“Have you ever been in love? Horrible isn’t it? It makes you so vulnerable. It opens your chest and it opens up your heart and it means that someone can get inside you and mess you up.” -Neil Gaiman
Det går inte leva utan att emellanåt falla. Det går inte älska utan att göra sig sårbar.
Inom kampsport/självförsvar är rätt fallteknik något av det första man lär sig. Om vi landar fel riskerar vi en höft som kommer ur led och några brutna ben här och där.
När vi gör oss illa på det vi djupt inombords kände var vårt livs kärlek, finns det ett par olika sätt att falla på. Ett av dem är att kapsla in sig själv i en kokong av osund försiktighet, bitterhet och cynism. Vi anklagar oss själva och den andra tills vi blir grå och förstenade.
Det finns ett problem med att bygga höga murar för att skydda sig från att bli sårad – de fungerar inte. Livet och känslor är inte kompakta till sin konsistens, utan flytande och flexibla, som vatten, rök och luft. De tar sig förr eller senare igenom våra mest genomtänkta ”säkerhetssystem.
Den andra falltekniken innebär att gå i sönder, känna, gråta och blöda känslor, tills såren bildar beskyddande ärr så att vi kan resa oss upp igen.
Det finns inga perfekta mjuklandningar när det kommer till ett brustet hjärta, men det finns inställningar som är bättre än andra. Att under perioder ställa sig frågan om: ”ain´t life a bitch?” Är mer än ok, men att göra det till en ingrodd livsfilosofi är ingen bra idé.
Visst är det bland annat ärren hos en människa som gör henne/honom levande och intressant? En perfekt struken skjorta är det bara så länge den inte används.
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar