Det är här inne det börjar – i bröstkorgen, dina andetag, hur du blickar ut över det omkring, det du tänker om omständigheterna, partnern, synen på egna kroppen, det du gör varje dag genom vanorna. Den du är under varje minut. Livsattityden som närmaste allierad.
Det är SÅ lätt att lägga skulden på sig själv eller partnern för att allt gått i stå. Två personer som efter grälet tagit på skyddsvästar för att inte blotta hjärtat.
Ja, det är sårbart. Och starkt. Den första besvikelsen. Ett litet sting av missnöje. Ett sårande uttalande från en partner som inte förstår. Inte kan och vill se. En sten läggs till på murarna. Ytterligare besvikelser och ensamhetskänslor. Någon som kör på i automatiserad vardag. Två personer i varsin fästning. Resan, renoveringen och inköpen skall säkert fixa det. Not!
Att ta en annan person eller förhållandet för givet ligger på topplistan över relationsfienden. Gå inte nedför den vägen! Där luktar möglig källare.
Vem är jag i den här relationen? Känner min partner sig uppskattad på djupet av mig? Tar jag ansvar för mina sår att relatera till andra? Ser jag personen här inne? På riktigt.
Passionen är elden som driver oss nära någon. Tilliten som gör att vi har modet att göra hjärtat sårbart och våga älska. Styrkan att vara öppet sårbar så att det håller över tid. Genvägarna finns inte.
Vilka relationsvanor har du?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
detta är sååå klockrent!
Då jag lever/levt i ett förhållande där träning går på blodigt allvar till 100% första prio!
Sen kommer alkoholen varje helg, inte 1 öl utan gärna 6 i loppet inom en halv timme tex!
Känslan att inte bli sedd har funnit länge!
Alla försök man gjort att prata med ”väggen” som bara studsar tillbaka och får mig att tro att de är jag som har problem de är pga mig det inte funkar.
Att jag är dum och anpassar mig till någon som inte vet hur man stavar till att hjärtligt kunna älska någon och kunna ge och ta.
Jag är den som öppet låter mitt hjärta såras och glädjen har gått över till konstant gnäll ifrån min sida.
Så igår fick jag att vi ska ha ett uppehåll för att jag är så gnällig och inte kan accepterar träningen trotts att vi just nu enbart kan ses på helger.
Och att jag inte accepterar alkoholvanorna!
Att jag kollar hans mobil pga brist på tillit efter ha upptäckt olika saker!
I hans värld så ska han kunna få prata med andra tjejer hur som och göra precis som han vill när han vill och han vet alltid bäst!
Uppehållets besked gjorde mig konstigt nog ledsen trotts att jag såväl är införstådd med att jag inte vill ha de såhär!
Men hoppet att han ska ändra sig?
Hej Emma!
Det finns en bok som heter ”Kärlekens energi, om sunda och osunda relationer”. Den kan få oss att förstå vilken drivkraft vi har som får oss att välja partner som inte är bra för oss.
Den förändrade mitt liv. Och äntligen har jag hittat styrkan att välja någon som vill vara med mig. Och som vill vara snäll mot mig.
Ge den ett försök, jag lovar att det är värt det oavsett om du bestämmer dig för att det är den mannen du skrev om som gör dig lycklig, om du vill leta vidare eller om du vill vara ensam ett tag.
Lycka till!
Vem har skrivit boken?
Ha en fin dag!
Hej Charlotta.
Författaren heter Ingalill Roos. Hon har även skrivit boken ”Energitjuvar”.
🙂
Tack!
Fundering.
Fanns träningen med från första början, innan ni slog era påsar ihop, så att säga ?
Eller är det något som successivt ökat, ökat och ökat ?
Har själv varit en vägg – Men jag skyllde på jobb.
Själv också varit med om att min mobil gås igenom utan och innan. Har aldrig haft det minsta att dölja. Finns ingenting att hitta där eller i mail.
Men jag blir skogstokig om man gör så. Det visar en stor brist på tillit och respekt. Där kan jag klart förstå honom.
Sedan är det ju väldigt tungt, vet av egen erfarenhet, när ens livspartner har kontakter med motsatta könet. Kan känna en hemsk frustration och svartsjuka.
Samtidigt så måste man ha rätt att umgås med vem man vill, så länge det inte går över den berömda gränsen. Men det är väldigt, väldigt tungt och känns ibland väldigt sårande. Så där förstår jag dig till fullo.
Och att du inte gillar att han häller i sig en massa öl kan jag också förstå. Brist på respekt. Kan inte vara så viktigt.
Men. Man måste vilja förändras för att göra det. Finns inte den viljan kommer det inte hända någonting varaktigt tror jag.
Så var det för mig. En smäll, ett uppvaknande och så den stora förändringen.
Hade dock aldrig fungerat för 6 månader sedan.
hej vilka kloka ord…….och visst känner jag igen mig! Man (jag) tar mycket för givet….att han ska förstå utan långa förklaringar att han ska se, vad jag vill vad jag gör och att han ska automatiskt vilja samma sak? och att jag blir irriterad och sårad när han inte vill eller förstår….? men om jag ska få ha mina nycker och ideer kanske jag måste förklara litet hur jag tänker och vara litet mer tillåtande mot honom också? och vad gör jag själv för att vara den bästa för honom? har jag sett vad han vill ha? hm…… trevlig helg på er
Åh, passion. En eld som helar, bränner och förtär. En del älskar att brinna och betrakta lågorna släppa gnistrande bloss och följa dem uppåt och längre bort. De kämpar för att hålla elden vid liv även när det är ont om ved eller när veden är fuktig. Andra bär på brännskador från tidigare möten med elden och försöker släcka lågorna innan de bränner sig igen. De försöker Kväva elden med en filt vävd av erfarenhet, öppna sår, rädsla och trasiga själar. Till slut stiger bara smutsig och kall rök uppåt mot nattsvart himmel. Inga gnistrande bloss lämnar resterna av den eld som en gång brann.
Efter att ha släppt in passionen en andra gång i mitt liv. Efter att ha varit öppen och ärlig och våga blotta mig sitter jag ändå nu och petar i kolet. Känslorna fanns där. Passionen fanns och ett underbart samliv. Tidigare bagage och livsförutssättningar gjorde det till slut omöjligt. Vi bröt som vänner. Men hur underbart var det inte att få känna sig älskad igen och få älska. Kort men ändå underbart. Men nu kommer det smygande igen att elden är farlig. Mina barns mamma kom smygande och ville träffas och prata lite. Hon som lämnade mig en gång. Ett sårbart hjärta slog fel slag och öppnade upp för något gammalt. Jag lyssnade, stöttade, gav råd och lovade att hjälpa henne med barnen. Sedan hände något, hon gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle behöva uppleva. För mig var det förfärligt och jag rasade neråt. Nu avvek jag från ämnet, men det handlar egentligen om tillit. Hur ska man kunna nå dit igen? Och det handlar om att sätta gränser för sig själv. Jag tror ändå på saker som öppenhet, ärlighet och att våga blotta sig för den man älskar. För vem annars ska man göra det för?
Tack Michael för fin text idag!
Så vackert du skriver.
Åh passion, det är underbart att få älska och bli älskad tillbaka.
All lycka på kärleksstigen.
Tredje gången gillt! 🙂
Tack Josefina! Lycka till du också på din resa längs med kärleksstigen.
Tack!
Var känslorna passion eller kärlek måntro ?
Och det var intressant din reflektion över ”tidigare bagage och livsförutsättningar”
Kan se det som att jag för att lappa ihop mitt liv som särbo är på rätt väg.
Vi liknar det vid en rekonstruktion. En totalrenovering av oss själva där det måste städas bort allt gammalt.
När mitt glas exploderade låg allt gammalt elände kvar i botten och skvalpade runt. Som fiskar som kippar efter andan.
Inte så lätt att se, men en sak i taget att få bort så är det snart tomt på elände.
Tråkigt att höra det du råkade ut för från ditt x. Lät som det var en historia som innehöll både hopp och förtvivlan.
