Du pratar med vänner om vad han eller hon sa och gjorde. Hur orättvist behandlad du känner dig och hur djupt sveket satt sig. Du vänder ut och in på allt i försök att förstå: ”hur kan någon göra så mot mig!? Den som stod mig närmast! Efter allt jag gjort, offrat och ställt upp med?”
Att få älta, analysera och ställa frågor, är en del i processen att komma vidare. Men vi kan också fastna om vi inte tar ett steg vidare genom att fokusera på oss själva och vad vi känner på djupet.
Att enbart prata om det som hänt där ute är säkrare och gör mindre ont än att känna det som pågår här inne i bröstkorgen.
När vi koncentrerar all energi på exet, vad de gör och planerar, vem de eventuellt träffar, saker som sagt och gjorts, förskjuter och fördröjer vi den egna läkningen. Vi är så sysselsatta med yttre omständigheter att vi missar det som behöver bli helt i oss själva.
Hur vi reagerar inför det vi känner är orättvisa, svek och händelser som inte går att påverka, kan hjälpa oss att se såret som behöver plåstras om. Gamla oläkta trauman kommer upp i dagen, så att vi en gång för alla kan förstå dem genom det vuxna jagets ögon.
Några ”trappsteg” att ta sig uppför:
– Titta inåt med ödmjukhet och omtanke. Säg till dig själv: ”det här gör mig ledsen (var konkret), det som hänt gör att jag känner mig…” Ta några djupa andetag och låt allt få vara precis som det är.
– Vilka fysiska upplevelser är kopplade till det som hänt? Kroppen talar sanning och den ärligheten hjälper dig vidare till nästa steg.
– Förlåt dig själv. Känslostormar av rädsla, ilska, frustration etc. gör att vi reagerar irrationellt. Vi säger och sms:ar sådant som vi ångrar. Misstag är en oundviklig del i att vara människa. Var en god vän till dig själv och ha överinseende. Lär av snedstegen.
– Hur vill du helst reagera och agera inför utmanande situationer? Hur vill du prata, kroppsspråk, handslag, hållning, känsla i ansiktet? Hur ser den bästa varianten av du ut? Ideala självbilden?
Det är inte farligt att känna och släppa fram känslor, så länge vi gör det i en trygg miljö med tillgång till mänsklig support. Vi är här för att leva så stort vi bara kan och du vill säkert också resa med lätt bagage.
Vilket är ditt nästa steg min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Kloka ord men ack så svåra att leva efter. Jag är efter 5-6 veckor fortfarande fast I ältandet. Hoppet ger ej vika fast hjärnan vet att Han älskar en annan. Hoppet skadar mig men jag har så svårt att acceptera det! Hur får man hjärnan att övertyga hjärtat?! Hur släpper man ältandet ?!! När varje morgon när insikten slår en att det inte var en mardröm utan på riktigt. När bilden av hon som ersatte mig flimrar förbi? De bor my ihop , har förlovat sig Och skall gifta sig!! Hjälp mig få bort smärtan. Tips?
Minna, jag gjorde ett långt inlägg längre ner så jag är verkligen ingen som kan svara på dina frågor. Men jag känner igen mig i ditt ältande, ledsenhet och besvikelse framförallt när man blir utbytt mot någon annan direkt. Kram till dig
Jag är jätterädd för att känna efter på djupet.
Jag är rädd att trots att min man ångrar sig nåt så förbannat. Trots att han är en helt annan människa nu, med ett sånt fokus på att rädda och vårda vårt äktenskap, så kanske jag inte kan leva med, att han faktiskt hade ett mycket långt förhållande med min bästa vän.
Att alla hans försök ändå tillslut är förgäves, och det enda jag gör nu, är försvårar för mig själv att gå vidare.
Det är otroligt svårt att lämna den man jag älskar, nu när han ser mig varje vaken sekund.
Undrar hur din man och din bäste vän tänkte när började de ha ett förhållande?! Själv skulle jag aldrig komma på tanken att inleda något med en vänninas man inte ens efter ev skilsmässa men det är tydligt att min moral är gammaldags. De säger att människor beter sig illa mot en därför man tillåter dem men va fan måste de andra leva helt utan moral.. kasta ut honom !
Men om någon fastnat i detta och inte tar sig vidare hur gör man då Michael??? I över 1 år nu har mitt ex sms :at och trakaserat mig, känns som om det aldrig tar Slut. Jag har slutat svara på meddelanden men ibland är det nödvändigt att svara när det gäller våra barn. Och svarar man så är det som att hälla bensin på elden …. då är det igång igen och då kan han ringa 5,6 ggr samma dag. Jag undrar hur länge detta ska hålla på och vad ska man göra????? Det ända jag vill är att få ha lugn och ro med mina barn, den lille pojken mår riktigt dåligt av att pappan beter sig så här.
off knappen på telefon?
träffade mig mitt i prick!
Har varit där, precis som du skriver, nu börjar jag släppa.
Men känner fortfarande en stor sorg…
Jag ältar fortfarande 10 månader senare.
Annette , är du lika lessen nu som månad 2. Försökte handla idag. I kassan kom sorgen ôver mig Och jag græt massor! Hur kommer jag vidare?
man gråter färdigt och fortsätter leva livet under tiden…..
Ja jag är lika ledsen.
Saknar honom enormt.
Det känns så tomt o ensamt. Jag vill bara smsa men försöker låta bli. Känns så jobbigt. Vet inte om jag orkar…
Jag borde læra mig av dig. Jag smsar hela tiden! Så jobbig är jag!
Michael Larsen, du är som ett plåster för ett brustet hjärta. Jag läser varje inlägg som du gör och det är så träffande och läkande för min själ. Jag vill bara tacka dig för den hjälp som du gett mig att läka. Tack!
Ninni.. Tror det var du som skrev till mig för nån månad sen.. Jag har haft ett förhållande med en som är upptagen.. Du skrev ett stöttande inlägg, tack! Har blivit några turer till sista månaden, men nu måste det bli ett slut på det här. Lämnar han inte sin fru så måste jag gå. Orkar inte mer. Hur går det för dig?
min man har gått sönder pga att han inte kan sluta ältandet, om allt och inget…..
Det kan ta tid att komma vidare, bakslag kommer när man minst anar det och det kan vara lite 2 steg fram och ett steg bak. Sorgearbetet kan ta tid, flera år ibland eller så går det fort. Trots att jag visste vart det barkade hän och faktiskt tog tag i situationen så har sorgearbetet hoppat fram och tillbaks. Nu drygt 2,5 år senare har jag inte haft något bakslag på en längre tid och äntligen känner jag att det där bakslaget kommer utebli. Men för den skull är jag inte redo för en ny relation, iaf inte med någon jag redan träffat. Men vem vet, han kan ju dyka upp imorgon så jag kan inte säga att det kommer ta många år till. Jag har jättesvårt för att lita på män, jag släpper inte in de i mitt liv. Men det kan ske plötsligt, vad framtiden har i åtanke vet jag inte idag.
Detta inlägg kom precis rakt på nu när jag åter kommit ner djupt i sorgen efter att vara på väg så smått framåt. För mig öppnas såren istället för att läkas. Det dyker upp tankar och minnen både från vår tid tillsammans och från vårt uppbrott som gör så ont i själen. Under våra år tillsammans anpassade jag mig efter hans mående och humör, försökte under flera år få oss att ta tag i relationen, kände mig inte älskad men klamrade mig fast vid hoppet som gavs de stunder vi var intima och jag blev både förlöjligad och förminskad på olika sätt. Till slut bröt jag för jag orkade inte längre. Då får jag bära ansvaret för uppbrottet och han träffar en ny efter några veckor, innan jag flyttat. Jag ser hur han åker till eller kommer från henne som han flyttat in till i väntan på att han ska ta över huset. Jag låter sen honom ta huset och går ifrån med förlust för att det är han som renoverat (jag gjorde allt annat). Nu bor han i vårt gamla hem där den nya kvinnan kommer dit och detta känns!!! Jag känner mig rotlös, vet inte var jag ska bo, saknar mitt hem, saknar en del vänner, känner mig bitter, lurad och sviken. Den person jag levt med i nio år sida vid sida är borta och känns redan som en främling, det är 2,5 månader sen jag flyttade. Hans liv kan ”rulla vidare” medan jag måste börja helt om och vet varken var eller hur. Jag vill överföra min ilska på honom, jag har hela tiden innan velat skiljas som vänner men det har jag inte fått något tillbaka för. Jag vill skriva det arga sms som jag inte skrivit eller sagt. Ja bitterheten växer…. hur tar man sig vidare