Jag sitter här på kaféet en tidig söndagsmorgon och förundras. Det är lugnt utanför de stora glasfönsterna och solstrålar gör sig påminda mot en blå himmel. En tanke slår mig:
”Var kommer en tanke ifrån? En ide?”
Det är lätt att resonera: i hjärnan. Ja, självklart är det i hjärnan det händer; men varför? Hur skapas en tanke?
Vad är det som gör att president Kennedy den 12 september 1962 håller det kraftfulla talet:
”We choose to go to the moon!”
Det som ansågs som ett omöjligt uppdrag skulle bara förverkligas. Det hade bestämts.
Jag förundras!
Och jag förundras över kvinnan som rest sig ur bekräftelsenarkonamin och hittat styrkan här inne. Hon behöver inte längre hämta näringen utifrån. Hon hittade hem i det egna varandet!
Eller min vän som för ett par år sedan gick bort i Parkinsons sjukdom. Med betydligt fler år bakom sig än framför, säger med pondus i rösten:
”Ta för dig av livet! Vänta inte! Våga leva vid de yttersta gränserna av dina potentialer! Vänta inte!”
För några veckor sedan kom jag på mig själv med att ha väntat. Min väns ord ekade i huvudet. De hamrade i min kropp.
Vi kan alla behöva ta pauserna och återhämta oss, men sedan behöver vi hitta orden:
”Jag väljer att… (I choose to go to my moon!”)
Jag tillhör dem som inte kan leva i ett förhållande om det inte finns ett djup. Samtal som tar en till höjderna och djupen. Som kommunicerar till hjärtat:
”Är detta på riktigt?”
Som ser henne resa sig ur sängen utan kläder och bara:
Förundras!
Det handlar inte om fysisk perfektion. Nej! Inte det minsta! Utan för att kärleken kopplat grepp och seendet ser det bästa i den andre. Nyanser, konturer och doften av hjärtan som flätats samman. Det är wow moment!
Det är just det som gör det så mycket svårare för oss som inte nöjer sig med det mediokra: vi kan inte vara i en relation där allt enbart bygger på att ha någon att dela räkningar med. Ensamhet som skall hållas på avstånd. Ett vackert yttre vid vår sida som bevis för den egna framgången. Eller vad agendan nu än är.
Solen har rest sig ytterligare. Eller rättare sagt; jorden har vridit sig i ett läge som för oss närmare energikällan som har ”hängt” där i 4,500 000 000 år. Ge det en tanke! Vi är här i ett andetag. Ett andetag i jämfört med evigheten.
Jag förundras över vänligheten i den unga kvinnan som har fullt upp på kaféet. Som trots stress visar genuin värme.
Jag förundras över den ensamstående föräldern som kämpar med att vara en bra pappa/mamma. Som sätter fötterna i golvet nedanför sängen morgon efter morgon. Kliver upp och är en förälder som vill sina barn det bästa.
Jag förundras över hur vi människor kan hämta in kraften i bröstkorgen. Som kan vara skapare av någonting från ingenting. Ord som inte fanns på en hemsida för en timme sedan när jag slog mig ned på stolen. Ett leende här inne tar plats.
Jag önskar dig en skön söndag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack för kraftfulla, kärleksfulla och tankeväckande ord, Michael. Önskar dig en fridfull söndag . Kram
Jag tillhör de som ”inte bara nöjer mig”. Är hellre singel! Men jag ser mycket fram emot wow moment! Hoppas och tror det ska hända när jag är redo.
Det är precis just det DÄR – att förmå se, känna och uppleva förundran över ting som gör mig och mitt liv välmående.
Att avsätta tid för förundran och lägga märke till, när livet utifrån pockar på och lägger sig som ett tungt lock över nyfikenheten, iakttagelserna och den sköna känslan av att få tillhöra något stort.
Att jag själv kan bestämma mig för hur mycket och vad som ska få ta plats i mitt liv, gör att jag får många fria val och möjligheter att ta tillvara på livet.
För mig är det särskilt viktigt att kunna ta de där djupa andetagen när livet känns lite knöligt, fylla lungorna med nytt syre och få hjärtat att slå i en behagligare takt.
Och förstå att även det knöliga är en del av livet, men att det INTE behöver ta all plats och energi från mig.
För mig handlar det om att bryta vanor i tanke och göra – mönstret, känna igen och iaktta vane-signalerna, acceptera ATT de kommer, för att sedan välja ny attityd till dem
Jag har gett det tid, övat mig och för varje gång blir jag bättre på det.
I mitt huvud har jag en visuell ”viloplats”. Det är en plats vid havsklippor, glittrande vatten och en sol som är på nedgång där jag själv sitter på en av klipporna. Min bild kommer från ett tillfälle av lycka i min barndom på just den platsen.
När jag blundar kan jag snabbt vara där och få ett sorts lugn när jag behöver.
Det var oerhört viktigt vid en särskilt turbulent och övermäktig tid i mitt liv och det hjälpte till att lugna.
Ett relativt enkelt sätt att komma hem i sig själv 🙂
Var frikostig emot dig själv och tillåt dig förundras – det gör underverk i både dig och andra.
Tack Michael för ett förunderligt blogginlägg 🙂
Skön söndag till er alla
Woaooo….vackert!❤️
Önskar Dig detsamma!
Yttersta gränserna av våra potentialer..jag känner att jag är på väg dit..tänker aldrig nöja mig med mindre eller ge upp..det finns inte!
Jag är nog redan där..kanske därför det gör så ont emellanåt..jag vågar iallafall satsa.
Kanske flyttar jag till Stockholm nästa vecka för mitt drömjobb, vi får se!
Oavsett allt annat vill jag hitta och leva med min stora kärlek..ömsesidigt där vi väljer varandra varje dag <3
Du beskriver det så fint Michael, du gör det du är ämnad att göra tror jag 🙂
Kram
Oj, så igenkännande Att få läsa dina ord såsom de vore mina egna är lite skrämmande o jobbigt men oxå skönt … att någon annan känner samma sak. Svårigheten är ju att hitta honom/henne som inte nöjer sig med annat än det djupare i en relation. Det krävs mycket självinsikt för att verkligen nå dit, både själv o tillsammans o att förstå dess riktiga innebörd. Och att sedan kunna göra verklighet av det så att det inte bara är vad vi önskar o drömmer.
Du beskriver o skriver så otroligt bra, om de känslor o tankar vi behöver för att gå vidare i oss själva. Tack för att berikar min egen utveckling framåt
Det är så vackert. ..
Att ”se” bortom det yttre, in i själen. .
En känsla av som är svår att definiera. .
Man har kommit hem..
Där vill jag vara…
Jag har sänkt garden, öppnar upp och vågar ta klivet ut i en sårbarhet som det är att våga känna… Inte tänka. .. Bara känna energier. .
Jag kommer veta när jag är hemma. ..
Vackert! <3
Tack Michael!
Vänta inte!
Förundras av varje nu!
Jag tror att det händer när jag öppnar mig för universums å kanske Guds eller änglarnas vilja att jag ska läka och utvecklas. När jag öppnar mig för att lyssna till och ta emot det som visas mig, det jag hör om jag lyssnar inåt och på andra människor som hör på sin inte röst. Som ärbi kontakt med den där gudomliga visdomen.
Två saker du skriver idag Michael talar rakt till mig: ”Och jag förundras över kvinnan som rest sig ur bekräftelsenarkonamin och hittat styrkan här inne. Hon behöver inte längre hämta näringen utifrån. Hon hittade hem i det egna varandet!”
Och jag behöver också möta en människa som känner djupet inom sig, som är öppen…som har förstått eller håller på att förstå det jag håller på att förstå och lära mig just nu. Hur kan annars det riktiga mötet äga rum…
Tack för alla ledtrådar!!! ❤️
Tack Michael för din blogg! Hittade hit för någon månad sedan och har funnit så mycket stöd och pepp i dina inlägg och allas kommentarer 🙂
Det jag frågar mig är – Hur ska man kunna och våga ”ta för sig av livet” eller ”leva vid sina yttersta gränser av sina potentialer” när ens partner är rädd för utveckling och förändring. Både för sin egen och min. När partnern vill att allt helst ska vara som det alltid varit. När partnern tycker att de materiella tingen i vardagen och livet är viktigare än de emotionella. När partnern inte kan glädjas åt och stötta mig i min utveckling.
Mina val, oavsett vilka, går hela tiden mot hans vilja…
Två ord dyker upp som betyder mycket för den resa jag gör; välja, rädslor.
Att kunna välja hur man hanterar situationer, människor, händelser. Insikten att jag, endast jag har den makten och skyldigheten (!) att välja attityd-beteende-handling. Som sen föder tankar, känslor. Vill jag känna glädje, värme, attraktion? Vill jag känna frånvaro, kyla, ointresse? Jag gör valet, varje dag varje timme.
Att kunna utmana sina rädslor, få dem att krympa ihop till obetydliga ekon från förr. Modet, viljan att börja om igen och igen, våga se fruktan och ta smärtan. Lyckoruset den dag man lyckas komma igenom och sudda ut en av sina mörka präglingar är obeskrivlig.
Jag har inte alltid varit där jag är nu, resan fortsätter utan någon slutdestination men stegvis framåt. Har slagit av autopiloten för gott För mig är inre skönhet så mycket viktigare än yttre. ”Att kunna ta för sig av livet”. Ja tack, och gärna dela den med någon på samma våglängd.
Jag har haft några luckostunder i helgen. En var när jag fick ta med mig mitt kusinbarn Noel på Coop å han fick välja sig en present (fyllde 4 år igår). Min kärlek för honom vet inga gränser…och jag njuter av att få se honom, följa honom i hans lekfulla å vackra värld, ha samtal med honom om ditt å datt, hålla honom i handen och ge honom allt mitt bästa. Då känner jag hur lycklig jag blir när jag får ge all min kärlek. ❤️
Sen var jag på dans med min bästa vän Evelina. Å känslan när man lyckas vara i sin högsta energi en hel kväll. Oavsett vad som händer runtomkring. För att jag vill vara där, å ingen eller inget kan ändra på det. Bara jag som bestämmer. 😀
Hej alla fina människor!
Vilket fantastiskt inlägg!
Jag skulle vilja veta hur man ska sluta hoppas?
All min energi just nu går till att längta och hoppas på att Han ska komma tillbaka. Förnuftet säger mig att det inte kommer hända, men känslorna vill inte hänga med på det. Det här dränerar mig på all kraft just nu och jag kan ju inte fortsätta gå och hoppas på nåt som aldrig kommer ske?
Jag kan inte njuta av nåt som är just nu. Känner mig som en dålig frånvarande mamma till mina barn.
Men är det här ändå nåt som man MÅSTE vänta ut?
Hur ska jag kunna gå vidare ”to my moon” när jag sitter så fast i detta?
Nån som har några tankar kring det?
Ha en underbar och fin måndag, alla ni! 🙂
Hej snygging ;-D
Hmm…jag har egentligen ingen aning hur du ska göra 😀
Men att kämpa emot känslor har jag upptäckt bara gör att de växer i styrka och tar mera kraft och energi att hålla ifrån sig. Du kanske kan prova att bara acceptera att du saknar å längtar. Låta det vara så bara, tills det är på nåt annat sätt. Å sen låta det sköta sig självt å så kan du sköta ditt, dvs fokusera på nuet…
Förmodligen världens sämsta råd, haha…men du kan ju testa om det funkar 😀
Kram på dig NN
Hej!
Låter som ett väldigt bra råd ju! 🙂
Inte försöka fly undan den här sorgen och bara försöka stå ut i det…
Ska testa… Inte fly undan det jobbiga..
Känns som du kommit långt med dig själv Petra35 🙂
Så kloka och förnuftiga inlägg hela tiden!
Och det värmer att nån läser och svarar , tack!!!
Kram 🙂
Haha…tack NN, men HERRE GUD…om du bara visste hur långt jag INTE har kommit med mig själv. Att vara klok i tanken å sååå lätt!!! Att GÖRA det man tänker å vet…DET är det svåra! Även för mig, eller kanske jag skulle säga – speciellt för mig! 😀
Klart jag läser, den här bloggen e ju som en drog…:-D
Blir roligt att höra hur det går för dig. Vi gör det tillsammans 😀 kram
Japp de gör vi!
Kämpar på och tar oss framåt..
Funderingar på om man inte nöjer sig och tycker att livet är i princip kantat av partnerns oförmåga att visa empati, förståelse och kärlek utan vältrar sig i sin egen rädsla och låter sig vara elak med sina kommentarer mot den man lever med. Jag undra HUR tar man sig samman och gör det oundvikliga. Beslutet är fattat i huvudet men min oförmåga ATT göra det gör mig galen. Jag vågar liksom inte. Trots att jag inte nöjer mig att han är en skitstövel.
Vet inte vilket blogginlägg jag ska haka på men känner att jag vill skriva lite. Är inne i en riktigt mörk period är skild men känner mig så sviken efter 30 för att han så lätt gick och vände blad och träffade en ny. Jag kunde ta smällen att vi delade på oss men när han kläckte att by the way så har jag träffat en ny så ramlade jag ner i ett svart hål. Jag frågar mig hur kan man bara gå vidare så fort? Har 2 barn 17 och 9, jag vill inte att de ska ha en känsla i livet att jo min pappa han lämnade mamma o träffade en ny jättefort vilken bitch mamma måste varit så man har så brottom till ett nytt förhållande. Varför kunde man inte ta det lugnt och bygga upp det nya så att vi båda kunde gå ur det här som välmående föräldrar. Jag mår såå dåligt och vet inte hur jag ska komma ur det svarta hålet. Fattar inte min 17-åring som är så ok med att han gjort så här och hon ser inte att jag mår så dåligt. Kan inte ta till mej att han ville göra mej så illa. Någon som har lite råd?
Jag läste detta inlägg och vill mest gråta.. Finns det fler som jag? Finns det verkligen män som dig? Som kan se utöver det ytliga?
Jag är ”komplicerad, svår osv”.
När jag själv ser saker som du gör, så höjs själva livet.
Att vara som jag, levnadsglad med djup. Passar inte in i en relation.
Själv älskar jag mitt sätt att vara.
Men inte män.