I skrivandet och mitt arbete ligger det ibland nära för en del personer att idealisera mig. Andra vill försöka tillrättavisa genom att ”undervisa” med frågor och påstridiga åsikter om hur allt egentligen ligger till. Vems sanning?
Om det är något jag är, så är det inte perfekt. Långt, långt ifrån. Det är inte heller mitt mål, utan leva så helt och autentiskt det bara går.
Några av mina största lärare har varit motgångarna. Trasiga perioder då det handlade om att försöka imponera och samtidigt dölja det obekväma. Ytan var viktig. Tyngd över att jag inte befann mig där jag ville vara paralyserade. Jag avskydde i stunder livet för att de gestaltade sig som de gjorde. Slarvade bort tid genom att festa och ljuga mig genom det som värkte i bröstkorgen.
Hade inte kunnat skriva så att ni känner igen er om jag inte själv varit där – i ensamheten, tomheten, ilskan, sorgen, frustrationen och det fullständigt desillusionerade. Det hade enbart låtit akademiskt.
Ett par saker gjorde att gnistan på insidan slogs på igen:
- Insikten om att mina döttrar en dag skulle bli så pass stora att de kom att SE MIG. Vad ville jag de skulle upptäcka i sin pappa?
- Min bästa vän Jarnos enastående personlighet och livsaptit som oundvikligen smittar av sig.
- Träning: mental och fysisk. Varje dag. Varje dag.
- En höstmorgon på kafé Kajgatan i Lomma då jag öppnar det tomma word dokumentet – trycker ned tangenterna och inser att jag kan skriva.
- Insikten om att en kvinnas val inte hade någonting med mitt värde som person att göra.
Tror på att människor förtjänar göra det bästa de kan med det som ligger framför. Från de små till stora tingen. Att inte gå runt halvdåsiga i relationer och genom livet.
Det bästa vi kan göra är att sträva mot att leva mer medvetet, rengöra och plåstra om känslomässiga sår. När ögonen är öppna, lyssnandet vaket och viljan finns är det mesta möjligt.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack 😀
Jag upplever det som en förnedring att ha misslyckats med förhållandet, att blivit lämnad och att han varit otrogen mot mig. Jag skäms för att säga att vi separerat, vill inte att andra ska veta om mitt misslyckande. Vill inte att andra ska spekulera i mitt elände, tycka synd om mig för att jag blev lämnad.
Jag har bättre och sämre dagar. Idag är en sämre, känns aldrig som jag kommer att komma ur detta hål jag befinner mig i. Vill skrika och gråta, vill veta varför han gjorde som han gjorde? Varför tänkte han inte på mig och barnen? Varför försökte han inte? Men jag kommer tillbaka till samma svar. Jag kan inte rädda honom med min kärlek, han måste vilja rädda sig själv… Det gör ont att släppa den person som stått en närmast i så många år, nu ingenting, det är som att jag inte känner honom längre! Tometheten ekar i huvudet, sorgen värker i kroppen, jag andas och försöker hålla ut…
Vet hur det kan kännas. Varit där, fast efter flera försök att få det att fungera var det jag som lämnade. Jag tröttnade på att må dåligt och bli beskylld för att vara psykiskt störd för han var då inte otrogen. Han hade bara 3 st älskarinnor som han altenerade mellan samt enstaka ”lösnummer” kom det fram tillslut.
Jag håller på dig. Det kommer bli djupa dalar att ta sig ur men det går. Hoppas du har någon vän att luta dig mot och vräka ur all ilska mot din karl med.
Styrkekramar
Tack! Jag känner innerst inne att jag är på rätt plats nu men det gör inte mindre ont för det. Men jag har en bra terapeut som jag går till, och jag känner att jag tagit det första svåra steget att hitta mig själv igen.
Känner så väl igen känslan du beskriver. Man lämnas med ett stort ”varför?”. Men anklaga dig inte, det ligger inte hos dig.
Jag känner exakt samma. skäms och vill inte att folk ska veta och spekulera. jaha har de separerat? vill inte de ska fråga varför, vad har hon (jag) gjort, ni som varit gifta så länge? har hon (jag ) varit otrogen, har han träffat någon annan, de som hade det så bra…. bor på en liten ort, alla känner mig och tre led bakåt i släkten….Värst av allt är när jag äntligen vågar säga några ord om mitt nya tillstånd så förminskar ALLA det jag lever i med orden- ja det är ju sånt som händer….tiden läker alla sår, det är bara att gå vidare….och jag har kaos i hjärtat och för mig är livet slut. mitt hjärta slår men jag lever inte.
Tack ❤️
Naket & Starkt! Kram
”Är du perfekt eller?”
Jag har mina stunder då jag är absolut perfekt, sen finns stunder då jag intalar mig att jag är perfekt. Strävan är nog inte perfekt utan snarare ett uttryck för någon nöjdhets grad…För mig är det viktigt att inte vara ”perfekt” – det är då jobbet med mig själv fortsätter. En strävan att bli mitt bästa jag.
Fin bild! Får enorm hemlängtan när jag ser bilden<3
brukar sällan kommentera men läser ofta och idag är orden direkt till mej. Att våga gå igenom motgångar men också vara där och försöka gripa tag i sådant som kan få mig att se en ljusning är så viktigt. Ibland är det så svårt. Är i en svart period men vet att det finns glimtar. Det du skrev att dina döttrar skulle se dig som i framtiden, det är så viktigt. Vad talar jag om för min dotter? Men så svårt, jag är också stundtals ett litet barn som bara gråter.
Ändå har jag en sk ” lycklig” separation. Men för sådana finns inte så många handböcker. Har letat lite i litteratur men så ofta utgår den i osämja, bråk och oförmågan att kommunicera. Jag har det inte så men vi är lika vilsna i detta för det.
Men vi kämpar på. En dag kommer talgoxen, eller något annat som lyfter blicken lite till. Nu ska jag åka och träna. Håller med om det också- otroligt viktigt att hitta andningshål!
Tack för dina kloka ord. Ha en fin dag alla!
Kram
Känner igen mig så mycket i det du skriver. Har det nog ungefär som du… Även om det nu börjar bli lite bättre… Ingen osämja eller hårda ord och vi samarbetar bra när det gäller vår dotter. Ändå är det så svårt…
Har inte heller kunnat hitta så mycket ”stöd” i den litteratur som finns eller på nätet. Det handlar, som du skriver, mest om bråk och oförmåga att kommunicera. Har ofta känt att det måste vara något fel på mig att jag, trots att det praktiska fungerar, ändå varit så ledsen… Men det är så mycket som förändras vid en separation, livet blir väldigt annorlunda… Innan man hittat fotfäste igen så är det väldigt jobbigt…
Kram från en annan Anna
Jag fick tidigare tips om en bok. Det handlar om en kvinna som blir lämnad och hur hon tar sig igenom sin skilsmässa. Även om ni har en ”lycklig” skilsmässa så vill jag ändå tipsa om boken Nakendiscot-eller hur jag överlevde skilsmässan skriven av Karin Isberg.
Tack så jättemycket för det Anna och Karin❤️
Vilken fin text, din personlighet och ärlighet lyser igenom.
Är långt från perfekt tyvärr blir jag sällan nöjd med det jag gör och är då jag tror att jag alltid jag kan göra lite mer, lite bättre både på jobbet och privat . Men jobbat på det.. Känner en sorg att jag inte fixade hålla ihop vårt äktenskap.. Men tror att den här resan gör mig starkare men även mer ödmjuk som person.. Tack Michael för dagens inlägg ha en bra tisdag..
Tack fina Kerstin. Önskar dig detsamma:-)
”Insikten om att en kvinnas val inte hade någonting med mitt värde som person att göra”
Den tar jag med mig idag !
Du skriver fint och bra och jag hittar alltid nåt som jag kan ha nytta av för dagen, morgondagen och inför natten 🙂
Tack <3
Håller med.
Viktigt ha i tankarna att vi inte kan påverka en annan persons val. Vi kan vara en bra person, göra saker för den andre. Dels för att det är bra för en själv och den andre, men om valet den andre gör är något annat än vad en själv vill behöver det bero på ens eget värde. Fin mening Michael.
Det känns fint att höra petra:-)
Den tar jag med mig också.
Vi kan inte göra något åt andra personers val och handlingar.
Jag vill vara den jag är och leva så äkta som möjlig varje dag.
Tack!
Erfarenheterna lär oss att göra annorlunda nästa gång. Det är en av livet. Tyvärr finns det många händelser som kunde gjorts annorlunda, men det viktigaste är att lära sig och reflektera över dem. De går inte att göra ogjorda.
