Läser era kommentarer, klienters och mina personliga erfarenheter: rädslan för att förlora någon gör oss extremt anpassningsbara. ”Om jag bara är tillräckligt vacker, snygg, sexig, framgångsrik, kärleksfull… skall jag nog förtjäna hans/hennes uppmärksamhet.”
En av naturlagarna i en hälsosam relation är att vi är flexibla och anpassningsbara, men samtidigt genuint oss själva. Men vad betyder det att vara sig själv!? Var fick vi lära oss det?
Omgivningen delade tidigt ut pinkoderna till vad vara älskad betyder. Kruxet är att dessa koder inte alltid stämde. Långt ifrån! De hade förvanskats i generationer. Vadå vara autentiskt? Sig själv!? Kärlek?
Den skrikande desperata önskan om att få känna sig älskad, sedd och bekräftad gör de osunda kompromisserna till närmaste vän. En halvnågon i tvåsamheten börjar ta form. Det konstanta och hungrande behovet av att försöka bevisa vår värdighet.
Rädsla och kärlek mår inte bra av att dela säng.
Kampen för att försöka vara mer än vad vi är, gör att vi virrar oss bort i träsket av ”något är fel på mig. Jag som person kan väl inte räcka!?” Värdighetsbevisen måste levereras! Eller?
Innan kvinnan skall gå vänder hon sig mot mig och säger: ”som barn kände jag mig inte älskad, men nog skall jag väl kunna reparera skadan genom att få min man att älska mig?”
Michael Larsen – relationscoach
Om man som vill bli frisk från sitt medberoende MÄSTE man våga vara obekväm och krävande ibland. Inte kompromissvillig hela tiden. Men hur löser man problemet med att ALLTID attraheras av de som är OVILLIGA att kompromissa och se saker från någon annans perspektiv ?
Tror jag är något på spåren när jag hört om de olika traumareaktionerna :fight, flight, freeze and fawn, där fawn är den osunda serva/anpassa responsen. Nån som lyckats bryta ovanstående mönster ?