Har nog alltid förstått det på ett intellektuellt plan – betydelsen av att kunna trivas med sig själv och vara hemma i det egna sällskapet. Men det fanns ett MEN – känslan var inte riktigt med och rastlösheten bodde i huvudet. Detta har förändrats. Med det sagt: jag är ingen ensamhetssökande bergstopp mediterande person. Älskar den behagliga pulsen i bra sällskap.
Det är naturligtvis en enorm skillnad på ofrivillig ensamhet och självvald. Det är två helt olika världar. Jag ser på den ofrivilliga som ett tillfälligt tillstånd, en tid att ta sig igenom, att härda ut (kan låta som ett hårt uttryck) och som senare tar oss till betydligt bättre känsloplatser.
När vi lyckats ta oss igenom kritiska perioder formas vi till något ännu starkare (inte = avstängda), utan mer ”hemma under skalet” och levande.
Till dig som känner att ensamheten är tung att bära: vi människor är ständigt på väg mot nya möten och det är inbyggt i oss att vilja vara i sällskap med likasinnade. Under tiden – börja tycka om de små vardagliga handlingarna du utför – vanorna som förbereder dig för framtiden. Rätt vad det är fylls de tomma stolarna av personer som ser ditt bästa Jag.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Har nyss hittat din blogg. Den är så bra! Tack! Hälsningar Camilla
Så roligt att höra Camilla. Tack för dina vänliga ord:-)
Ja, visst är det skillnad på självvald ensamhet och påtvingad ensamhet. Jag har inga problem med att vara i mitt eget sällskap, har ett behov av det ibland.
Men den påtvingade ensamheten kan vara förskräckligt jobbig.
ofrivillig ensamhet är ett tillfälligt tillstånd….skriver ner det och sätter upp det på kylskåpet..för just nu äter ensamheten nästan upp mig….
TACK!!!!!