Äktenskap, vänskap och uppdrag i arbete och idrott har inte alltid blivit vad jag i efterhand blivit det jag då just i efterhand tycker var bra, men olika val, händelser då i de olika situationerna gjorde att vissa val och agerande skedde. Ibland berodde det bara på mina handlingar ibland pga de jag interagerade med.
Nu är nu. Det gäller att inte fastna och älta i det förgångna utan gå framåt, göra saker annorlunda och känna sig nöjd över att lärdomarna ger möjligheter till att vara en person som är någorlunda perfekt. Reflektion och kommunikation är viktigt. Fastna i tankar och mönster är inte bra.
Fint skrivet Pierre! Tack!
Tror inte att någon är perfekt, men det behöver man heller inte vara. Huvudsaken är att man känner sig perfekt tillsammans med sin partner och att man respekterar varandra för den man är. Det är kärlek. Om man försöker vara bättre än vad man är eller ändra på sig för någon annan kommer det förmodligen skina igenom så småningom. Tryggheten i ett förhållande är ju att man älskar varandra även med fel och brister. Sedan kan ju bristerna och meningarna vara för stora och såra och då kanske man måste inse att man är för olika och bryta upp. Om ens grundläggande värderingar går isär allt för ofta blir det stora slitningar. Jag fick bryta pga det, men jag hade kunnat ta många fel och brister, men inte återkommande svek. Det gjorde för ont.
Jag är inte perfekt, han är inte perfekt och vi är definitivt inte perfekt för varandra, längre.
Jag känner en sorg över det. Att det perfekta är borta.
Det där som du skriver om ”Att inte gå runt halvdåsiga i relationer och genom livet” måste jag ta tag i.
Jag vet det, för min skull.
Jag måste rycka ut sladden till ”respiratorn” och börja andas själv.
Respiratorn=sambon ger mig kärlek och trygghet (inte minst ekonomiskt) och håller mig vid liv (i en jobbig livssituation) men han får inte mig att känna mig levande. Jag har inte dom rätta känslorna längre.
Längtar efter att andas själv och känna mig fri.
(”Gör slut då” är det säkert många som tänker men det är andras välbefinnande i familjen (pga sjukdom) som jag måste ta hänsyn till, tiden är helt enkelt inte rätt).
Och så finns det väl en liten förhoppning att när det här jobbiga är över så kan vi hitta tillbaka till varandra men det känns inte så troligt. Vi glider ifrån varandra mer och mer. Utvecklas på olika sätt i den här krisen. När vi har kommit ur det här så är vi nog inte samma personer som innan. Inte jag iaf. Känner att jag har gjort en lång inte resa och inte längre är nöjd med det som sambon har att erbjuda.
Det fattas något. Både intellektuellt, emotionellt och fysiskt.
Inre resa… ska det stå.
Slarv!
Jag blir berörd av dina ord! Det är så svårt när yttre faktorer också spelar roll i när det är ”rätt” att bryta upp. Jag har också varit där. Man skjuter på det hela tiden och självklart så spelar den stora rädslan en väsentlig roll. Tänk om det kanske kan bli bra igen.. Jag kände precis som du att jag inte kände mig levande längre och det blir en sorg att inte längre få vara den man egentligen är. När för mycket är trasigt så blir det oerhört svårt att hitta tillbaka till det perfekta igen. Så som det en gång var. Många kramar till dig!
Tack fina Cicci!
Känner precis så där som du skriver.
Det skriker inombords.
Jag vill vara jag,
100 %.
Många kramar tillbaka
Jag tycker du är modig Josefina! Det krävs ju mod bara att vara ärlig mot sig själv. Å jag önskar dig fortsatt mod och styrka på vägen mot frihet!!! Kram
Tack fina Petra!
Lite mod och styrka kan jag behöva.
Det känns både jobbigt och svårt när jag egentligen har en underbar sambo men det känns inte längre rätt i hjärtat.
Det är sorgligt.
Kram
Värme till dig Josefina.
Vilken målande bild Josefina – respiratorn! Tack för att du delar med dig så öppet.
Ni kanske hittar tillbaka till varandras lycka och kärlek om ni kan prata öppet och ärligt. Ge det en chans. Jag vet hur ont det gör att bli lämnad, utan att få en enda möjlighet att prata om reparation och återförening efter ett långt och lyckligt äktenskap. Lycka till!
Tack Per!
Jag lovar att vi har pratat, öppet och ärligt. Och mycket.
Men det är många bitar som inte faller på plats längre. Vissa bitar kan man leva utan andra inte.
Kram
Jag tror jag förstår. Jämförde nog med min situation, där mycket känns ofärdigt i form av uteblivna samtal, för sena samtal osv. Vi sågs som hastigast i morse utanför barnens skola. Mitt hjärta sjunger fortfarande av lycka när jag ser henne. Men hon vill inte tillbaka. Men vi kan åtminstone ses i praktiska sammanhang som har med barnen att göra.
Det måste vara jobbigt att vara i din situation. Att inte få leva med den person som man vill leva med. Att man bara kan acceptera det som den andra har bestämt. Har aldrig behövt känna den smärtan så jag kan inte säga att jag vet hur det känns men jag kan förstå att det gör mycket ont.
Kram
”Några av mina största lärare har varit motgångarna.” – Intressant. Får en att tänka. Jag hörde en framgångsrik idrottare säga något liknade till sin motståndare efter en förlust en gång ”You won, I learned”. Givetvis på TV, men ändå..
Hur trött man än är måste man ta sig framåt. Även om det känns surt och uppgivet ibland. För mig har en journal (forum.skilsmässa.se), andras bloggar (din bl.a), o terapi funkat. Terapi, att prata med en riktig person har hjälp mest. Tyvärr är det lite dyrt och tar mycket tid att resa till o från nåt kontor. Och det känns lite oroligt att ta personliga samtal över en webbkamera.. Det skulle finnas AA-liknande grupper för oss går igenom skilsmässa. Då kan man dela på kostnaden för handledaren också.
Har du hört talas om något sånt?
Där jag bor har kyrkan ett forum för sådant. Vet att kyrkan även tar emot privat om man hellre vill det. Förvisso kanske det inte passar dig om du ser det som hinder att åka dit. Kanske kan man se det som att den tiden det tar att åka dit och hem är tid för reflektera över samtalet man just haft:-) eller ska ha! Lycka till!
Jag planerar att starta sådana grupper ”Trött.” Det finns ett enormt behov.
Kommunens familjerådgivning är väl gratis, iaf i vår kommun.
Dit kan man ju gå själv också (utan partner eller familj).
Där har jag gått i två år och haft den bästa terapeuten man kan önska sig. Så proffesionell och hjärtlig. Vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan henne.
Dessutom helt gratis. Skulle jag gått på något privat så skulle jag nog vara ruinerad vid det här laget.
Har gått i kommunal parterapi. Billigt och värdelöst, tyvärr fick vi en terapeut som direkt hamnade på skilsmässans, dvs hennes, sida. Hans första fråga till henne: ”vad känner du då, du tycker att det är för sent va?”. Att komma med ledande frågor i ett så extremt känsligt läge känns ju väldigt oproffisgt, tycker jag.
Ett sorgligt exempel Per som en del tyvärr stöter på. Tråkig upplevelse för dig:-(
Håller med dig Per. Verkligen oproffsigt!
Man får väl lust att slänga ur sig: Och vad har DU för utbildning som ställer en sån fråga???
Och eftersom jag då var i akut sorg och förvirring, och hade så stort behov av stöd, så la jag all min förhoppning på att mötena med en parterapeut kunde vara vår räddning. Trodde i min enfald att deras grundinställning var ”reparation”. Så just då fann jag inte några ord eller invändningar, inte förrän flera månader efteråt. Bl a tack vare samtal med andra män som hade upplevt liknande situationer. Har stött på en hel del liknande exempel. Tragiskt.
Terapeuter som för över sin relationsfilosofi på andra.
För mig låter det trist att vara helt perfekt..vi är här för att lära 🙂
Händelser, uppgifter, lägen , tillfällen -kan kännas perfekta däremot ! och det är u en helt annan sak!
Håller fullständigt med dig Lin.
Känner igen min sambo så väl i texten. Han som nu vill separerar för han vet inte vart han ska eller är på väg. Han som dricker och köper bort sin smärta och nu väljer bort mig också. Jag förstår honom och försöker bara finnas intill honom och hoppas på att han vaknar. Han säger att han älskar mig men måste bort och hitta sig själv, jag förstår men samtidigt river det i mig. Jag älskar honom så mycket och vill inte att vi ger upp!
Jag vet hur jag behöver vara mot honom men helst vill jag bara lägga mig ner och gråta..låta honom veta hur mycket jag älskar honom! Men samtidigt vet jag att jag måste låta honom gå och få utvecklas utan mig..
