Vi kommer till den här världen med den mänskliga rättigheten att få vara älskade. Tyvärr har inte alla fått uppleva kärleken som den är i sin självklara och rena form, utan istället växt upp i kärleksfattiga miljöer där relationer är en handelsvara med budskap som: ”jag skall älska dig om… du får min uppmärksamhet om du… prestera så förtjänar du.”
I förhållanden där vi tvingas leva på diet av äkta bekräftelse är det lätt att börja bete sig klängigt och desperat, vilket är en naturlig konsekvens av emotionell svält. Det ligger i vår natur att vara kontaktsökande och om närhetslänken har dålig eller helt saknar förbindelse känner vi oss otillräckliga, förbisedda och med frågor: ”vad är det för fel på mig?” Alla vet vad som händer med självförtroendet i en sådan miljö.
När jagkänslan rostat sönder av kärlekssnålheten börjar vi se ned på oss själva. Detta i sin tur leder till: ”jag förtjänar kanske inte mer än så här. Om inte min partner älskar mig måste det vara något fel på mig.” Dessa nedbrytande självanklagelser!
En sak har jag lärt: be aldrig om kärlek. Om den inte ges frivilligt och naturligt av någon är det dags att gå vidare. Säger något som jag sagt flera gånger: låt inte separationsångesten vara större än värdet i den egna personen. Utan respekten och vänskapen till dig själv blir du alldeles för utsatt. Välj en partner som är hel och generös i sitt kärleksgivande. Någon som står stadigt vi din sida.
Kan du inte komma över ditt ex? Webinar ikväll (29/10) kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Så himla bra skrivet!
Ibland är det så svårt… har träffat en man som ger på sitt eget sätt. Efter hans förmåga. Han har varit klar och tydlig i att jag är viktig för honom. Han har levt som singel i manga år. Har haft en del relationer men inte något längre. Han jobbar otroligt mycket och vill fortsätta med det. Han är väldigt noga med att poängtera att det är viktigt att vi båda har varsin kalender. Absolut! Han förväntar sig inte att jag star på tå när han kan ses osv. Men jag känner mig ändå inte tillfreds. Jag vill nog ändå ha en relation där man träffas mer regelbundet. Vet att jag måste prata med honom. Men i början kändes det så befriande att ha det så här. Jag levde tidigare i en relation där det blev bråk så fort vi inte kunde ses. Å då var det att vi inte kunde ses pga saker och ting som hände med mina barn och deras pappa. Men jag har kommit fram till att jag har lätt för att anpassa mig. Att jag inte riktigt vet vad jag själv egentligen accepterar eller inte. Jag menar, jag måste kanske lära mig att förstå mig själv. Hur vill jag själv ha det? Och kan man då inte kompromissa så är det kanske ingen ide att fortsätta relationen. För som det är nu så känner jag lite att jag ser till att vara ”ledig” när han är ledig. För att vi ska kunna ses. Men jag vill ju att han också ska jobba för oss. Så svårt att skriva ner känslan, men är det ngn som känner igen sig?
Jag funderar ibland allvarligt på att vara själv en längre tid. Landa och ta tag i vad det är jag själv vill? Vad vill jag ha ut av mitt liv och en relation? Kanske ska börja där hur tufft det än känns att vara ensam när man tycker om ngn…
Du är långt ifrån ensam att känna så! Tror att allt för många förhållande tar slut pga. just det du skriver om.
Känner precis igen mig…anpassning till något som inte riktigt känns bra för en. Som inte är som man själv vill ha det. Det är nog så att det inte är ok och att man inte ska nöja sig med mindre än det man vill ha. Men svårt…lita på magkänslan. Även om det är tufft ibland att vara själv när man längtar efter kärlek. Men den kommer säkert när det är meningen och tills dess är det bra att trivas med sig själv och det liv man skapar till sig själv. Vänner, familj, jobb och fritidsaktiviteter man gillar…så finns ju så mycket mer <3 Men du är som sagt inte ensam.
Vilsen…känner igen mig så!
När man är två som älskar varandra förutsättningslöst så ger och tar man lika mycket!
När någon dikterar ( det är faktiskt det personen gör) hur hen vill ha det så talar personen samtidigt om hur hen är som person. Då hade jag ställt mig frågan….vill jag leva med någon som hen? Det kan hända att någons liv skulle passa bra för en sådan man som du beskriver. Men själv, personligen så hade jag backat direkt. Det är inte kärlek för mig….att någon dikterar direkt hur Hen vill ha det. En kärleksfull relationen för mig innebär att han ska längta efter mig, vara nyfiken på mig, vilja leva med mig och visa det på ett kärleksfullt sätt genom handling och kommunikation. Att tidigt insett förhållande tala om hur villkoren för kärlek ska vara är inget för mig.
Utifrån din berättelse så gör det som känns rätt för dig! Man ska Aldrig behöva tänka på att blrja anpassa sig. Man anpassar sig alltid automatiskt i en kärleksrelation. Men då sker det med glädje, lycka, harmoni kring hur man ska leva sina liv tillsammans. Aldrig genom att ställa villkor. Samtidigt verkar mannen vara rak och ärlig då han tidigt talar om hur han funkar och lyssna på det….för en sådan personlighet kommer aldrig att ändra sig!
