Ser och hör dem som till nästan vilket pris som helst försöker få ihop relationen. Om det inte var för just: ”vilket pris som helst”, hade det kunnat vara beundransvärt och kärleksfullt. Men den totala obalansen där endast en kämpar för vi är allt annat än sund. Och hur var det med kärleken från två håll? Två som är rätt för varandra?
Det kroniska: ”om jag bara gör, säger och är rätt!” skall det nog kunna fungera. Nej, nej, nej…!
Tydliga varningssignaler:
- Svårigheter och motstånd när det kommer till att planera för framtiden. Oavsett om det handlar om nästa vecka eller om ett år, möter du suckar av irritation: ”Måste du planera sönder allting?” Eller: ”vi kan väl vara i nuet?” Personen med dessa mantran är inte (om inte du själv är inne på samma linje) den rätta för dig. Klossarna som reser frustrationsbyggnaden kommer bara att bli allt fler.
- Han eller hon vill inte träffa dina föräldrar, syskon, barn och vänner. Ganska tydligt eller?
- Du ensam, är den som ser till att det finns struktur och ordning. Partnern är totalt oorganiserad och du förhandlar ständigt med din egen frustration.
- Ojämlikhet inom det sexuella: brist på lyhördhet inför dina behov och ointresse till djupare närhet. Genitalsex kan vilket däggdjur som helst prestera. Men den emotionella avkläddheten inför en annan…
- Partnern har endast ytliga bekanta och inga riktiga vänner. Relationerna till andra säger en hel del om en person. Varför finns det inga nära vänskapsband tror du?
- Glappet mellan ord och handling. Vad ser du när volymen av meningar som uttalas skruvats ned på 0? Det är inte tanken som räknas, utan det vi visar och gör över tid.
- Kärlek och respekt inför den egna personen? Önskan om att du skall vara accessoar för omvärlden, desperation, ägandebehov, eller en plan B på vägen hamnar i sopcontainern.
- Du ger mer än vad du får tillbaka. En malande känsla av otillfredsställelse på flera plan. Lita på intuitionen och den starka magkänslan!
- Han eller hon blir till en härskare under meningsskiljaktigheter. Du manipuleras genom tystnad, högljuddhet, eller på andra sätt – sanktionerad kärlek.
- Allt som ”händer” personen vid din sida är någon annans eller omständigheternas fel. När offerflaggan ständigt hissas är det något som är fel.
Michael Larsen – relationscoach
Mycket bra skrivet! Många kloka ord och tankar!!!
Stämmer så bra… Problemet är att jag, efter den relationen, lider brist på tillit och då bitvis blir likadan som x:et pga rädsla.
Känner igen… Slipper det mesta av det nu efter separation.. Jag läker successivt och känner att processen tar små steg framåt 🙂
Bara nästan inte kan ta in att allt du skriver är mer eller mindre ”check” på.
Börjar vakna, men oj vad jobbigt det är att nu behöva krossa dröm för dröm som jag hållit fast vid för att orka och för att rättfärdiga mitt eget beslut att leva med honom. Nästan har skämts stundvis över hur fel det blev trots att vi gjorde så tydligt upp vad våra behov var och är…
Så här efteråt kan jag se att vissa varningssignaler fanns tidigt. Andra kanske kom senare och ändå, 20 år…
Vet att jag noterade detta efterhand, men det tog lång tid att förstå att det måste få ett slut.
Jag har ingen ny kärlek i mitt liv, men jag är tacksam just nu för att jag faktiskt slipper kämpa ensam i en mycket dålig relation. Det får råda en grundläggande känsla av harmoni i barnens och mitt hem.
Jag är också tacksam för nya insikter, reflektioner och kunskaper som jag fått här och i Michaels bok. Jag känner mig tryggare nu, vad gäller vad jag verkligen värderar i en relation och hur jag skulle vilja ha det om jag möter någon ny.
Faktum är att den enda riktiga och väldigt korta relation jag haft efter skilsmässan absolut var ett steg i rätt riktning, men ändå upptäckte jag ganska snabbt att det inte stämde för mig och det är jag glad för att jag gjorde.
Det är fruktansvärt att gå igenom en skilsmässa och det är fruktansvärt att behöva uppleva delad vårdnad.
Men sedan dess har barnen och jag haft möjlighet att trivas tillsammans i vårt hem.
Det känns enormt viktigt för mig.
Jojjo – våra liv är så lika – jag har dock inte haft någon ny relation än, det är för tidigt.
Visst fanns det tydliga tecken tidigt och min mamma och syster frågade om jag var säker på att han var rätt för mig. De var oroliga redan under första halvåret vi var ihop. I spegeln ser jag det jag inte ville se förr och inser att en kompis till honom hade rätt när hon träffade oss tillsammans första gången och hon sa; ”Den tjejen är alldeles för snäll för dig!”.
Nu har han redan träffat en annan mycket yngre kvinna som enligt hans beskrivning är ”så snäll och vill att alla ska ha det bra”.
Ser mig själv i den bilden och hoppas att hennes ögon öppnas tidigare än mina.
Sant att skilsmässa/separation är något fruktansvärt och man måste ha upplevt det själv för att inse smärtan som sliter i kroppen. Ångesten och de brännande tårarna när barnen ska åka ”Lämna mig inte!!” Men det som är vinningen – harmoni och lugn ihop med barnen den vecka vi är tillsammans är guld. Vi pratar mycket mer och har ett skönare liv ihop!
Jag har känt igen mig i dina texter också @Essie…
All styrka till dig. Emellan de så svåra stunderna hoppas jag att du känner dig starkare än du någonsin trott du kan vara!
Check på alla punkter! Så skönt att läsa och förstå att det inte ska vara så här. Men har i 25 år hoppats på att en dag….
Men den dagen kommer inte, eller hur?
Hur slutar man hoppas?
Jag hoppades också väldigt, väldigt länge.
Vet inte hur man slutar hoppas…En dag gick det bara inte längre. Det hade samlats allt för många händelser och sämre och sämre bemötande i takt med att jag bara stod kvar trots allt.
Styrka till dig!
Jag känner så väl igen allt detta från min senaste relation. Har nu lyckats frigöra mej, men inte släppt taget helt. Han finns fortfarande i mitt huvud. Jag vet att han inte var bra för mej. Jag var ofta frustrerad över att ha allt ansvar, bli bortvald i tid och otid, fick inte mycket tillbaka, blev utskälld så fort jag sa något som inte passade honom m m
Anne – jag har också hoppats i en 20-årig relation och insåg att jag samlade på kvantitet av år istället för kvalitet i min relation.
Som svar på din fråga; Nej – dagen du hoppas på kommer inte.
25 år är en lång tid. När du blir gammal och ser tillbaka på hur du använde den tid som är ditt liv – vad vill du se och känna då?
Ärligt talat – det är fruktansvärt jobbigt att separera! Men smärtan kommer att avta efterhand.
Att leva kvar i en relation utan närvaro, omtanke och kärlek mellan varandra är en smärta som fördjupas och är bestående
Du är stark! Det kommer att bli bättre!
Styrkekramar till dig <3