Har varit där du är Miiia och den jobbiga sanningen är att din kärlek inte kan rädda honom. Hur onte det än gör. Han måste vilja rädda sig själv.
Kram till dig!
Förstår att det värker inom dig Miiia. Varma tankar.
Jag kände mig träffad av dagens inlägg. Idealisering – jo, det är nog det jag sysslar med ibland. Inte för att jag söker det som är perfekt (va nu det är) utan för att jag verkligen längtar efter att få komma nära en man som visar/utstrålar värme, äkthet, mod att komma nära, öppenhet, förståelse, ödmjukhet, mänsklighet. Ibland saknar jag det så mycket, att jag blir rädd för att aldrig få möta en man som är sån. Men jag förstår ju också att jag måste öppna ögonen, höja blicken, tänka positivt och tro på möjligheterna där framme. Men vissa stunder så tar min misströstan över. Då undrar jag: Kommer jag alltid få leva med längtan i mitt bröst?
Fin och klok text. Det är en konst att visa sitt riktiga jag som inte är perfekt och ändå ha tillit till att man duger och kan va älskad.
Å åter igen ett tack för alla kloka ord!! Mitt dilemma i min relation är att vi har fastnat i en bitterhet… Levt tillsammans sen 5 år tillbaka, båda har barn sen tidigare och vi har nu ett gemensamt barn… Hans mognad vad gäller familjeliv har kommit nu sedan vi fick vårt gemensamma barn, men jag är bitter över dom fem år som gått utan någon som helst ansvarstagande… Jag vet att de e bittert av mig, men jag kan inte hjälpa det. Han har festat ganska mycket också och sagt massor som han inte kunnat hålla som gjort mig ledsen och besviken… Om jag nämner något av detta blir han arg och irriterad, menar att detta va då å nu är nu… Men jag är djupt sårad, önskar att jag bara kunde släppa å gå vidare… M
Tänk ändå va lika vi alla är. Alla längtar efter att få bekräftelse och kontakt. Att få känna närhet, trygghet, bli sedda å vara betydelsefulla som de vi är. Duga! Vara tillräckliga! Vara en del i ett sammanhang! Älskade som vi är, även när vi är vilsna, sårbara eller bara inte vårt bästa jag. Det spelar ingen roll om vi lever ensamma eller i relationer, längtan är ändå densamma.
Så sant så, Petra! 🙂
Kram
Ja, vi är lika Petra.
Lite ironi över det hela. Att det ska va så svårt att mötas när vi ändå är så lika och vill mötas!? Vad e problemet? 😀
Vi har haft ett helt vuxet liv tillsammans vuxna utflugna barn, tänk vad skönt vi skulle ha det bara rå oss själva. Bomben slår ner i form av en mycket mycket yngre arbetskollega som fångar min mans intresse totalt han är som en främling, har kommit på mer och mer lögner dåliga sådana, men ibland har han tagit sej ur skalet och kännt ånger, har då förlåtit honom, han är mitt livs kärlek. Tack och lov har jag äntligen satt ner foten nu får det vara nog mycket tack vare dej Michael tack för en fantastisk blogg. Ja just det han får det till att mycket är mitt fel, okej vi är två men hade varit schysstare att tala ut med mej bryta upp före man inleder ett nytt och kör dubbelt till på köpet.
Känner med dig Eva!!! Va smärtsamt!!! Du låter ändå beslutsam!!! Stå på dig. Sov gott! Kram
Ja Petra i natt sov jag gott för första gången på länge, det är bättre att ha bestämt sig än att vela för man kan ändå inte begära att någon ska stanna som inte vill. Detta har pågått under en längre tid och jag har bestämt mej för att jag ändå vill vara vän med barnens pappa vi vill båda att vi ska kunna träffas som vänner. Man kan ju bara hoppas att den nya tycker det är lika ok vilket jag inte tror. Konstigt att de kvinnor som går emellan förhållande tror att dom är dom enda vilket det inte är i detta fallet
Kram på dig Eva!!!
Alltså, dina inlägg är så bra!!! Jäklar vad mycket du nycklar upp. Gillar tanken att hellre var autentisk än perfekt (slipper man våndan över att aldrig någonsin vara perfekt också) 🙂 Det får blir februaris projekt- bli autentisk… Gissar att det tar aningen längre än så men ändå!