Det kan sitta långt inne och vara extremt utmanande att smaka på frågeställningen: är det mannen/kvinnan som jag älskar, eller är det tryggheten, helheten, familjekonstellationen och den sociala bilden som jag håller kärt? Förväntningarna på oss själva som lyckade och lyckliga kan göra att det inte alltid är helt lätt att se vad som är vad. Koncept eller kärlek?
Hur känns lycka för dig?
En man berättar att de romantiska känslorna för kvinnan vid hans sida för länge sedan är borta, men att behöva konfrontera självbilden av att vara en bra en man som samtidigt sårar barnens mamma genom att avsluta relationen, får honom att hålla foten på bromsen. Det ligger djupt präglat i hans tankevärld: ”man håller ihop när man har barn!” Kostanden för det som maler inombords är hög: han älskar en annan kvinna, men även det som han har byggt upp i form av barn, hus, vanor m.m. Skuldtrycket i bröstkorgen är enormt: ”ska jag verkligen behöva ruinera min frus livsstil och drömmar? Vem gör det mig till?”
Det är lätt att kasta ur sig rådet: ”vara sann mot hjärtat och den andre. Säg som det är och avsluta förhållandet.” Det finns starka krafter som kan blockera oss människor, men förr eller senare blir ärligheten oundviklig. Vi vill inte leva i hypnotiska illusioner! Hur viktig är sanningen för dig?
Jag är väl medveten om att livsstilen som vi har skapat tillsammans med en partner har oerhört stark påverkan. Trygghet, ovilja att såra någon, rädsla för en kraschad ekonomi och vår bundenhet till materiella tillhörigheter, kan för några, väga tyngre än någonting annat. Men jag vet också att behovet av att få kunna ge och ta emot äkta kärlek är en av de största krafterna som existerar.
Om du och jag ska få känna oss genuint tillfreds med våra dagar i det här livet, är det avgörande att separera det viktiga från det oviktiga. Vad har verkligt värde för dig? Hur vill du känna i ditt eget sällskap? I en partners?
Michael Larsen – relationscoach
Tack för ett mycket intressant inlägg. För många-många år sedan genomgick jag en väldigt jobbig separation. Detaljerna kan vi lämna men låt mig säga att det var min hittills absolut värsta upplevelse. Och då har jag ändå förlorat nära och kära släktingar, mor och farföräldrar samt min mamma, pappa och ett syskon. Denna separationen gick utanpå allt. Men efter några år kom jag mer och mer att förstå att jag var kär i min livssituation, min familj med flera barn i tonåren, min sociala situation – men inte i min partner. Självklart har och hade partnern goda sidor men inga som i egentlig mening attraherade mig. Det var allmänt sett en bra person med traditionella värderingar. Idag, många år senare, lever jag ett helt annat liv, umgås i helt andra sociala strukturer och har en harmoni i livet som jag inte ens visste fanns. Nej, det finns inga lyckliga separationer, men det finns de som är mindre dåliga än andra.
Precis såhär går mina tankar nu, vi går i familjerådgivning men jag känner att vi inte kommer framåt.
Jag är en väldigt fysisk person vill känna kärlek, en puss eller kram, en blick som säger att det är du och jag. Luta sig mot varandra i soffan. Känna mig saknad och älskad. Min man är inte sån och har egentligen aldrig varit, men han är snäll, omtänksam och en bra pappa så jag satte mina egna behov åt sidan. Gav en puss och en kram men anpassade mig för att inte bli klängig… tillslut orkade jag inte ge mer och då rann det fysiska ut i sanden..
Nu känns det som livet kommit ifatt mig, jag känner mig tom och bitter..
Vi kan inte kommunicera har aldrig kunnat prata känslor vi är på olika plan det slutar alltid i bråk och missförstånd. Min man pratar inte så mycket överlag är tyst och tycker om att vara själv jag älskar diskussioner och är social.
Men vi driver familjen bra och allt kring detta, så ska man förstöra familjen för sina egna behov?
En skilsmässa behöver inte betyda att man ”förstör” familjen, det blir på ett annat sätt men det måste inte vara sämre….
Vi har bara ett liv…har själv skilt mig från mina barns pappa, vi gjorde det med respekt för varann och tillsammans, vi var överens om att vi var som syskon och att det kan vi fortsätta vara men bo på olika ställen, det bästa vi gjort för vår relation….
Sen är inte familjen som ett företag som ska drivas runt tänker jag….under tiden som du driver som försvinner dagar från ditt liv, dagar som du skulle kunna vara lycklig istället.
Bestäm dig för hur du vill göra och gör det bra så måste det inte vara så omvälvande och farligt…ni kanske får en mycket bättre relation som vänner istället för som par….Lycka till hur du än gör..!
En skilsmässa behöver inte betyda att man ”förstör” familjen, det blir på ett annat sätt men det måste inte vara sämre….
Vi har bara ett liv…har själv skilt mig från mina barns pappa, vi gjorde det med respekt för varann och tillsammans, vi var överens om att vi var som syskon och att det kan vi fortsätta vara men bo på olika ställen, det bästa vi gjort för vår relation….
Sen är inte familjen som ett företag som ska drivas runt tänker jag….under tiden som du driver som försvinner dagar från ditt liv, dagar som du skulle kunna vara lycklig istället.
Bestäm dig för hur du vill göra och gör det bra så måste det inte vara så omvälvande och farligt…ni kanske får en mycket bättre relation som vänner istället för som par….Lycka till hur du än gör..!