Glöm dock inte att där elden härjat och sopat med sig det mesta, startar alltid en förändring och en ny värld växer upp.
”after the storm there’s a golden sky………………”
Snarare passion vill jag tro. Den riktiga viljan att överbrygga livsförutsättningarna kanske inte fanns där. Rädslan för att göra fel blev större än viljan att göra rätt, för oss båda. Jag har tre barn som jag är med ganska mycket, mer än 50% och just nu måste det vara så. Barnen vill ha det så. Det är en av dessa livsförutsättningar. Tiden räcker inte till just nu.
Och mitt x… Det kanske inte egentligen handlar om vad hon gör, hon har ju sitt liv, utan vad jag tillåter henne göra mot mig. Men när hon blottar sig för mig och vi försöker jobba på förtroende mellan oss för barnens skull är det lätt att jag går fel. Jag vill inte det längre. Sedan när jag själv direkt bevittnar hur oärligt hon beter sig mot mig och andra mår jag bara dåligt. Hon har gått vilse… Jag har läst dina kommentarer Peter och känner iigen en hel del. Det här med att arbeta med sig själv och förändra de bitar som man blivit kritiserad för. Samtidigt som den som kritiserat dig gör en förändring åt motsatt håll. Har jag överhuvudtaget känt den personen, vem har jag egentligen varit tillsammans med i alla år? Svaret får man aldrig. Ingen mening med att grubbla över det. Men det är klart. Har precis avslutat en relation som hade kunnat bli bra, mycket kommer tillbaka.
Det här är lite fascinerande.
Till delar har jag blivit som min särbo var och hon har tagit åt sig lite av hur jag var.
På samma sätt som jag blev som mitt första x och som var grundstenen till att jag blev som jag blev.
Precis som du upplever det upplever jag det till delar. Komma till ro, begrunda situationen, fundera, och en massa saker till. Verkar som jag gör på ett helt annat sätt än hon just nu.
Anledningar med att finna sig själv, sitt inre, rekonstruera sig tycker jag inte riktigt rimmar med det som sagts.
Kan vara små, små saker som jag noterar nu. Men som jag aldrig i livet hade noterat innan detta hände.
Förvisso hade hon en lång process innan beslutet. Men när nu de sista månaderna inte gick som det var uppmålat i hennes (och säkert i vissa av hennes bekanta) sinnevärld, kan jag både se och känna att det finns en osäkerhet eller tvivel till en del saker.
Positiv utåt. Men hur är egentligen känslorna inombords ?
Själv har jag nu tillbringat en del helger i princip helt alena, med på kvällar och nätter musik att hela mig till.
I det fallet fått tid till eftertanke och funderingar. Stundtals blir jag nojjig när jag försöker finna logik i vissa handlingar. Det sägs en sak men görs en annan.
Och vissa saker man plötsligt verkar komma på skall tas tag i direkt. Var finns då – ”landa med fötterna på jorden-delen” ?
Kanske skall man inte försöka analysera för mycket. Vi är i grunden människor. De flesta av oss har känslor och samveten som styr oss ibland.
Märker själv hur emotionell jag numer är. När vissa minnen dyker upp blir det tungt. Då är det svårt att se något positivt.
Känner igen mig i det du beskriver Peter. Om jag förstått dig rätt? Hur ska man kunna landa med fötterna på jorden när man tänker, känner och analyserar precis allting…? Ena stunden kommer jag fram till en sak, men nästa en helt annan. Vet inte alls hur jag ska förhålla mig till allting och alla tankar och känslor som helt lever sitt eget liv… Vill förstå. Men vet ju att det ibland inte finns så mycket att förstå, bara acceptera… Men det är svårt.
Ja, hur är det egentligen där innerst inne? Borde man inte stanna upp och känna efter istället för att hoppa från blomma till blomma. Djupet i de flesta människors hjärtan är oändligt. Är man inte två som utforskar de djupen hos varandra tillsammans tror jag att man måste göra det själv. Musik är en väg att nå djupen. Ren terapi och en vän när den frivilliga eller ofrivilliga ensamheten blir alltför påträngande. Jag tror mer på färre djupa betydelsefulla förhållanden än många korta och ytliga som bara täcker över stundens begär. Tack Peter, ser en vän i dig.
Text försvann där på slutet… Det jag skrev mer var att likheterna mellan oss ibland är skrämmande. Likt dig har gammal skit präglat mitt beteende. Då inte i form av ett ex utan en otroligt prövande FN-tjänst för över 20 år sedan. De fruktansvärt skitiga upplevelserna har gjort att jag aldrig vågat släppa någon riktigt nära, rädslan över att förlora gör att man förlorar till slut ändå.
Men så vackert Bo! Början av din kommentar lämnade mig så mållös av djupet och innebörden. Så till den grad att jag måste fråga dig om jag får skiva av den första biten av den, fram till ”… resterna av den eld som en gång brann.” ?
De orden skulle jag verkligen vilja kunna läsa igen och igen och igen genom livet.
Tack så mycket Pia. Ibland är det så skönt att få ur sig tankar man bär. Dela med sig, kanske hjälper det någon annan nu eller senare. Självklart får du skriva av.
Lycka till med din resa varthän den än bär!
Glömde skriva hur stort det känns för mig att du fick den upplevelsen Pia, oj…
Tack. Just nu är mitt liv och min relation jätte fin men jag har varit i sitsen där man inte vågar satsa, när hjärtat gråter stopp, jag orkar inte igen. Och jag kommer med all säkerhet komma dit igen flera gånger genom livet i olika situationer. Din text blir en påminnelse att inte låta möjligheter fly en förbi för att man instinktivt vill släcka det som skulle kunna bränna hjärtat eller själen. Ord så vackra att de verkligen förtjänar att spridas
Önskar dig fina dagar! 🙂
Eller kan det delas upp i två delar ? (Inte så pessimistiskt som det låter)
Håller man eller vill man hålla fast vid någon eller något för passionens och åtrån skull ? Eller gör man det på grund av ren, skär och djup kärlek ?
Kan själv se en viss skillnad. Finns kärleken där finns normalt även passionen. Sedan kan vissa orsaker ligga bakom att den inte kan plockas fram som den skall.
Man lyssnar inte. Man hör inte. Man förstår inte. Man ignorerar. Som du skriver Michael ”ett litet sting av missnöje” börjar sprida sig.
Missnöje går över i det jag numer kallar för dåliga gräl. Gräl som visserligen slutar med att man ber om ursäkt, säger förlåt, till delar (bara) försonas. Men, grälet i sig självt har inte haft något syfte och inte lett till någonting mer än att man sårar och söndrar.
Passionen försvinner, kärleken kanske finns där men den är tilltufsad.
Bristen på respekt för sin käraste/a är nästan borta. Båda känner sig troligtvis ensamma och övergivna. Och så en dag tar någon det för den andra parten det fruktansvärda steget. Steget som kanske leder till slutet på relationen. Trots en väldigt djup kärlek för varandra.
Allt beroende på att man inte lyssnar på varandra. Eller för att man inte visar varandra respekt och tillit.
Jag byggde inte murar omkring mig. Jag hällde vatten i ett glas i en champagnepyramid, tills det blev fullt och började rinna över. För att fortsätta till glaset under, osv.
Nu exploderade mitt glas och det skall aldrig mera fyllas upp, om det inte är med champagne och strax skall tömmas ändå 🙂
Har börjat hitta orsakerna till att det fylldes och en väldigt stor del i att finna tillbaka handlar just om att kommunicera. Att förstå den andra parten. Att fundera en gång extra innan man svarar.
Ganska små saker som dessutom är gratis.
Mitt gamla jag kommer aldrig mer tillbaka.
Båda måste ta ansvar för passionen och kärleken. Det behövs passion för att hålla kärleken vid liv.
Sambon tar inte ansvar för sin del. Han tar inte ansvar för sin lust (bristen på det, konstaterat att det är psykiskt, känner prestationsångest, känslor att inte räcka till tar över…behöver terapi men bokar inte tid), bryr sig inte om hur han ser ut, hittar aldrig på nåt kul längre…
Jag kan inte ensam hålla elden vid liv, den behöver två ”eldvakter”. Bådas insats är lika viktig.
Elden har slocknat, passionen är borta och när passionen dör så dör även mina känslor o kärleken oxå så småningom.
Försöker förstå hur det kunde bli så här. Det känns precis som du skriver.
”Den första besvikelsen. Ett sårande uttalande (eller beteende) från en partner som inte förstår, inte kan och vill se. En sten läggs till på muren. Ytterligare besvikelser och ensamhetskänslor.”
Och så rullar det på, till slut är muren för hög. Många gånger egentligen små saker men som ändå sårar och sätter sina spår. Ibland stora saker.
Tänker på vad som har sårat mest, gjort mest skada. Det är nog när man blivit avvisad på ett sätt när han ignorerar, låtsas att han inte märker vad jag vill (fast det är helt tydligt). Jag har sagt att jag inte vill bli behandlad på det viset. Det är helt ok att säga att man inte har lust men att det är inte ok att beter sig så där. Han förstår inte varför han gör så, han vill ju inte såra, blir rädd och får prestationsångest. Vågar inte vara ärlig och KOMMUNICERA för att han tror att det sårar mig och istället så är det precis det han gör. Till slut kommer man fram till att de har orsakat för stor skada. De har dödat den djupa kärleken.
Kvar finns vänskap, vi är bara vänner i mina ögon fast i hans ögon så är det kärlek fortfarande för att han känner så mkt och har sina känslor kvar. Vi har så olika syn på huvudingredienserna i kärleken.
Stort problem, eller kanske inte ett problem i den bemärkelsen då jag själv var synnerligen trasig inombords, var att jag inte var mottaglig för alla förslag.
Försköt dem eller ignorerade dem, mm. Kommunikation = NOLL.
Kanske inte innerst inne för att jag ville vara sån. Blev så eftersom mitt glas var överfullt och allt nytt rann hela tiden över.
Jag var tvungen att inse mitt problem till 100%. Först då var jag mottaglig.
Mitt uppvaknande blev nästan som en andlig/spirituell upplevelse.
Först då kunde jag själv gå in i förändringen med helt öppna ögon och med ett öppet sinne.
Kanske en orsak till att tiden aldrig blivit bokad. Insikten att något är fel (med en själv) finns helt enkelt inte. Man måste vilja och man måste inse tror jag.
Att inte säga något för man tror det sårar blir nog som du säger. Mer sårande i sig själv. Har ett sådant exempel som jag och mina känslor ständigt brottas med. Låter på dig som det är detsamma som för mig.
Att inte få reda på något är mycket värre. Jag kan tolka sådant som att man vill dölja något för det finns andra avsikter bakom det hela.
Tack för att du delar med dig av dina tankar Peter.
Han förstår att han har problem. Mkt har kommit fram i parterapin.
Han säger att han är rädd att inte räcka till, prestationsångest…
Det är mkt sexuella hämningar, dåliga sexuella erfarenheter från tidigare relationer, han har bara haft tjejer som inte har varit särskilt intresserade av sex och han har känt att han inte duger.
När vi blev ihop så var det en helt ny värld som öppnades för honom, någonting som han ens inte kunde drömma om tidigare. En kvinna med mkt lust, som tog initiativ och som visade att det är nånting som man verkligen vill o njuter av, inget som man bara gör för att få det gjort. Han kunde släppa sina hämningar och njuta själv oxå.
Men det är nog mkt som spökar o kommer fram ibland. Saker som han borde bearbeta.
Han har nog mkt att ta itu med men jag tror inte att han vågar. Han har jätte svårt att sätta ord på sina tankar o känslor.
Han kanske är rädd för vad som kommer fram och rädd för att det inte blir bättre och rädd för att bli dumpad.
Då är det bättre att låta bli. Jag skulle kunna boka tid åt honom och han skulle åka dit men jag gör inte det. Allt hittills som har rört om att vår relation ska bli bättre har jag drivit på men jag har lessnat på det nu. Lite måste han vilja själv oxå.
