Tänker inte ens ge mig på att räkna upp alla de jävligheter människor och mänskligheten utsätter varandra och sig själv för. Listan blir bara för lång och både du och jag matas ändå dagligen via nätet, löpsedlar och annat.
Det finns oaser att hämta kraft på. Igår (liksom många andra dagar) såg jag hur ni stöttade, kände igen och uppmuntrade varandra här på bloggen. Ni berör själva kärnan i det som är meningen med livet: att vilja och göra väl. Det kan se olika ut för oss alla. Små gester av oväntad osjälvisk vänlighet kan vara helt avgörande på en annans verklighet.
Den som känt sig nedbruten, förtvivlad, desorienterad och uppgiven, vet vad frågan: ”hur är det med dig? Finns det någonting jag kan göra?” kan betyda.
Att känna MENING är något av det absolut mest grundläggande psykiska och själsliga behovet som finns. Vi behöver få längta och känna briser av kärlek mot ansiktet. Vi kan ge varandra och oss själva det. Möjligheterna ges varje dag. De vilar ofta i det osynliga men uppenbara – i vardagsmötena, väntande på initiativ.
Någon tänker kanske just nu: ”men what the f.u.c.k. – mening är det sista jag känner!” Jag vet. Det kliar och river i hela kroppen av total meningslöshet.
Jag känner en man som för några år sedan var djupt deprimerad och som hade långtgående planer på att avsluta sitt liv. Han skred inte till verket. Idag håller han ihop en löpargrupp av nedtyngda och sönderstressade själar (idag en hel del f.d. sådana). Oavsett väder, är de ute och springer tillsammans minst två dagar i veckan. Alla dyker upp. Nu för tiden strålar det om den här mannen.
Meningen har många ansikten.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Helt rätt. Att hitta de små sakerna fär man trivs. Där man känner mening. Låta dem ta plats och njuta av dem. Inte jaga efter allt man inte gör utan glädjas i det man gör.
Våga välja sina egna saker! Man gör det inte för andras skull utan för sin egen.
Tack för en klok kommentar Marcus.
Skrev en kommentar här på bloggen igår efter ditt inlägg, hade hoppats på nån typ av respons men istället när jag går in och tittar är min kommentar borta!!!? Tråkigt tycker jag, för jag gillar verkligen dina blogg upplägg på FB och delar gärna vidare men nu blev jag ledsen ;(
Då har det blivit något fel här Yvette, eftersom jag aldrig skulle plocka bort din kommentar avsiktligt. Har du möjlighet att lägga upp den igen? Varma hälsningar till dig
Ingen ska behöva gå igenom hopplöst tunga perioder ensam. När den personen som tidigare fanns vid din sida inte längre finns kvar och är själva orsaken, känns det som om man är alldeles ensam. Men den personen kanske lämnade för att det inte fanns något kvar att ge. Omtanken försvann med kärleken. Och man kan inte lägga sina bördor på den personen längre av olika skäl, bl à har den personen fullt upp med sin egen sorg över separationen och hantering av densamma. Jag har erfaret att det finns många som är beredda på att stötta och hjälpa eller att dela erfarenheter med. Det handlar om att våga vara öppen. Tala om hur man mår utan att älta och ta emot andra, släppa in dem in i sitt inre. Lyssna tillbaka. Då finns det många som är beredda att stötta eller ge råd.
Jag har följt din blogg ett tag Michael och den har hjälpt mig. Den har funnits där när det varit tungt och även om jag inte alltid lyckas försöker jag följa dina råd. Jag mår så mycket bättre när jag lyckas än när jag misslyckas så det är så mycket värt att inte låta småaktighet eller revanschlusta ta över. Det känns som de två sakerna kommer allt längre bort i mitt medvetande och snart är de begravda och jag behöver inte kämpa mot dem längre.
Tack Michael för ditt stöd!
Det svåraste för oss är att be om Hjälp!
Men den finns. Det är bara att våga eller hur?
Ja, det tror jag. Det handlar om mod och att inte vara rädd för att erkänna sina egna brister och tillkortakommanden. Det är först när man erkänt för sig själv och andra som man är mottaglig för hjälp och beredd att ta emot den. Vi vågar ju här tillsammans! Oavsett om vi blivit lämnade eller lämnat. Att erkänna för sig själv när man blivit lämnad att jag bidrog med mitt sätt att vara gentemot min partner är oerhört svårt, ”det var ju inte jag som tog beslutet”… Men bägge bidrar med sitt sätt att vara och finns inte orken eller förmågan längre så… Jag vet nu att jag inte var mig själv i vårt äktenskap den sista tiden. Och det är tufft, men jag hade tappat bort mig själv och vad som egentligen är värt något på grund av olika orsaker. Jag är på väg att hitta den där mannen igen, den jag var och som jag gillar och som hon trivdes med. Men där är det försent. Och jag hittar tillbaka till honom och till det som betyder mest med hjälp av andra, mig själv och den här bloggen. Den som är modigast är den som vågar erkänna sin rädsla…
Tack själv Bo. Det gläder mig att du fått hjälp av bloggen. Det är just det som driver mig i skrivandet. Önskar dig en fin kväll.
Vår tid är försumbart kort, men våra bidrag är eviga. Varje bidrag vi gör bidrar till något annat som i sin tur bidrar vidare. Allt hänger ihop. Ständigt påverkar vi varandra. Att alltid göra sitt yttersta för att bidra till att det positiva växer och att det negativa bryts ner är en mänsklig skyldighet. Jag gillar dina bidrag, de är föredömliga.
”Vår tid är försumbart kort, men våra bidrag är eviga”
Fin formulering. Tycker om den.
Tack!
Vilken fin blogg! Har läst igenom fyra sidor nu, många tankeväckande reflektioner och inspirerande frågor. Tack!
Härligt att höra Y! Välkommen hit:-)