En repris från tidigare: det finns en del människor som verkar tro att sex är någon slags box, isolerad från resten av förhållandet. En aktivitet man bara plockar fram likt ett ess ur rockärmen: ”tadaaa!!”
För mig känns det nästan lite konstigt att behöva säga det eftersom självklarheten är så uppenbar: sexet är en konsekvens av allt det andra i relationen. Det är ingen exotiskt paradisö vi kan fly till när allt annat i relationen bryts ned likt ett mögelskadat hus.
Jag skriver i mina egna ögon ofta om det uppenbara, just därför att vi glömmer och tar mycket för självklart. Gäller särskilt i nära relationer.
Hur kan vi tjata och älta sex utan att titta närmare på JAG? Vad får oss tro att vi kan missa:
- Vardagskomplimangerna, bekräftelsen, detaljerna: ”det där smycket passar dig. Jag såg hur fin du var när du läste saga för barnen. Du är viktig för mig.”
- Min partners och egna djupare behov utan att det har negativa effekter på intimiteten?
- Delandet av arbetsbördan med tvätten, disken, körningarna, räkningarna, föräldramötena etc. Vad händer när vi missar det? När den jag lever med känner att hon/han drar hela lasset. Och sen förvänta mig regelbunden och fantastisk sex..?
- Att ta hand om och jobba med den egna personligheten, kommunikationsfärdigheten, känslomässiga tillgängligheten och fysiska hälsan.
Allting hänger samman och den sexuella närheten börjar och slutar ALLTID MED HUR DU FÅR DIN PARTNER ATT KÄNNA SIG I DIN NÄRHET. Genvägarna finns inte.
P.S. Vill poängtera att det finns de som kan ha det bra i relationen i stort, men som har specifika problem med självbilden kring egna kroppen och en sexuell historik som blockerar.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så sant så!
I mitt äktenskap var det jag som ibland tyvärr tjatade om sex, eller kanske inte så mycket sex i sig, som det faktum att något var alldeles på tok eftersom han så sällan ville ha sex. Och det hade pågått flera år. Sedan var det ju han som lämnade mig.
Om jag är självkritisk så fick jag säkert inte min man att känna sig speciellt bekväm i min närhet. Och likadant var det omvänt. Egentligen kan man nog konstatera att vi borde ha lämnat båda två för länge sedan.
Sedan ser jag det också som att även detta hänger ihop med de inlägg om sårade inre barn som vi har fått läsa om. I viss mån kan jag också se att det inte hjälper hur mycket jag än försöker få min partner att må väl med mig, om han ändå agerar utifrån sitt inre barn och projecerar saker på mig så blir allt ändå bara snett. Och självklart syns det i sexlivet.
Nu efteråt kan jag se att jag har ägnat så mycket tid åt att förändra mig, anpassa mig, göra åtgärder för att min make skulle känna sig mindre otillräcklig och ha mindre prestationsångest. Men inget hjälpte. Och frågan är hur mycket han egentligen gjorde åtgärder för att hitta tryggheten i sig själv, så att hans känslor av otillräcklighet och prestationsångest skulle släppa? Jag kan bara konstatera att det är något som sitter hos honom; hur jag än försöker att få honom att känna sig bra, så kan han bara lösa detta själv. Och jag inser också att jag inte ska behöva ägna mitt liv åt att försöka hjälpa upp någon annan ur sina sår; stötta ja, men inget vara den som fixar detta.
Så jag tänker att detta med sexlivet är en komplicerad balans. Mycket syns till slut där.
Bra där Marianne. Att tänka förändring och att se sig själv utifrån och vad som behöver förändras är bara gott, men att vara den enda i relationen som väljer den vägen leder bara till obalans. Sexlivet är i mångt och mycket ett kvitto på hur det står till. Visserligen kan det finnas tillfällen i livet när det går på sparlåga och att det är ömsesidigt, men att ”tanka” den intima energin är nödvändigt.
När jag tänker tillbaka på mitt tidigare äktenskap så haltade vår kommunikation rejält vilket också ledde till vår separation, men konstigt nog fungerade sexlivet in i det sista. Jag har funderat mycket på det och tror att vi båda på något sätt hittade denna frizon där vi båda kunde mötas.
så är det nog, det som finns i huvudet projiceras genom kroppen……
Så klockrent!! Tänk om min man hade insett detta för längesen… Nu när vi krisar på riktigt i relationen börjar han så smått förändra sitt beteende, men det känns som om jag inte är mottaglig längre. Tyvärr. Jag har försökt att få honom att förstå i så många år, men har fått noll respons tidigare. Någonstans stänger man till slut av, och jag har nu svårt att se att det skulle gå att lösa våra problem. Vet inte om jag vill längre, har känt mig osynlig alltför länge.
Känner igen mig så i detta… lämna eller inte lämna?
Det är inte lätt att veta, som jag har velat fram och tillbaka! Men nu har jag valt att lämna, och det känns bra. Barnen har tagit det bra (jag har visserligen inte flyttat än…), även om dom så klart är ledsna över det. Inland tänker jag att kanske ska vi försöka en vända till, men…
Nä, det blir nog bra. Jag tycker fortfarande om honom himla mycket, men mer som en vän. Det finns ingen som helst attraktion kvar, jag har försökt att hitta den men har inte lyckats. Det har nog varit för mycket missförstånd och oförståelse alltför länge.
Lycka till med ditt beslut!
känner lika, men hur ska han kunna få mig att känna mig sedd och åtrådd igen?
Med anledning av det du skriver i början Michael, att vissa anser att sexlivet är något isolerat från det övriga förhållandet, så dyker det upp en tanke. Jag har alltid känt att det inte finns något som handlar om ”bara sex”, det är djupare än så, men i samtal med min exman men även andra män så är det många som hävdar motsatsen. Att det alltså inte alls behöver handla om något djupare engagemang. Givetvis kan jag se det i en ny relation att man inte vet riktigt vad man känner, men i en längre relation känns det mer som att man skyddar sig genom att tänka så. Att man försvarar sitt inre på något sätt genom att bagatellisera det intima och nära. Rädd för den närhet som man bygger en relation med.
Jag håller med dig! Närhet, att man delar det innersta med varandra är för mig nyckeln till ett bra sexliv. Min man (kanske även jag till viss del?) har svårt för att öppna sig, han tycker inte att det är viktigt helt enkelt. Han säger att han inte kan, och är heller inte direkt villig att jobba på det, men jag tror att man kan om man vill. Det är synd att en annars ”normalt funtad” 🙂 man inte kan förstå en sån simpel sak. Han riskerar ju hela sin familj…
Tack för dina kloka tankar! Ger mig en bild av att det kanske är där det låser sig för min man. Som jag kan se det har han svårt med närhet, initialt blir han väldigt förälskad, men när man sedan börjar komma nära så drar han sig undan. Hela vårt äktenskap var en kamp mellan närhet och distans. Och kanske är det också därför det låste sig för honom i vårt sexliv; det kanske blev för nära.
Jag funderar och försöker förstå honom, men har som sagt till slut kommit över att jag ska ”fixa” honom. Han får fixa sig själv och om det kommer att stämma överens med mig framöver så kanske vi har en relation igen, annars inte.
Känner mig inte vidare klok, men jag inser att vi alla går igenom liknande upplevelser på ett eller annat sätt. Känns så bra att kunna dela tankar på ett öppet sätt. Kampen du beskriver mellan närhet och distans kunde vara min egen beskrivning. Att komma till insikt om att det inte är mig det är fel på för att jag längtar efter närhet tog tid och många omvägar. Men det är väl just så att jag var inte redo tidigare.
klart man kan ha one night stands, ’bara’ sex……… 😉 bara känna den djuriska sidan och klippa bort känslorna…..om man vill…jag vill inte…ett val jag gör….
Å ibland är det ju faktiskt så att man inte riktigt kan njuta av sex, fast man väldigt gärna vill! Å killar som kan hantera det växer INTE på träd!
Kram <3
Tack Åsa! Jag vill bara säga att skönt sex inte är nån självklarhet…många kvinnor har ju smärtor vid samlag…så det är extra viktigt med förståelse, värme, ömhet å kravlöshet…kram ❤️
Det är så sant: Sexet är en konsekvens av allt det andra i relationen.
Och tvärtom oxå: Allt det andra i relationen är konsekvens av sexet.
Vi hade fullpott på hela den där listan: vardagskomplimangerna, bekräftelsen, delade arbetsbördan, kommunikationen…
Men när sexet inte längre är något som båda uppskattar och längtar efter så går det utför, ganska så snabbt. Jag har drivit på och sökt hjälp för oss. Vi har gått i parterapin och sambon har gjort tester. Det har blivit bättre och sämre under tiden. Mkt handlar om sambons känslor av otillräcklighet och prestationsångest.
Han skulle behöva gå i terapi för sin egen skull men han har bara gjort något halvhjärtat försök men det är inget fel på honom, det är bara fel på hans lust och det kan han inte göra något åt, säger han.
Och nu har jag givit upp. Säger som Marianne här, jag kan inte vara den som fixar detta. Han måste jobba med det själv och vilja det.
Så pga sexet är vi miltals ifrån varandra nu. Allt det andra som var så fint håller på att försvinna oxå. Sambon är fortfarande go o kärleksfull men jag har totalt tappat känslorna och lusten att ge och ta emot det andra fina som vi har haft.
Allt är dött.
Och jag kan inte förstå hur han kan bara ignorera en sån viktig bit när han vet att den andra önskar och saknar det så mkt. Hur han i sitt huvud får ihop det att här ska kunna fungera utan sex.
En kärleksrelation utan sex???
Det är som han verkar tro att om han kramar o pussar på mig och säger fina saker så är jag nog nöjd.
känner igen det där….min gubbe tjatar om hur han älskar mig morgon middag kväll, men får mig inte att KÄNNA det, så vad hjälper det att säga det 1000 ggr om jag inte känner ngt………nu har det gått 9 månader utan sex och jag börjar tröttna….men han försöker,kämpar på och då tycker jag att han ska få chansen tills han lyckas eller ger upp….har jag fel?
Jag förstår att du har tröttnat. Vi har sex typ varannan månad och det har gjort att jag har tröttnat och tappat mina känslor.
Det spelar ingen roll hur ofta han säger att han älskar mig och visar det oxå. Jag känner mig ändå ratad och osynlig i min kvinnlighet/sexighet när han inte har någon lust. Ja, det gör ont i hjärtat att ha det på det viset.
Jag saknar bränslet=sexet för mkt för att vilja fortsätta i den här relationen.
Hoppas att du får ”ordning” på det som saknas, Mia.
Jag har givit upp.
Kram
jag gillar sex. jag vill ha det. jag saknar det. och får jag det inte snart kommer jag att ta vad jag får av ngn annan.
Det gör jag med och förstår hur du känner. Så har jag oxå tänkt men…
Jag suger åt mig manlig bekräftelse utanför hemmet men längre än så vill jag inte gå. För mig känns det fel.
Jag vill göra slut först.