Jag fick nyligen lära mig att om man klipper av ytterkanten på en fågels ena vingspets (fjädrarna), kommer den att kunna flyga. Enbart i cirklar! Den kommer alltså aldrig att lämna platsen den befinner sig på.
Översätter vi detta på oss själva, är det så vi har det inom flera områden. Många stannar på en arbetsplats som de egentligen vantrivs på. Umgås i samma kretsar år ut och år in p.g.a. vanans makt. Håller oss till inrutade mönster och åsikter därför att det är vår inarbetade ”sanning”. Lever kvar i ett förhållande som sedan länge nått bäst före datum.
Är det du gör varje dag bra för dig eller inte? Gör vanorna dig lycklig eller insnärjd? Stagnation eller utveckling?
Vi skapar och håller hårt fast vid förklaringsmodeller som får oss att tänka och säga:
”Jag stannar för barnens skull?”
”Det är min natur. Jag har alltid varit så här!”
”Jag är egentligen för gammal”.
”Man måste vara realist!”
”Ensamheten skulle ta kål på mig!”
Vad händer om du utmanar föreställningarna som spelats upp i tankarna om och om igen? Om du tar ett steg utanför det du tror att andra förväntar sig av dig?
Jag vet att det kan ta tid, ofta år, innan vi vaknar till och hela systemet bara vet vad som är det genuina och riktiga gentemot oss själva.
Mot vilken horisont hade du rört dig om inte det mentala/emotionella vingklippta existerade? Om det inte bodde oro, självdestruktivt snällhetssyndrom, kvävande skuldkänslor etc. i medvetandet.
En tanke, längtan och vilja i kombination med handling, förändrar verkligheter. Visst förtjänar du att leva genom hela dig själv? Även i relationen.
P.S. Jag förespråkar inte lättvindiga uppbrott av relationer (de är dessutom inte särskilt vanliga). Alla parförhållanden är förtjänta av två närvarande personer som kan vara hela sig själva i kärlek.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Tack för att du får mig att våga gå framåt när jag egentligen inte orkar. Men jag orkar inte vara kvar där jag är heller.. Dina ord är ett stort stöd på vägen, ensamheten i tvåsamveten gör ont, men jag tror på mig själv och framtiden igen! I dagarna är det dags att berätta, för den jag en gång älskade, vad mitt inre velat berätta i mer än två år. Det är dags att ta språnget ut i det okända och säga ja till mig själv och mitt liv.
Tack återigen!
Så sant så…..men varför accepterar man (han) öht att bli ”vingklippt” när man (han) sett och upplevt det genuina och magiska på andra sidan !?
Vanans makt är så stark och jag känner mig verkligen träffad. Inte bara genom förhållande utan med arbetet. Kanske är det så enkelt att man vet man har men inte vad man får. Och att allting egentligen bara handlar om rädsla. I mitt fall är det nog så….
Ibland är man så vilsen så man vet inte åt vilket håll ens egna själ behöver gå åt.
Jag har följt intuitionen och flyttat och börjat en superhärlig utbildning. Vet att jag är där jag ska vara just nu. Å samtidigt så föll jag tillbaka i gamla känslor å tankemönster när jag åkte hem på lovet. Fast att jag träffat mina fantastiska vänner å mina släktingar. Jag tappade tilliten igen. Tilliten till att jag är på min väg. Nu ska jag bara fortsätta lyssna på intuitionen…och lita på att jag är en del av något större och att allt kommer bli till det bästa. Och precis som det är tänkt. Och att alla svåra känslor och rädslor finns där för att jag ska lyssna på dem oxå. Förstå var de kommer ifrån och vilka mänskliga behov som gör sig hörda. Det finns något vackert med att få känna sitt eget bråddjup. Sitt eget mörker. Det är ju inte farligt, för jag vet att mitt ljus är miljarder gånger starkare 😀 ❤️
Tack finaste vännen! Precis det där behövde jag höra ikväll. Det vackra i att känns sitt eget mörker. Och att det inte är farligt, för mitt ljus är miljarder gånger starkare, precis som ditt!
Nu när jag är ur den värsta perioden efter skilsmässan kan jag uppleva att jag blir väldigt rädd när jag blir sorgsen igen. Att jag ska kastas tillbaka till den ångesten som rev och slet i mig varje dag, i början varje stund. Det är som att jag står ut sämre med sorgen ju mer sällan den kommer.
Men det är inte farligt. Kanske var det de här bråddjupen i mig som gjorde att jag till slut kunde ha gjort vad som helst för att få honom att älska mig igen. Och nu efteråt är det en enorm sorg att inse att inget var som jag trodde. Och att jag fullständigt anammade hans bild av mig som bråkig, fet, omöjlig att älska, konfliktsökande.
Och nu när jag äntligen har kommit ur hans grepp vill han fira jul med mig. Under förevändning att det är för vårt barns skull. Han har en ny relation, men ändå säger han sig vara beredd att följa med till mina föräldrar, som han talat så illa om, som bor ett antal timmar bort, och fira med dem.
Jag svarade bara med att jag alltså har vårt barn över jul. För jag vill inte. Inget var som jag trodde och jag tänker inte låta honom locka mig att tro annat.
Ja Marianne ❤️ Ditt ljus är oxå mycket, mycket större å starkare än ditt mörker. Låt julen bli som DU vill ha den!!! Då blir den nog bäst, för då är du i harmoni och kan ösa din kärlek över ert barn.
Vanor ja…jag brukar tänka att bara för att något ändras betyder det inte automatiskt att det blir sämre. Annorlunda? Ja! Men inte sämre. Ibland kan det t.o.m. bli bättre. Att gå på ”autopilot” är skönt ibland i vissa avseenden, dock inte särskilt utvecklande. Då är det bättre att själv styra spakarna än att bara åka med
Tack för dina ord Michael! Du hjälper mig att hålla rätt kurs.
Jag tyckte tvivlen som föddes ur anpassningen var allra jobbigast. Och om jag försökte känna vad jag kände eller säga vad jag tyckte fanns det inget utrymme för det. Vi hade många destruktiva konflikter och ofta slutade det med att jag kände att jag inte orkade mer, jag ville ut. Men då gjorde han alltid en helomvändning, övertalade mig (men bad aldrig om ursäkt), berättade hur mycket jag betydde för honom, hur bra vi var ihop osv. I den stunder kunde jag aldrig stå på mig och det mår jag dåligt av idag. Jag köpte hans illusion rakt av om och om igen. Istället för att ta mig själv på allvar tog jag över hans känslor och tankar och gjorde dem till mina egna. Det födde så mycket osäkerhet och ångest att alltid känna att jag inte såg verkligheten i ett klart ljus. Och det ledde till så mycket grubblande och förlorad tid.
Fint inlägg.
Marianne, jag har följt dig och känner så igen mig i att det sakta men säkert går längre och längre perioder mellan den bråddjupa sorgkänslan. Upplevde också dessa än starkare när de slog tillbaka. Jag blev mer och mer utmattad pga att den ena dottern mådde så dåligt samt den enorma ekonomiska krisen jag kom in i.
Nu har det gått 4,5 år drygt. Denna höst har mina barn flyttat hemifrån och jag hat arbetat mig upp till en bra position och lön. Äntligen kan jag andas. Nu kan jag lugnt och stilla reflektera då och då över allt som hände i den enorma livskris jag hamnade i.
Sorgen och saknaden över min stora kärlek kommer alltid att finnas kvar. Men nuet, livet som jag lever nu. Är väldigt bra och jag vet att jag hade inte haft denna lugna och utvecklande vardagen om jag levde ihop med honom. Och jag vill heller inte ha kontakt. Om mina barn idag hade frågat om pappa får vara med över julen…så hade jag gärna gjort det. Jag hade känt glädje i att man kan umgås, att jag inte är bitter utan glad om alla andra har det bra runt mig. Men jag hade aldrig tagit tillbaka honom.
Men hade jag upplevt din situation för ett år sedan så hade jag blivit väldigt stressad och uppriven och då hade sorgen kommit med 200 km / Tim och fällt ned mig till marken.
Var fortsatt egoistisk eller vad man nu ska välja för ord, dvs tänk först och främst på dig själv tills du läkt färdigt fullt ut.
Det är sant att tiden läker alla sår, man känner när man är färdig.
Varma kramar till er alla
Tack finaste Anna K. Det är skönt att höra att tiden verkligen gör underverk. Jag har ju upplevt så redan, men trots 1,5 år är sorgen fortfarande stundtals väldigt tung och jag blir väldigt påverkad av min exman de gånger vi har kontakt och han visar upp samma oberäkneliga, självcentrerade beteende som jag nu efteråt ser att han alltid haft. Men även det är som att jag orkar med det mindre och mindre ju färre tillfällen jag måste konfronteras med det.
Det är konstigt det där hur man vänjer sig vid en destruktiv situation/relation. Min tanke var ju att jag skulle orka med bättre med kontakten med exet när det är så sällan jag behöver ha kontakt. Men det är istället som att när jag nu har fått ett liv där jag kan andas, så är de syrefattiga tillfällena när jag måste ha kontakt med honom enormt svåra att stå ut med. Då får jag inte luft, tidigare förstod jag inte att jag aldrig fick luft.
Sen är tiden märklig också. Jag märker ju att det helt enkelt händer saker med tiden när jag arbetar med mig själv kontinuerligt. Plötsligt dyker det upp saker ur mitt inre, liksom som från ingenstans. Samtidigt är det därmed också så märkligt att vara utanför sitt ex liv och se hur han planerar och genomför ett nytt liv med en ny person. När jag själv är så ofärdig för en ny seriös relation. Visst förstår jag att jag tolkar allt från mitt perspektiv, att en ny relation inte nödvändigtvis behöver betyda att han är färdig med vår relation, men det gör ändå ont någonstans där inne. Det gör ont och jag känner mig fortfarande ratad tror jag. Där har han en ny så seriös relation att de planerar sommarsemester ihop, medan jag går och bearbetar och bearbetar och känner mig långt ifrån färdig med det som varit. Det är som att det var så mycket lättare för honom att komma över det liv vi hade än för mig.
Men visst, jag kan inte göra på något annat sätt heller. Det har funnits erbjudanden om en relation under den tid som gått. Men kan inte längre gå in i en relation som inte ger mig energi och låter mig växa. Jag förmår inte det längre. Då är sorgen och ensamheten trots allt lättare att bära.
Kära Marianne fortsätt bara ta hand om dig själv och gör saker som stärker dig.
Jag misstänker att du likt jag kom in i en livskris i samband med separationen. Om inte annat så tror jag det är nyttigt att ge sig själv tid på ett sådant fint sätt som du gör. Huvudsaken är att man parallellt kan även se sig själv med en annan man och en lycklig framtid tillsammans med någon annan.
Jag känner fortfarande som du, att det smärtar att veta att exet ny åker på solsemester, biobesök med våra barn och sen nya kvinnan. För min del tror jag det handlar om den kapade framtidsbild man hade.
Bara jag här I denna texten nämner att det är hemskt att framtiden att han och jag skulle bli gamla ihop och älska våra barnbarn får mina tårar att flöda ner över kinderna.
Men skulle jag vilja leva i det destruktiva förhållandet vi hade där jag älskade honom över allt annat men han var sökande, rastlös och rationell.
Det gör ont att få framtidsbilden förstörd, normer bryts, självkänslan krasades sönder, självbilden förvriden….
….men med hjälp acceptans, inre resa, lugna stunder för sig själv, glädje med vänner så är det något större och nytt som skapas när man börjar komma ur krisen.
Du orkar inte längre med honom även om det är korta stunder som inte sker ofta. Du reflekterar….du får kanske en sorg över förlorade PR och hur dumma vi varit att vi inte såg de destruktiva invanda mönstren som skapats.
När ytterligare en tid gått…kommer glädjen, tryggheten tillbaka. Men likt en kraftig influensa med både dubbelsidig lunginflammation och dubbelsidig öroninflammation måste man vara rädd om sig. Och inte köra 100% för då orkar hjärnan inte till slut.
Vila, motion, mat … acceptans… tid… så kommer livet tillbaka.
Jag tror på dig och vi är alla värdefulla!
Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga.
Och ett mycket gammalt kristet budskap som kan behöva läsas i detta moderna stressiga samhälle vi lever i.
Lär dig livets svåra gåta,
glömma och förlåta.
*pr = tid
Blir stärkt och hoppfull av att läsa dina kloka inlägg Anna K.
Så sorgligt att vi låter våra män vägra att ta ansvar och utvecklas som människor innan det är försent…
Det ligger mycket i det du säger Basilika