”Om han hör av sig igen kommer jag aldrig mer att svara!”
”Hon träffade ständigt andra under vårt förhållande och det enda jag tänker på är hur jag ska kunna få tillbaka henne.”
”Han älskar vissa sorts nätsidor mer än mig och det tär på mig att jag ständigt accepterar hans förklaringar.”
Du har bestämt dig för att lämna partnern bakom dig. Mannen eller kvinnan som sårat dig alltför många gånger, men trots den tappra beslutsamheten faller du tillbaka. Gång på gång! Du är inte ensam om att ställa dig själv frågan: ”Hur kan jag vara så dum?”
”Vad är det för fel på mig!?”
Det ligger i vår natur att försöka fylla emotionella tomrum med någonting. De repetitiva tankarna på honom eller henne har konstruerat emotionellt ensidiga motorvägar i hjärnan. En neurokemi som blir till känslomässiga coctails med förutsägbart resultat.
Ältande kramar ur oss livskraft och hållbar beslutsamhet, och vi har fångats i medberoendets destruktiva dynamik.
Se upp för hjälparpersonen inombords; hon eller han som till varje pris vill rädda världen. Eller förhållandet. Varför kämpar vi med att med alla tillgängliga medel att upprätthålla bilden av jaget som den som alltid ställer upp?
Är vår förmåga att känna in andra så stark att vi känner av deras inre tomhet? Att det i sin tur kickar igång beteenden i oss själva så att vi inte ska behöva konfronteras med den egna maktlösheten. Fullt sysselsatta med hans eller hennes skräp för att inte behöva möta det som svider inombords?
Vad får du tillbaka i den ensidiga dansen? Tränades du tidigt i livet att hjälpa andra på bekostnad av den egna viljan?
Medberoende är inte en personlighetsstörning, syndrom eller sjukdom, utan en dynamik som uppstår mellan två människor: där en tar, tar och tar. Och en som ger för att till varje pris få känna sig exklusiv och behövd:
”Om jag ger av mitt empatiska hjärta så kanske han/hon en dag blir hel…Kanske blir jag aldrig lämnad om jag visar hur fantastiskt hjälpsam och kärleksfull jag är?”
Två helt olika roller som går i repris år efter år.
Den som stjäl din energi och när sig på din skuld, kan inte ta när du slutar att ge. Det är inte din uppgift att simma åt någon annan.
Medberoende lever i relation mellan två, aldrig i isolation. Vilket betyder att det går att bryta med det nedbrytande genom att gå i känslomässig karantän för att vänja sig av med ”smittan”.
Emellanåt är det bästa vi kan göra för någon annan att uttala orden: ”Nej!” Att sätta gränser och bevaka dem mot intrång.
Att stå upp för sig själv är inte egoistiskt: det är självempatiskt!
Michael Larsen
Mycket bra inlägg! Synd att hjärnan inte alltid tänker så här.
Läser och känner igen mej…igen…..jag vet att det bara finns ett alternativ, bara en väg för att komma framåt men likväl dras jag minst två steg bakåt varje gång….. om jag bara förändrar mej lite till, bara försöker lite mer, håller inne men mina egna känslor då.dessa skapar ilska hos H…..ibland känner jag en liten smula värme, kanske H också vill även om H inte försöker….övertygelse om att jag borde kunna göra nåt bra. Rädslan för alla andras besvikelse att jag ännu en gång misslyckades, efter den första skilsmässan där barnen aldrig blir hela igen hade jag lovat mej att aldrig utsätta ngn annan för samma sak och nu står jag där igen men en liten människas liv i mina händer…..beredd att vönda upp o ner på allt, tryggheten och familjen…..och återigen utan stöd från någon…jag vet inte om.jag orkar önnu en gång…. samtidigt kan jag inte gång efter gång sitta här ensam med en pojke som löngtar efter sin pappa och jag har inte en aning om var han är, när.han kommer hem OM han kommer hem…..smärtan i bröstet av oro, ångest, ilska och min egen oförmåga att fungera som.jag ska…..kanske den här.gången är.den sista? Rannsakan över vilka av.mina ord som fick H att lämna oss ensamma i natten utan ett ord…..hur ska jag få H att stanna kvar hos oss, att fortsätta låta honom plocka isär mej bit för bit i väntan på….Vad?
Tänk om du ist sagt det var en sjukdom, gett mej tabletter och så var allt bättre….
Styrka till dig Anki. Bry dig inte om vad andra ska tycka du äger ditt liv och fattar de beslut du vill.
Tack Michael!
Fast jag så många gånger läst ordet medberoende har jag inte kopplat ihop det med ett beroende. Det är så klart så man ska se på det. Ibland kommer suget.
Och så är det ju man måste bara stå ut ett tag så avtar det och man kan se klart igen.
Yes!!
Igår var det tufft. Idag känner jag mig stark och vill gärna dela med mig av det. Så varsågoda…..eller hur gör man ??
De dagarna jag mår som sämst brukar den andra må som bäst eller ha det som lättast och tvärtom. Så har det varit i 3 år. Så jag får glädja mig åt att den andra har det bra i alla fall.
Jag lämnade för en månad sedan min sambo efter 20 år. Har känts skönt att slippa den inre stressen – anpassa mig till hans humör, hålla en glad och lättsam attityd, undvika irritationsmoment.. m.m
Idag drar sorgen och saknaden i mig. Får tvinga mig att se hela bilden av honom. Den som han blev med mig. Inte den som han är med andra – den som jag vill ha! Tomhet och tvivel. Det är en process och jag måste igenom dessa delar.