“Because true belonging only happens when we present our authentic, imperfect selves to the world, our sense of belonging can never be greater than our level of self-acceptance.” ― Brené Brown
Vad skulle du säga om du inte var rädd för att bli kritiserad, avvisad, förminskad, bemött med ilska, oförstående, likgiltighet, lämnad…?
Sanningen är att en relation skall vara en plats för trygghet, transparens, omtanke, förståelse, utveckling, vila etc. Ett landskap där du kan vara du. Andetagen är djupa och avslappnade.
Inom som så många andra områden ser verkligheten annorlunda ut. Rädsla är alltför ofta vårt ett resesällskap. Skam och skuld på månens skuggsida.
Får upp ett par bilder i huvudet: den gedigna tekniska kontrollen av ett flygplan innan det ger sig av med alla passagerare. Ett par kraftiga ryck i repet för att se så att det håller när vi skall klättra uppför. Ingen vill att flygplansteknikern resonerar: ”kanske inte skall kolla alltför mycket. Bara massa extrajobb om jag hittar något.”
Låt oss testa bärkraften i repets fäste – kommunicera och säga till partnern eller dejten vad du tänker och känner. Ha modet att exponera dig själv, vad som oroar, sår från förr, drömmar om framtiden…
Om repet ringlar ned mot dig efter det kraftiga rycket, var det inget du ville ta dig uppför. En partner som tittar snett eller visar ryggtavlan när du blottlägger din sanning, serverar svaret på vad du behöver göra.
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Är så tom, vet inte vad jag ska svara på men allt du skriver är så rätt ,varje dag läser jag dina inlägg ,så viktiga för mig .Tack
Det tar tid innan svaren träder fram Maria. Det är en sorgeprocess. Det värmer höra att mina ord betyder något för dig. Tack själv och önskar dig en fin kväll.
Man kan lätt bli blind utifrån en önskan och vilja att det ska fungera. Jag tror att såna som jag lättare blir blinda. Jag går ”all in” när jag väl bestämt mig….jag menar känslomässigt! Jag styr mig själv i ”rätt” riktning och hoppar över reflektionen om den går emot mig, jag tror det är lite så i alla fall. Det är svårt för mig att backa om någon berört mitt inre, lånat ett rum i mitt hjärta. Jag ser det klarare nu efter att han lämnade mig.Vårt liv var inte så bra som jag såg det då när det var vi. Men jag ville verkligen att det skulle fungera.
Ser att du fått perspektiv maja. Tid och avstånd gör att vi kan se klarare. Fint att du delar med dig:-)
Ja, man borde ryckt i repet lite oftare. Jag tror jag var för öppen och trodde det skulle vara så i ett livslångt förhållande, man delar sorg och lycka och tar hand om varandra. Jag levde med hjärtat inom och utanför kroppen. I efterhand när chocken och turbulensen lagt sig har jag förstått att inget kom tillbaka. I ett halvt liv har jag levt med någon som aldrig öppnat sig helt. Som varit rädd att släppa in mig för långt i sitt inre och tryckt ner allt. Inga gräl bara tårar och flykt. Sedan släppte allt och allt kom på en gång, saker som hänt för länge sedan som hon grubblat på under lång tid. Som en atombomb small det och raderade allt. Allt var mitt fel och jag blev tillintetgjord. Nu vet jag att det inte var så. Det blir så när något är fel. Jag borde pratat mindre och lyssnat mer. Hon borde öppnat sig och tagit mer plats. Varit tydligare mot mig och delat med sig. Tystnad är otroligt skrämmande och den vill man fylla för att slippa rädslan. Då kanske den andra upplever att man tar för mycket plats. Man är två i en dialog och ingen vill leva i en monolog när man är två. Varken den som pratar eller den som väljer att vara tyst.
Tunga erfarenheter du bär med dig Bo, men jag ser också en person som växt genom smärtan. Väldigt tänkvärda meningar du delar. Tack!
Dina erfarenheter blir en styrka för någon eller några andra.
Du har blivit en klok man 🙂 och kanske en bit till att gå…
Tack! Jag har en bit kvar. Det stämmer. Men jag tror att vägen inte har ett slut. Vi möts och skiljs, formas och påverkas. Allt detta gör oss till vilka vi är. Ett felbeslut längs vägen kan leda till ett bättre längre fram. Nu är det jag och mina/våra barn. Vilken kraft finns inte i det! Att få vara med dem… Kraft, styrka och omtänksamhet finns här i bloggen med, oavsett var man är i sina tankar. Vilken fin stöttning:)
Dagens inlägg träffar mig rätt, igen!
Men jag lider helvetes kval inombords, lämna ett destruktivt förhållande där jag kan få blomstra, men kontentan blir att jag även lämnat mina barn!!! Eller stanna kvar o få leva med mina barn varje dag!!! Hur resonerar ni som stått inför detta val o valt det första alternativet? Kan man leva och bli hem igen trots vetskapen att det var ”jag” som lämnade o ”förstörde” för alla???
Kraaam Anna!!!
Frågan är om vi förstör förstör för alla när vi är sanna mot oss själva? Det är självklart ett hemskt svårt beslut att bryta upp en relation när det finns barn med i bilden. MEN, vilken slags förälder vill du att barnen skall se i dig – en trasig eller hel? Det finns inget: ”hålla ihop för barnens skull.”
Barnen är mitt allt! Idag försökte han faktiskt göra det trevligt gnm föreslå vi alla skulle titta på tv tillsammans då vi haft besök hela veckan o jag åker iväg imorgon… Funkade tills han upptäckte gröt/välling var slut o jag fick höra hur oplanerad ostrukturerad jag är som glömde det i affären. Plus allt är kaos då han måste va ledig med vår son imorgon för jag ska dra på semester o spendera pengar, när det är jag som är mammaledig!! Och bara han som drar in ”kulor” här hemma, då vart han arg o gick o la sig…. Sonen stod bredvid, men vet du, jag sket i vad han sa!! Jag tog INTE åt mig, alltid ngt
Tar med mig allt du skriver, känns ibland som om du skriver direkt till mig men jag förstår ju att det finns fler i min situation även om man känner sig ensam om det. Livet är igentligen ganska enkelt om man är rak, ärlig & omtänksam men människan envisas med att göra allt så komplicerat med lögner, trakasserier, egoism & likgiltighet. 🙁
Håller med dig om att det egentligen borde vara enkelt, men som du beskriver, finns det sådant som förmörkar. Separationer och ohälsosamma relationer drar ned människor. Vi behöver bli bättre på att fokusera på styrkorna i oss själva och andra.
Hej, jag tror att jag så sakteliga börjar bli redo att genomföra flygplanets tekniska kontroll full ut och att rycka ordentligt i det där repet. Öppen och ärlig kommunikation är en självklar framgångsfaktor i en parrelation, men det är ändå så svårt. Båda måste vilja vara öppna.
Michael, flera av dina inlägg här är stärkande men väcker också nya jobbiga tankar och farhågor. Och möjligheter! Hursomhelst, tack för kloka ord som manar till uppvaknande.
R.
Tack för dina ord Richard. De inspirerar mig!
Har nyligen gått upp för mig, att drygt 21år tillsammans genomsyrats av en haltande kommunikation. Haltande på så sätt, att jag trott vi varit lika öppna och naket ärliga.
Att erkännandet nu kommit fram, när vi gått till botten och vänt varje sten, gör mig ledsen.
Skapar många frågor i mig…
Tack för ännu ett inlägg, rätt i tiden, för många och för mig!
Smärtsamt när du trott att ni haft en öppen kommunikation. Ja, det där med frågor som vi vill ha svar på känner jag igen. Tack själv Rebecca och för att du berättar. Varma tankar till dig.