barn

Skärmen till datorn är uppfälld, kaffet står lite till höger, ser ut genom glasfönstret på kaféet där jag sitter och känner tacksamhet för en dag som denna. En stunds skrivande, lugn, några klientsamtal under kvällen och en löprunda längs med havet. En förmiddag av avslappnad koncentration. Trodde jag!

Kafédörren öppnas och in kommer ett team på tre personer – en mamma med sina pojkar på ca 5 – 7 år. Sjuåringen ger mig en sjörövarblick och jag inser att mysstunden är över. Några sekunder senare är energin i rummet fullständigt förändrad: ”mamma jag vill ha (högt)!!” Jag vill!” Kvinnan i falsett: ”vad vill du ha älskling?” Samtidigt ringer hennes mobil. Femåringen polerar golvet med sin kropp. Hennes telefonsamtal får allt att flippa ut.

Orkar hon inte? Är det hennes filosofi att låta barnen göra som de vill som steg i lärande? Är detta kanske normaliteten i hennes värld?

Tro mig! Jag vet hur lätt det är att sitta som åskådare på sidolinjen och veta allt om barnfostran. Vad som borde göras och sägas i ögonblicket. Hur viktigt det är med gränser och kärlek i perfekt balans. Teorin är enkel – verkligheten inte alltid. Dessutom vet jag ingenting om den här kvinnans liv. Vi behöver alla bli bättre på att inte sätta etikett och dra för snabba analyser.

Nu har jag några alternativ: packa ihop mina saker och hitta ett annat ställe, sitta kvar och känna irritation eller se den här stunden som en övning i icke dömande attityd. Väljer det senare. Inte för att vara präktig, utan för att det får mig må bättre.

Hur ser du på att låta barn ta stor plats på restauranger, kaféer, sociala tillställningar etc.? Vad tänker du kring gränser vs tillåtande? Rollen som förälder?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare