Att lämna den destruktiva relationsdansen

//Att lämna den destruktiva relationsdansen

Att lämna den destruktiva relationsdansen

Kvinnan säger med skakig röst: ”Jag skäms över hur jag har tillåtit honom att behandla mig! Jag borde ha gått för länge, länge sedan. Vågade inte berätta för min familj och vänner av rädsla att de skulle tycka att jag var fullständigt galen som blev kvar.”

Vi har stannat över bäst före datum att tycker att det är lika bra att försöka lite till. Så mycket investerad tid som vi inte vill ska ha gått till spillo.

Den långsamma tillvänjningen är förrädisk eftersom den gör det absurda och gränsöverskridande till normalitet. Vi tar ett oändligt antal vändor i huvudet och går emot magkänslan. Till slut står vi där och undrar vad det är för fel på oss. Handlingsförlamade i händerna på en verbal världsmästare: ”Kanske är det egentligen mig det är fel på…? Jag har nog för höga förväntningar…”

Härskaren ser alltid till att vinna diskussionerna och det knyter sig i bröstet på dig. Frustrationen växer!

Jag hör det alltför ofta; personer som gått in med ett öppet hjärta. Förälskade och fyllda med attraktion. Charmade av den andres närvaro och ”rätt” meningar som uttalas. Vi vill så gärna ha ett förhållande!

Lite tid förflyter och vi ser små, små varningssignaler som får passera. Men någonstans har de häftat sig fast. Månader, kanske år och ett par alltför stora övertramp som gör oss förtvivlade. Men vi stannar.

Ett flirtigt och bekräftelsehungrande beteende hos partnern gör oss osäkra. Vi blir till en sämre version av oss själva. Kanske utsätts vi för otrohet som inledningsvis gör oss arga, men som vi senare vänder emot den egna personen:

”Om jag bara tog bättre hand om min kropp…Jag har nog varit ganska tråkig på sistone…”

Och vi stannar.

Vi kämpar med att bygga tillit, men känner oss alltmer ensamma i relationen. Väldigt ensamma! Men vi stannar eftersom självförtroendet är kraftigt nedsatt. Hur ska vi kunna gå och bygga ett större liv när vi inte tror på att vi har resurserna inombords? Det trötta hjärtat vågar inte:

”Vem vill ha mig?”

”Jag är ändå för gammal!”

”Vi har ju barn tillsammans…”

”Vi bor bra och jag har inte råd att köpa eget.”

Och så dansar vi vidare i det som stjäl drömmarna och livsgnistan. En längtan och lust som sedan länge begravts. Och vi stannar!

”För en dag ska väl han/hon väl förändras?”

Kom ihåg; ett frö, en tanke och känsla av insikt kan vara början. Ett självförtroende som lyckas expandera. Några beslut och handlingar som stärker och gör oss lite mer upprätta.

Om partnern förstår betydelsen av att jobba med förhållandet och sig själv. Om det finns rätt känslor och respekt kvar, då är det möjligt. Men om tilliten är utplånad och självreflektion inte finns på kartan; då är det meningslöst att försöka. Meningslöst!

Det bästa du kan göra för dig själv, är att konfrontera och ifrågasätta förklaringarna till varför du ska fortsätta med att göra emotionellt våld på ditt jag. Var går dina gränser? Hur vill du känna om ett år från nu?

Prata med den som förstår din berättelse. I en kärleks/tillitsfull miljö kan skam inte överleva.

Den destruktiva attraktionen mellan en högkänslig/empat & en narcissist – webinar onsdagen den 21/4 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach

By |2021-04-20T12:20:43+02:00april 20, 2021|Blogg|4 Comments

4 Comments

  1. Camilla 21 april, 2021 at 09:47 - Reply

    Tack för ännu en bra text!
    Det som är så svårt i detta är att verkligen förstå hur osunt & destruktiv relationen varit.
    Ur ett perspektiv kan jag se att det inte är friskt någonstans och ur ett annat saknar man ändå personen & förskönar allt. Kanske det ändå är mig det är fel på.
    Vad är normalt? det är något jag funderar över, för några sådana sunda referensramar har jag tyvärr inte.

  2. Marie 21 april, 2021 at 19:23 - Reply

    Tack för att jag känner igen mig. Det låter som att det är mig du skriver om. Jag har nyligen lämnat 26 år bakom mig och pendlar varje dag mellan förtvivlan, ångest, osäkerhet och ibland faktiskt frihet. Men det känns som att jag sitter fast, och han gör allt han kan för att locka tillbaka mig. Jag har gått tillbaka flera gånger så jag vet mycket väl vad det innebär. Men jag undrar hur man gör för att värja sig mot känslan ”tänk om han faktiskt har förändrats och faktiskt försöker”?

  3. Mia 24 april, 2021 at 12:30 - Reply

    Känner igen mig väldigt mycket i detta. Skulle gärna vilja se webinariet men vill titta när jag har möjlighet. Gå det i efterhand?

  4. Inte_vilsen_man 14 maj, 2021 at 16:35 - Reply

    det har snart gått fem år. Fem år sen dagen då hennes otrohet med en bekant till oss var min stora ögonöppnare. Jag varit med en och samma kvinna i 25 år och bara gått djupare och djupare i mitt medberoende. Otroheten och hennes oerhörda kyla när hon låtsades ha avslutat relationen med den andre mannen för att vi, med två barn, skulle fortsätta och hitta tillbaka. Hon föröskte inte alls hitta tilbaka utan fortsatte glatt sin relation på sidan medan min själ sved. Hon stannade för vår plallform men hus, bilar, bra ekonomi, vänner och socail status. Tillslut brakade jag ihop.

    Med hjälp av Michael hittade jag tillbaka. Tillbaka till mig själv, till livet och till att vara en bra pappa. Det gick inte spikrakt då många av hennes hemska saker uppdagades samtidigt som hon, N-personen belv ursinning då jag äntligen sa ifrån och bröt mig loss.

    Nu fem år senare mår jag bättre än någonsin. Jag lever mitt liv och mår bra. Jag har lärt mig hjälpa mina söner att bli fina människor trots deras mammas ständiga försök att föra sina dåliga sidor till barnen. De mår fortfarande dåligt men jag hoppas jag är deras trygghet och kompas.

    När jag mådde som sämst avskydde jag att höra ”det kommer bli bra en dag”. Jag trodde inte på det. Nu är det bra och jag hjälper andra som är i liknande situationer.

    Tack Michael för allt du gör- det är ovärdeligt.

Leave A Comment

X