Gjorde mitt första blogginlägg den 3 januari 2013 och har känt att skrivandet flutit på fint sen dess. Fram tills idag! Jag sitter fast! Våndan tar tag och en rädsla jag känt på tidigare talar: ”Tänk om det inte finns mer att säga? Tänk om orden en dag inte längre finns där.”
Kommer att tänka på något som jag fick lära mig under psykosyntesubildningen: Utgå från där du är. Den tanken gör något med mig och ser plötsligt ett par fördelar med att ha fastnat.
Förståelsen för den som upplever att de inte vet vad de skall göra med frustration och ensamhet blir större: Den ensamstående föräldern som kämpar med att få det att gå ihop, samtidigt som hon/han längtar (i bästa fall), tonåringen som tror att antalet vänner på facebook är kvittot på hans/hennes värde.
Vad gör vi om vi inte känner att det finns något större som väntar oss där framme? Vad gör vi om vi tappat hoppet under resans gång?
Vissa skulle kalla mig naiv, men jag är säker på att vi alla har en uppgift här i livet. Det kan vara rollen som en närvarande och kärleksfull förälder, en som forskar i att knäcka cancerkoden, eller en som bryter sig loss från det förflutnas skuggor.
Varje person som lyckas bryta destruktiva vanor, banar väg för andra. När vi ser andra spränga en gräns, händer det något med oss. Det är ett vanligt fenomen inom elitidrotten. När en tidsgräns raderas för första gången, följer snart andra atleter efter. När vi tror att något är möjligt blir det MÖJLIGT.
Känner mig tacksam för att jag inte lät skrivkrampen få tala högst idag. Vad gör du när du fastnat?
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar