Jag sitter här på kaféet en tidig söndagsmorgon och förundras. Det är lugnt utanför de stora glasfönsterna och solstrålar gör sig påminda mot en blå himmel. En tanke slår mig:

”Var kommer en tanke ifrån? En ide?”

Det är lätt att resonera: i hjärnan. Ja, självklart är det i hjärnan det händer; men varför? Hur skapas en tanke?

Vad är det som gör att president Kennedy den 12 september 1962 håller det kraftfulla talet:

”We choose to go to the moon!”

Det som ansågs som ett omöjligt uppdrag skulle bara förverkligas. Det hade bestämts.

Jag förundras!

Och jag förundras över kvinnan som rest sig ur bekräftelsenarkonamin och hittat styrkan här inne. Hon behöver inte längre hämta näringen utifrån. Hon hittade hem i det egna varandet!

Eller min vän som för ett par år sedan gick bort i Parkinsons sjukdom. Med betydligt fler år bakom sig än framför, säger med pondus i rösten:

”Ta för dig av livet! Vänta inte! Våga leva vid de yttersta gränserna av dina potentialer! Vänta inte!”

För några veckor sedan kom jag på mig själv med att ha väntat. Min väns ord ekade i huvudet. De hamrade i min kropp.

Vi kan alla behöva ta pauserna och återhämta oss, men sedan behöver vi hitta orden:

”Jag väljer att… (I choose to go to my moon!”)

Jag tillhör dem som inte kan leva i ett förhållande om det inte finns ett djup. Samtal som tar en till höjderna och djupen. Som kommunicerar till hjärtat:

”Är detta på riktigt?”

Som ser henne resa sig ur sängen utan kläder och bara:

Förundras!

Det handlar inte om fysisk perfektion. Nej! Inte det minsta! Utan för att kärleken kopplat grepp och seendet ser det bästa i den andre. Nyanser, konturer och doften av hjärtan som flätats samman. Det är wow moment!

Det är just det som gör det så mycket svårare för oss som inte nöjer sig med det mediokra: vi kan inte vara i en relation där allt enbart bygger på att ha någon att dela räkningar med. Ensamhet som skall hållas på avstånd. Ett vackert yttre vid vår sida som bevis för den egna framgången. Eller vad agendan nu än är.

Solen har rest sig ytterligare. Eller rättare sagt; jorden har vridit sig i ett läge som för oss närmare energikällan som har ”hängt” där i 4,500 000 000 år. Ge det en tanke! Vi är här i ett andetag. Ett andetag i jämfört med evigheten.

Jag förundras över vänligheten i den unga kvinnan som har fullt upp på kaféet. Som trots stress visar genuin värme.

Jag förundras över den ensamstående föräldern som kämpar med att vara en bra pappa/mamma. Som sätter fötterna i golvet nedanför sängen morgon efter morgon. Kliver upp och är en förälder som vill sina barn det bästa.

Jag förundras över hur vi människor kan hämta in kraften i bröstkorgen. Som kan vara skapare av någonting från ingenting. Ord som inte fanns på en hemsida för en timme sedan när jag slog mig ned på stolen. Ett leende här inne tar plats.

Jag önskar dig en skön söndag min bloggvän!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se