Det kan vara en rädsla för att visa vem man är, inte bara för dig utan för honom själv. Det fel jag gjorde var framförallt att inte blotta mig och mitt innersta väsen. Att inte avslöja det som gömde sig där inne redan från början. Att inte våga anförtro mig åt den som betydde mest för mig. Jag levde i tron att hon blev förälskad i den självsäkre och starka personen jag egentligen inte var. Jag gömde såren från mina upplevelser i 20 år men de kom fram på andra sätt i mitt beteende. Och hon orkade inte mer. I terapin efter separationen förstod jag allt. Jag borde delat med mig. Jag borde öppnat såren för henne då, med en gång. Josefina, han måste ta i det här själv. Han måste vilja det av egen kraft. Du kan bara hjälpa honom öppna ögonen inåt. Vilket du gör. Du verkar vara någon man ska kämpa för.
Och jag glömde säga att jag borde erkänt de här problemen för mig själv också. Inte förneka dem. Då hade jag förmodligen varit en mer harmonisk människa de senaste 20 åren, men det är aldrig försent.
Du har min respekt till fullo.
Skall vi tro att pappa staten inte var speciellt angelägen att ta hand om dina känslor efter en väldigt lång tjänstgöring inom FN ?
Har ett exempel på tämligen nära håll som inte mår så bra efter sin tjänstgöring. Och ingen tog hand om honom efteråt.
Kan tro att det kan bli för mycket för vem som helst.
Men varför delar man inte med sig ?
Vad är det som får oss människor att inte ta upp allt med den man älskar ?
Är nog Nobelpris till den som kommer på svaret
Tack Bo för att du delar med dig.
Jag tycker oxå att jag är någon att kämpa för. 😉
Han tror att det räcker med kramar, pussar o säga ”jag älskar dig” flera gånger om dan.
Fast vi är inga tonåringar, det behövs så mkt mer än så, på alla plan.
Han är nog inte redo att ta tag i sina problem först det är ett ”skarpt läge” och det blir väl inte det först jag säger orden ”jag vill göra slut”.
Fast då är det för sent. Han har många fina sidor men jag orkar inte kämpa hur länge som helst. Jag har redan ena foten utanför dörren.
Ha det gott!
Dumpningsrädslan sitter i pga att jag för flera år sedan sa att jag skulle nog inte kunna tänka mig att vara ihop med nån som aldrig vill ha sex. (Då var allt bra och vi hade bara pratat om sex allmänt.) Han är nog rädd att det inte går att locka fram lusten.
Han tror att den är borta för alltid. Och går han i terapi och det händer inget åt rätt håll så då blir han dumpad är han rädd. Han skjuter upp, köper sig tid, känns det som.
Han säger att han aldrig har älskat någon så mkt och han kan inte tänka sig sitt liv utan mig.
Och att man inte då gör nåt är helt obegripligt. Men rädslan har nog tagit över. Och han tror väl att jag ska ordna upp det här oxå, som allt annat.
Ha det gott Peter!
Blir nästan lite skrämd.
Du skulle kunna vara min särbo 🙂
Fast jag skyllde aldrig på prestationsångest eller dåliga tidigare erfarenheter….
Nu när jag är som jag en gång var så blir det istället skrämmande för henne. Chock skulle jag tro.
Att du inte bokar någon tid verkar som ett bra beslut, om jag ser till hur jag skulle reagerat på något sådant.
Jag skulle säkert gått iväg. Men till vilken nytta ?
Man måste vilja själv.
Och så har vi min lilla teori om varför man är tillsammans med någon. Är det av kärlek eller för att man helt enkelt skall vara så ?
Tänker jag fritt så med tanke på det du verkar gjort så finns det starka känslor hos dig för honom. Det borde han se. Då finns ingen anledning att känna oro för att bli dumpad.
Men är det för att han bara vill leva med någon pga av olika orsaker. Då förstår jag att man blir orolig över att bli dumpad. Men då finns ju inte den äkta känslan där ändå
Svaret står över din kommentar. Mera plats där.