Jag fick nyligen lära mig att om man klipper av ytterkanten på en fågels ena vingspets (fjädrarna), kommer den att kunna flyga. Enbart i cirklar! Den kommer alltså aldrig att lämna platsen den befinner sig på.

Översätter vi detta på oss själva, är det så vi har det inom flera områden. Många stannar på en arbetsplats som de egentligen vantrivs på. Umgås i samma kretsar år ut och år in p.g.a. vanans makt. Håller oss till inrutade mönster och åsikter därför att det är vår inarbetade ”sanning”. Lever kvar i ett förhållande som sedan länge nått bäst före datum.

Är det du gör varje dag bra för dig eller inte? Gör vanorna dig lycklig eller insnärjd? Stagnation eller utveckling?

Vi skapar och håller hårt fast vid förklaringsmodeller som får oss att tänka och säga:

”Jag stannar för barnens skull?”

”Det är min natur. Jag har alltid varit så här!”

”Jag är egentligen för gammal”.

”Man måste vara realist!”

”Ensamheten skulle ta kål på mig!”

Vad händer om du utmanar föreställningarna som spelats upp i tankarna om och om igen? Om du tar ett steg utanför det du tror att andra förväntar sig av dig?

Jag vet att det kan ta tid, ofta år, innan vi vaknar till och hela systemet bara vet vad som är det genuina och riktiga gentemot oss själva.

Mot vilken horisont hade du rört dig om inte det mentala/emotionella vingklippta existerade? Om det inte bodde oro, självdestruktivt snällhetssyndrom, kvävande skuldkänslor etc. i medvetandet.

En tanke, längtan och vilja i kombination med handling, förändrar verkligheter. Visst förtjänar du att leva genom hela dig själv? Även i relationen.

P.S. Jag förespråkar inte lättvindiga uppbrott av relationer (de är dessutom inte särskilt vanliga). Alla parförhållanden är förtjänta av två närvarande personer som kan vara hela sig själva i kärlek.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata? Kontakta michael@separation.se