separera

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tänker inte ens ge mig på att räkna upp alla de jävligheter människor och mänskligheten utsätter varandra och sig själv för. Listan blir bara för lång och både du och jag matas ändå dagligen via nätet, löpsedlar och annat.

Det finns oaser att hämta kraft på. Igår (liksom många andra dagar) såg jag hur ni stöttade, kände igen och uppmuntrade varandra här på bloggen. Ni berör själva kärnan i det som är meningen med livet: att vilja och göra väl. Det kan se olika ut för oss alla. Små gester av oväntad osjälvisk vänlighet kan vara helt avgörande på en annans verklighet.

Den som känt sig nedbruten, förtvivlad, desorienterad och uppgiven, vet vad frågan: ”hur är det med dig? Finns det någonting jag kan göra?” kan betyda.

Att känna MENING är något av det absolut mest grundläggande psykiska och själsliga behovet som finns. Vi behöver få längta och känna briser av kärlek mot ansiktet. Vi kan ge varandra och oss själva det. Möjligheterna ges varje dag. De vilar ofta i det osynliga men uppenbara – i vardagsmötena, väntande på initiativ.

Någon tänker kanske just nu: ”men what the f.u.c.k. – mening är det sista jag känner!” Jag vet. Det kliar och river i hela kroppen av total meningslöshet.

Jag känner en man som för några år sedan var djupt deprimerad och som hade långtgående planer på att avsluta sitt liv. Han skred inte till verket. Idag håller han ihop en löpargrupp av nedtyngda och sönderstressade själar (idag en hel del f.d. sådana). Oavsett väder, är de ute och springer tillsammans minst två dagar i veckan. Alla dyker upp. Nu för tiden strålar det om den här mannen.

Meningen har många ansikten.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare