“When a person realizes he has been deeply heard, his eyes moisten. I think in some real sense he is weeping for joy. It is as though he were saying, ”Thank God, somebody heard me. Someone knows what it’s like to be me.” Carl Rogers
Det finns någonting enormt kraftfullt i att känna sig förstådd. Vi känner alltför väl motsatsen. Krig har startats p.g.a. missförstånd och feltolkningar.
Vi lämnar relationer mot bakgrund att vi ständigt måste strida mot partnern i krampaktiga försök att nå fram med vad som ligger i hjärtat. Kronisk frustration ligger på topplistan över kärleksdödare.
Tänk vad en gest som: ”jag missade det där! Jag såg och lyssnade inte. Berätta för mig – jag vill förstå…” kan göra för en annan.
Det ligger djupt inbäddat i vår natur att vilja uppleva:
”Någon förstår mig trots mina svängningar.”
”Hon förstår mig även då jag är i mina svagaste stunder” – säger mannen med en blick av förundran.
”Han står kvar vid min sida, trots att jag kan vara en riktig pain in the ass.”
Den där empatin! Viljan att känna in vad en annan människa känner och upplever; utan att värdera, anklaga, etikettera, projicera…
”Bara var där för mig!”
Någon skrev till mig en gång (något av det finaste jag tagit emot) – ”Och DU förstår mig även när jag inte ens förstår mig själv eller inte ens uttrycker mig verbalt…”
Titta inte på en människa enbart för var hon/han är, utan vad personen vill och strävar mot att bli. Det gäller även du!
Önskar dig en fin dag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vilket bra och tänkvärt inlägg! Så är det!
Vi måste alla öka vårt medvetande, ta oss tid för varandra, känna och acceptera varandra och visa empati. Finns den djupa kärleken, då kan vi vara eller bli medvetna men inget kan bibehållas utan att man arbetar för det. Saknas den djupa kärleken får vi kanske omvärdera våra liv, vad vi gör och vem vi lägger vår energi på.
Ibland blir vi så desperata att bli förstådda, att vi själva glömmer bort att vara förstående… ❤️
Sant
Ibland försöker vi så desperat förstå den andre i förhållande så vi glömmer bort att arbeta på att förstå oss själva.
Jag tänker samla dina guldkorn och citat och skriva ner dem och läsa dem regelbundet. Jag har många gånger tänkt på vad jag saknar i min förra partner och vad jag vill ha ut av ett förhållande. Jag tänker försöka tänka tvärtom istället: Vad kan jag ge och göra för att vara en bättre partner? Hur visar jag förståelse för min partner? På vilket sätt lyssnar jag? Kräver jag endast?
Alla citat tänker jag istället fundera på – hur är jag? Kan jag bli bättre på detta? Inte fokusera på att min partner inte fyllde dessa krav, att jag är värd det men får det inte. Kanske genom att ge det bästa så kan jag få det med en partner som också har en likadan uppfattning. Någon dörrmatta vill jag förstås inte vara och är det inte heller.
Tyvärr tror jag inte denna utveckling skulle ha varit möjlig med min förra partner eftersom han inte ansåg känslor är viktigt, att man inte behöver bekräfta sin partner och visa glädje tillsammans. Kanske jag ändå har chansen att hitta en ny man som jag kan dela denna nya resa med.
Tack för att du sätter ord på det jag har känt inte stämde mellan min och min make, men som jag alltid fick höra att det var jag som krävde för mycket. Jag kände mig varken förstådd eller älskad, men hade inte kraft och mod att lämna, utan hoppades in i det längsta och det sista att det skulle ändras. Ändå fick jag alltid bara höra att jag krävde för mycket, det var liksom inte hans fel att han inte kunde ge mer.
Så välgörande då att höra dig säga att det faktiskt är viktigt att bli förstådd!
Sedan håller jag med Mikaela, jag vill också fokusera på hur jag kan förstå och älska, inte bli förstådd eller älskad. Jag vill ge det bästa, och då kanske jag också kan få det bästa. Men det jag inser är att det faktiskt kanske var precis rätt att det tog slut mellan mig och min make. Har han inte fömåga att ge så att jag känner mig förstådd och älskad kan det ju handla om att vi inte är rätt för varandra och/eller att han helt enkelt inte har kommit längre med sin egen utveckling så att han kan ge. För jag ser nu efteråt hur många år och hur mycket tid jag har ägnat åt att försöka ändra på saker hos mig och det mellan oss för att han inte ska känna sig otillräcklig, ha prestationsångest etc. Men frågan är hur mycket energi han har ägnat åt att agera på ett sådant sätt att han inte ska behöva känna så??
Jag har hela tiden sedan separationen haft inställningen att jag vill göra det bra med min make igen. Jag har velat jobba med mina sår och därmed bli en bättre partner för honom. Men jag börjar inse att det kanske inte är han som ska vara min partner. Om inte han vill jobba med sina sår för att bli en bättre partner till mig så är det helt enkelt inte med varandra vi ska vara.
”Den rätta lämnar inte när det blir svårt”, skrev Michael en gång. Jag ville verkligen inte lyssna på det då, för maken lämnade i precis den stunden då jag hade det som jobbigast på mycket länge. Och jag har så gärna, gärna velat att han ska vara rätt.
Men nu inser jag; jag har inte honom längre. Men jag har MIG. Och jag ska vara med någon som inte bara jag ska förstå, utan som också vill förstå mig.
❤️ Så sant 😀
Så sant! Jag kämpade också i år att försöka få honom att förstå mig, jag var bara krävande och känslig med mera enligt honom. Jag nådde inte fram. Jag vet inte om det var hans fel eller om det var mitt eller så var vi helt enkelt inte menade att vara tillsammans, vi var för olika.
Och med honom så ville jag ge mitt bästa och det gav jag också men tyvärr så blev det inte sett och uppskattat, jag fick höra jag är ett sämre alternativ och i brist på annat.
Jag hoppas att jag med nästa man kan få gå längre än jag kom nu – för jag har verkligen mycket att ge, min kärlek och glädje och omtanke. Men med min förra partner blev det bara en massa gnäll och konflikter då vi inte nådde varandra. Glädjen och kärleken finns inom mig – kanske jag ska ge den till mig nu istället för någon som inte vill ha den eller ens ser att han får den.
Absolut Mikaela, nu ska du ge dig själv den kärleken och glädjen! Det är där allt börjar!
Jag känner precis som du med min make – jag vet inte om han inte såg vad han fick av mig, eller om han inte ville ha det han fick, men tillbaka fick även jag bara höra att jag var krävande och känslig.
No more! Säger jag! Nu ger vi oss själva allt det där! Nu tar vi hand om oss själva! Nu blir vi våra egna bästa kärlekspartners! Och så ser vi vad det spännande, oförutsägbara livet har att erbjuda oss!
Varma kramar
Ja verkligen, nu är det dags att välkomna framtiden med vad den bär med sig. Jag vill se att när en dörr stängs så öppnas många fler och att livet är gott mot oss i grunden. Jag kanske inte har någon som älskar mig men jag har mycket annat.
Kram till dig!