relationer, kärlek

I skrivandet och mitt arbete ligger det ibland nära för en del personer att idealisera mig. Andra vill försöka tillrättavisa genom att ”undervisa” med frågor och påstridiga åsikter om hur allt egentligen ligger till. Vems sanning?

Om det är något jag är, så är det inte perfekt. Långt, långt ifrån. Det är inte heller mitt mål, utan leva så helt och autentiskt det bara går.

Några av mina största lärare har varit motgångarna. Trasiga perioder då det handlade om att försöka imponera och samtidigt dölja det obekväma. Ytan var viktig. Tyngd över att jag inte befann mig där jag ville vara paralyserade. Jag avskydde i stunder livet för att de gestaltade sig som de gjorde. Slarvade bort tid genom att festa och ljuga mig genom det som värkte i bröstkorgen.

Hade inte kunnat skriva så att ni känner igen er om jag inte själv varit där – i ensamheten, tomheten, ilskan, sorgen, frustrationen och det fullständigt desillusionerade. Det hade enbart låtit akademiskt.

Ett par saker gjorde att gnistan på insidan slogs på igen:

  • Insikten om att mina döttrar en dag skulle bli så pass stora att de kom att SE MIG. Vad ville jag de skulle upptäcka i sin pappa?
  • Min bästa vän Jarnos enastående personlighet och livsaptit som oundvikligen smittar av sig.
  • Träning: mental och fysisk. Varje dag. Varje dag.
  • En höstmorgon på kafé Kajgatan i Lomma då jag öppnar det tomma word dokumentet – trycker ned tangenterna och inser att jag kan skriva.
  • Insikten om att en kvinnas val inte hade någonting med mitt värde som person att göra.

Tror på att människor förtjänar göra det bästa de kan med det som ligger framför. Från de små till stora tingen. Att inte gå runt halvdåsiga i relationer och genom livet.

Det bästa vi kan göra är att sträva mot att leva mer medvetet, rengöra och plåstra om känslomässiga sår. När ögonen är öppna, lyssnandet vaket och viljan finns är det mesta möjligt.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare