även bitterheten…det funkade för mig. Men först nu, fyra år efteråt, har jag i djupet av mitt hjärta förlåtit honom… nu handlar det snarare om att jag har släppt taget om något som en gång i tiden gjorde själsligt ont i mig. För mig har det blivit en ny dimension i livet… en djupare tryggare insikt, inte flykt, att kunna se bortom varför olika människor utför olika handlingar… de kan inte bättre. Din före detta kvinna kunde inte bättre. Hur sorgligt det än är för dig att inte nå fram till henne och få henne till bättre egen insikt om sig själv, om er etc…hon har inte den förmågan just nu. Min före detta make kommer aldrig att få den förmågan och idag är jag glad över att slippa det omedvetna kämpandet man hade förr för att helt enkelt bara nå fram på ett djupare själsligare plan. Men visst förstår jag och har själv erfarenhet av hur infernaliskt intensivt det svider att se lyckan hos exet och barnen etc….ett rent helvete.
Tyvärr gör vi som blivit lämnade ofta en sväng kring den ytliga bekräftelsen…som vi då vi kommit längre i vår krisbearbetning ofta ångrar, då den inte var till någon nytta alls… för att istället upptäcka långt efteråt att man bär sig lika illa åt själv. Men känslorna tar fullständigt överhand ibland, nästan djuriskt.
Utseendet spelar ingen roll, och alla upplever det nog lika jobbigt som du vad gäller ens eget utseende. Och just att bli lämnad innebär nog en stundvis fixering av ens utseende…för man har ju blivit bortvald… lika illa som för de som alltid blev valda sist på gympan i skolan…tufft. Men det är inte utseendet man blir kär i…utan den underbara personen.
Det är värre att sörja levande personer….för man måste lära sig att förhålla sig till dem…det måste man oavsett hur den andre personen agerar. Men när man är i mål med den utmaningen så har man vuxit enormt som människa och kan tackla livet ännu enklare.
Nu är jag framme i klyschan att jag är glad över att vi skildes då livet, trots den enorma smärtan separationen innebar, har fått en vacker vändning (det bästa som kunde hända) och jag lever mer nu utifrån min sanna personlighet än vad jag gjort på mycket länge. Men för mig tog det fyra år, men det var 27 år som skulle bearbetas, samt kraschad ekonomi och unga vuxna barn som störtdök och tyckte sin far var värre än en tonåring i hans första två år av förälskelse.
Smärtan går över och den inre tryggheten kommer att komma tillbaka igen… ta hand om såret och låt det läka varsamt.