Det kan komma från ett dåligt självförtroende/självkänsla, men även från en partner med perfektionstänkande. Personen som har svårt att se mänskliga misstag med förståendets och förlåtandets ögonlinser. Om du gör och är nio saker/egenskaper av tio som är fantastiska, fokuserar den emotionella näringstjuven på det ”negativa.” Du känner dig som ett projekt som skall optimeras.
Ibland är det rakt på kommentarer från partnern som gör oss otrygga, men minst lika ofta subtila signaler som kommunicerar: ”du håller inte riktigt måttet!”
Vi behöver stanna upp och fråga oss själva:
- Hur ser äkta kärlek ut?
- Hur mycket av mig själv kan jag visa i den här relationen?
- Hur får min partner mig att se på på mig själv? Vilken självbild får jag tillsamman med honom/henne?
- Hur kan jag älska mig själv så att ingen kan trampa in på och förringa min inre heliga mark?
En hel relation gör att vi känner oss lugna, trygga, upprymda, går med upprätt hållning och lätta steg. Vi behöver inte ständigt försvara och förklara oss. Det finns en tillåtande atmosfär och högt i tak. Glädjen bor i relationshuset. Vi vågar vara starka, svaga, vackra, fula…Därför att du vet att partnern inte är en kärleksdealer som vill förändra dig. Han eller hon ser alltid högsta och bästa i dig.
Vi behöver vara ”hänsynslöst” omtänksamma och kärleksfulla gentemot vår egen person. Till den grad att ingen kan skymma vårt ljus. Att du strålar så starkt att de/den som inte skall vara i ditt liv stöts bort av ditt självvärde.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Mitt i prick idag.
🙂 Härligt med igenkänning Catrin!
Det där sista stycket var verkligen fantastiskt skrivet! Så starkt! Ja! Så vill jag börja leva! Tack!
Tack fina du!
Tack för dagens ord, tankar och frågeställningar!
Repeterar texten om igen, några gånger. Skapar olika känslor i mig, som framförallt landar på ett upplyftande och positivt plan.
Fint!
Tack för att du inspirerar tillbaka Rebecca!
Så otroligt vackert och träffsäkert skrivet!
Tack Michael!❤ Det du skriver hjälper mig i det som är..
Det gläder och inspirerar mig att höra Moie! Tack!
Så stark och vackert skrivet.
Speciellt det sista stycket.
ok, men hur lyfter vi varandra? är det inte genom att stötta och se att här behövs det? att sen komma på hur man gör det på ett bra sätt och inte slå undan fötterna på den man vill ’hjälpa’ är en konst. att kommunicera att jag är här, jag ser och hör och vill hjälpa till, hur vill du göra? vad ser du som en lösning på det här? och tillåta att andra får hjälpa oss när de vill, att inte då ta saker personligt utan det är ok att du vill hjälpa mig? och hur gör jag när glädjen inte finns närvarande i partnern pga sjukdom? ge upp? han kan aldrig få den utan hjälp? är jag hjälpen? jag vet inte?
Viktiga och bra frågor Mia!
I en relation som har högt i tak, där kommunikationen redan finns och fungerar blir det ”lättare” att finnas till och få finnas till för varandra när livet blir svårt.
I andra mindre funktionella relationer där en bygger murar som försvar när det blir svårt, och den andra vill riva ner dem,
behöver man använda sin förhoppningsvis uppbyggda starka självkänsla och säga precis det du säger: Jag finns här
och ha tillit och mod till att inte forcera muren utan nöja sig med den vetskapen och ha tålamod med sig själv och om möjligt fokusera på annat under tiden.
Min erfarenhet är att det svåraste för den som vill hjälpa och finnas till, är just det EGNA TÅLAMODET över att känna, kanske veta och se det man vill att den ANDRA ska känna, veta och se.
Dessa meningar säger egentligen det jag redan vet, att man inte kan förändra någon annan än sig själv.
Alltså är det MITT ansvar att hantera mitt tålamod, som kommer ifrån frustrationen av att vilja hjälpa och finnas till, och våga ha tillit till att jag kommer att känna när tiden är mogen för att ta ett beslut åt något håll i relationen.
Att våga ha modet att inse att jag kanske inte är rätt person för att hjälpa,kanske är han/hon inte heller rätt person att ha vid sin sida just där och då.
Jag kommer osökt att tänka på sinnesrobönen:
”Gud (eller annan högre makt)Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden”
Tack Mia för bra frågor
Kram
Tack Lena och Mia för att ni delar med er av era viktiga insikter.
För mig kommer mycket i mitt liv ner till sinnesrobönen. Jag ber den dagligen.
I mitt äktenskap var jag den som ville hjälpa för jag tyckte att jag såg så mycket hos honom som jag ville hjälpa honom att se, men Lena du sätter ord på det jag har insett, jag var inte rätt person att hjälpa honom och han är inte rätt person för mig att ha vid min sida, i alla fall inte i detta skede i livet.
Jag vill också självkritisk lyfta att jag har varit den där perfektionistiska personen som Michael beskriver. Den som sätt det enda felet istället för de nio rätten. Den som inte haft de förlåtande ögonen. Det känns skamfyllt att inse detta, men jag inser också att orsaken till det ligger i att det är så jag har sett på mig själv. Med perfektionistiska, icke förlåtande glasögon. Och som man ser på sig själv ser man på andra.
Nu håller jag på att lära mig att se på mig själv med omtanke, respekt, värme, mjukhet. Att förlåta mig själv för det jag medvetet och omedvetet gjort som gjort mig själv och andra illa. Att börja resan i att vara min egen varma famn, min älskade. Att ta hjälp av mina fantastiska vänner för att kunna komma dit och först sedan börja söka en man igen.
Och det är så hoppfullt det du skriver Michael, om att jag ska stråla så starkt så att alla och allt som inte ska vara i mitt liv stöts bort av mitt självvärde. Tack för dina stärkande ord på min resa!
Härligt Marianne med din självinsikt och nytänk 🙂
”Se alltid rosen i vasen, istället för dammet på bordet”
Så bra:) Tack!
tack för den bönen den är bra, och tack för feedback! kram
Tack bästa Michael!
Det du skriver hjälper mig verkligen att focusera på ”rätt” saker och ger mig styrka att fortsätta på den väg jag börjat, trots stor rädsla!
Tack!❤️
Ja det du skriver hjälper en att tänka till i livet.
Tack!
Dina ord gick rätt in och det bekräftade att jag tagit rätt beslut att avsluta relationen!
Fort. trevlig helg!
Bra frågeställningar att tänka på, för egen del har jag åtminstone förnuftsmässigt lyckats hålla förminskande kommentarer från partners ifrån mig men säkert inte känslomässigt. Däremot de förminskande kommentarerna från arbetskamrater och vänner tär på självkänslan, och blir till sanningar. Omdömen från sk vänner kan oxå vara väldigt hårda, du ska inte tro att du är något och vi tillåter inte att du lyckas bättre än vi. Så frågeställningen berör inte bara den närmaste relationen utan även vänskapsrelationerna.
Det är så sant som du skriver. Jag vaknade till slut och idag är jag singel därför att jag omvärderade synen på mig själv och de där frågorna du ställer, exakt de ställde och ställer jag mig själv…och jag valde mig själv.
Du skriver alltid så klokt!
Exakt såhär har jag börjat tänka den sista tiden. En naturlig selektering av energitjuvar och härskartekniker. Stort TACK!
Tack själv Anna!
Vilken fantastisk text. Efter en 17 årig relation som präglats av medbeeroende och där resan tagit mig långt bort från mitt sanna jag, blir jag djupt rörd av dina ord. Finns verkligen den relationen du beskriver?
Jag vet att min resa börjat om och vägen tillbaks till mig själv kommer innebära stora prövningar men samtidigt en känsla av frihet och spänning. Vad händer härnäst.
Tack för dina ord, dom hjälper.
Tack dina ord Patrik! Det värmer och inspirerar! Ja, det finns sådana relationer (vi måste ha modet att tro på dem) och det börjar i din egen hjärttrakt. Vad gav din relation dig? Vem var du i den?
Vad göra när man är långt ner på priolistan?
Jag vet att allt inte är bra, men han är den jag vill vara med och han har haft det tufft ett tag och det sliter så klart, men han säger att han vill va med mig, men inte riktigt vet hur man gör. Jag vet inte hur man gör för att bli mer prioriterad? Eller hur länge man ska orka? Börjar känna mig ganska obetydlig..
När du drar dig undan vinner du självförtroende Johanna – då börjar vi tycka mer om oss själva…det börjar där. Värme till dig.
Tack göt ditt svar 🙂
Jag är bara rädd att det kommer rinna ut i sanden då eller att han ska uppfatta det som att jag inte vill längre.
Jag kan tycka att inget är svart eller vitt.. I det förhållandet jag är i nu så var det långt ifrån perfekt från början.. Men vi börjar hitta våra positioner nu som känns bättre och bättre. Om man båda två har ryggsäckar med gamla upplevelser i så tar det lite tid att möblera om i dom.. Men om bara bottenkänslan av någon typ av samhörighet finns så känns det värt att jobba på. Nu efter 5 månader börjar vi hitta ett harmoniskt lungn i relationen.. Jag känner att vi lär varandra hela tiden..
Hav tröst.. Rom byggdes inte på en dag.
Bra tankar… men hur mycket vågar jag ge/dela min kärlek då inte ens jag känner att jag är rätt man för min älskade? Jag vet att av kärlek vill jag stanna kvar… men min Älskade… hur länge orkar hon? Där jag är idag är att jag blir en energi tjyv. Inte ok!f
Hur mycket känslor jag kan/vågar ge av rädsla att visa hur konstig och värdelös jag är?…
Hur får jag till detta med, att börja älska mig själv det är något jag aldrig riktig gjort utan när möjlighet ges så vänder jag ofta detta till riktad kritik och därmed in i karusellen IGEN ..
Så min fråga är snarare… hur kan JAG bli någon som är bra att vara med?
Vill börja med att säga tack till dig Mikael! Dina ord har hjälpt mig genom otroligt många och svåra beslut. När jag vacklat har jag hittat styrkan och tron att jag är på rätt väg genom dina texter. Jag känner återigen igen mig i det du beskriver. Jag var i en relation i 12 år med en man som fokuserade på mina negativa egenskaper istället för att lyfta fram de bra. Han struntade i detaljerna och gjorde mig ofta besviken. Sedan tjatade han om sex och blev arg när jag inte ville ”ställa upp”. Insåg att det nog inte borde vara såhär. Mina känslor försvann. Men oj, vilket tufft beslut att ta. Lämna hus och allt vi byggt upp tillsammans. Och att bara få se sina barn halvtid. Det var både det värsta och det bästa beslutet jag tagit att lämna.
Men oj, vad bra det blev ändå. Visst, det är tufft att få vardagen att gå ihop ibland, men det är värt allt för att få uppleva det jag känner nu. Efter separationen kände jag en enorm lättnad och frihetskänsla och njöt av det. Sedan mötte jag den stora kärleken. Man kan aldrig planera när det händer. Det enda man kan göra är att vara öppen för kärleken och våga ge sig hän. Och om jag blir sårad och lämnad nu, tänker jag bara att då var det inte meningen. Jag hade ändå inte velat ha detta ogjort. Den här mannen gör mig glad varje dag. Han ser mig, han förstår mig, så som jag aldrig känt mig sedd och förstådd. Ok, det ksnske låter klyschigt, men jag vill på nåt sätt förmedla lite hopp till alla som har ångest och tvekar inför att lämna en dysfunktionell relation. Livet är kort. Du har bara ett liv.
Säger bara en sak: Efter en utekväll i Skellefteå så går man hem å firar att man en singel!!! Det betyder helt enkelt att man har en gnutta självrespekt iaf 😀 Tacka vet jag dans!!!! ❤️❤️❤️
ingen bra dans? 😀 kram på dig! ps min var jättebra
Efter 15 år och snart fyra barn funderar jag på om jag orkar mer. Att varje dag få höra hur dålig jag är i allt jag gör och inte gör. Eller hur dålig min familj är har nått en gräns. Nu blir jag ledsen och arg och talar om att jag inte vill ha det så. Att alltid ha den där klumpen i magen som att man bara väntar på att få något negativt. Att inte kunna äta en måltid utan att känna oro för någon annans humör. Ska man bita ihop och låtsas som att man inte hör? Vill inte lämna barnen…
Oj hjälp. Precis så där har jag det också. Vet inte hur jag skall göra