Ytan är oftast ytterst välpolerad och den narcissistiske föräldern kan agera som en superförälder (utåt sett). Hon eller han lyfter barnet till skyarna i sociala sammanhang, köper de ”rätta” kläderna till sin dotter eller son och har ett aktivt liv tillsammans med de unga (så länge som de presterar väl).
Men som så mycket annat i narcissistens värld är det rekvisita. En perfekt stylad ”filmtrailer” med massor av smickrande filter. N-föräldern är en kameleont som ändrar skepnad efter miljö och sammanhang, och just därför är dessa personligheter oerhört svåra att upptäcka/genomskåda. Men inte för den som lever eller har levt tillsammans med dessa emotionella vampyrer. Ni har blivit experter på hur gaslighting fungerar, idealisering/nedvärdering destruktiva kraft och hur ”vara till lags i alla lägen syndromet” känns.
För barnet:
Ett barn är under sina första levnadsår helt beroende av förälderns omtanke och kärlek för sin överlevnad. Lite högre upp i ålder söker vi uppmuntran, trygghet, utrymme för att kunna vara oss själva, inspireras och få känna oss älskade. Trygga i att kunna göra misstag och lära från dem. Och vetskapen om att det finns en kärleksfull hamn/famn dit vi kan vända oss under dygnets alla timmar.
För ett barn till en narcissist handlar det om att försöka vara till lags och imponera för att få n-förälderns positiva uppmärksamhet och gunst. De egna behoven läggs tidigt åt sidan för att inte framstå som vek och gnällig. Det är starka och omedvetna processer! För vem vill inte känna sin mammas eller pappas mjuka kärlek som får oss att känna odödlighet?
Men allting är villkorat från n-föräldern: ”så länge som du beter dig på ett sätt som sätter mig i rampljuset, höjer min status och får andra att beundra mig, så är allting perfekt. Du är verktyget i min hand som ska väcka omgivningens avund och vördnad.”
Pojken eller flickan som är högpresterande ligger bra till, men den känslomässigt finstämde och ifrågasättande riskerar att hamna i den hänsynslöse kritikerns kikarsikte.
Som empatisk förälder är det fruktansvärt smärtsamt att tvingas bevittna detta.
Men det finns ljuspunkter: kunskapen om narcissistisk personlighetsstörning sprider sig. Din och andra människors genuina kärlek har en läkande inverkan på din dotter/son. Empatiska personer är stabila förebilder, liksom din ökande förmåga att sätta gränser mot den som ser sig själv som universums centrum.
Våra barn behöver både få känna sig normala (som alla andra) och unika. Älskade för vilka de är och inte utifrån prestation. Tryggheten i att kunna falla och förtroendet kring att det finns en varm hand som hjälper oss upp igen. Och igen.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Min pappa är narcissist men känner inte alls igen texten du beskriver.
Han var snål, brydde sig inte alls om hur saker såg ut hemma eller utåt. Var rätt introvert. Var bara allmänt elak, tappade humöret lätt, skulle alltid ha rätt. Hade man gjort något bra, var det förmodligen inte lika bra som något han hade gjort. Hittade alltid något att kritisera.
Vi hade ingen toppenekonomi när jag var liten och mycket av det du beskriver låter som föräldrar som då har mycket pengar. Men det finns dem som inte alls har den där polerade ytan. Speciellt inte generationer för 20 år sedan?
Uppväxt i en arbetarfamilj.
Det är jättebra att problemet lyfts!
Men hur vet jag egentligen om det är jag eller han? Att om det inte är jag som är narcissistisk?
Att du ens funderar på det, skulle jag säga, är ett tecken på att det inte är du som är narcissist.
Min mamma är en tvättäkta narcissist och jag märkte redan i unga år att hon var känslomässigt avstängd. Nu såhär i vuxen ålder tror jag att det är fråga om en ren överlevnadsmekanism för henne och för att stå ut med egen smärta och ångest sedan hennes barndom – då hon dels tvingades kämpa om uppmärksamheten bland fyra syskon, dels förlorade sin pappa.
Jag var den där lilla dockan hon gärna klädde upp inför andra, men hon såg aldrig mig för mig.
Hon har tagit varje tillfälle i akt att sabotera mina förhållanden, mina vänskaper mm… Jag skulle kunna skriva spaltmeter om henne, men det gynnar mig inte. Däremot kan jag intyga att det har förstört mycket av mitt mående…
Jag har anmält mej men ser ingen information vart man ska gå för att se webinaret?