Lycka till Vilsen
Tack Anna K för dina ord. Å det är väl lite där jag är i tanken som du skriver. Först tyckte jag att det kändes ok att ha en sådan typ av relation. Jag kommer nämligen från en relation där ”direktiven” var annorlunda. Där var det att vi skulle ses så mycket som möjligt. Det gjorde liksom ingenting om det gick ut över barnen eller allt annat jag ev skulle vilja göra. Så när jag träffade denna man nu kändes det bra i början. Ses då o då. Jag behövde inte känna mig kvävd. Men nu känns det bara…ja jag vet inte. Tomt…men mysigt när vi väl ses.
Nästan så jag saknar min tidigare relation…fast det kändes inte heller bra att ”sitta fast i varandra”.
Kanske bättre att vara själv ett tag…
Är jobbigt hur du än gör, viktiga är att känna efter och följa sitt hjärta och stå upp för sig själv, för med tiden så kommer det kännas rätt om du gör så.
Mm, jag träffade oxå en tydlig man som redan hade en färdig mall som jag skulle passa in i. Det var inte kärlek å respekt han erbjöd mig. Det enda jag kände var prestationsångest och när jag stod upp för mina känslor, tankar och värderingar så blev jag ointressant. Det var ett kvitto för honom på att jag var ”fel” för honom. Det är ok, han var lika ”fel” för mig…nästa gång hoppas jag få möta någon som på riktigt är öppen och nyfiken och vill möta MIG.
Så väldigt viktigt- Be aldrig om kärlek.
Jag försökte och hoppades alldeles för länge. Framåt har jag med mig orden och handlingen -Be aldrig om kärlek.
Instämmer, Jojjo. Det är bra att ha ord och bilder med sig för att få en klarare syn 🙂
Kärlek finns på så många sätt och till olika människor – och så småningom kanske också till någon partner.
Jag har varit borta från detta forum en tid. En tid då jag efter 28 år tillsammans med samma kvinna nu är själv varannan vecka och med barn varannan vecka. Hittills har det bara varit mörker. En veckan är jag ensammast i världen och nästa vecka skall man vara pappa medan mitt huvud hela tiden leder mig in på tankarna på mitt ex. Vem hon träffar, vad hon gör. Är hon med mannen hon bedrog mig med? etc Det är så djävla jobbigt.
Samtidigt vill exet gärna träffa mig tillsammans med barnen. Jag blir kluven och undrar genast om det finns hopp eller om det bara är för hennes dåliga samvete samt att jag skall stå för kostnader när vi gör saker. Jag har konstaterat (tack vare denna sida) att hon är en klockren narcissist. Därför är jag misstänksam hela tiden. Jag träffar henne ibland men har svårt att komma på varför.
Något hos mig säger att jag vill klippa helt men det är omöjligt med mindre barn tillsammans. Något vill heller inte klippa av banden till en person jag gett så manga år till och älskade. Extremt svårt.
Jag lider av sådan fruktansvärd sorg. Sorg över att bli sviken. Sorg över att förlora en livskamrat. Sorg över att må dåligt. Sorg över att ha blivit förändrad till det negativa. Skam över att ha blivit bedragen. Jag undviker folk jag känner och är väldigt asocial.
Att springa och träffa någon annan kvinna just nu skulle aldrig vara rätt mot någon. Jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop och inte bli tokig. Jag har en väldigt bra vän som hjälper mig men i övrigt är jag ensam.
Jag behöver styrka för att ta mig vidare. Jag önskar att jag en dag bara får må bra, inget annat.
Är inget annat än jobbigt, speciellt när man ligger där själv i soffan eller på sängen, men för varje dag som går, så kommer du närmre den dagen du mår bra igen och längre och längre ifrån botten. Det är jobbigt/fruktansvärt att må dåligt, men man känner i allra högsta grad av att man lever.
Känner med dig Vilsen_man. Alla på det här forumet har sina historier och anledningar till att läsa, reflektera och lära nytt här. Skillnader finns, men också mycket igenkänning. Känner igen det brutala uppvaknandet till ett nytt liv med det tomma huset varannan vecka. Den bottenlösa ensamheten ena veckan för att sen förbytas till full fart nästa vecka med skjutsning, läxläsning och middag på utsatt tid. Nästan schizofrent, man lever som i en bubbla utan riktning och mål…..Ett av de starkare minnena är sista morgonen vi sover i samma säng. Hon har packat i flera veckor, vissa tillfällen visslande och sjungande medan jag låg i soffan med tårarna rinnande och en hjärna på högvarv. Hon tar sitt täcke och kudde och går upp. Sen försvinner hon ut ur mitt och vår familjs liv. Så kändes det verkligen. Familjen klövs i två delar.
Även om det är över 2 år sen så finns en del sorg kvar. Sorgen att sätta barnen i en situation dem inte valt själva är den som smärtar mest. Inser att jag får leva med det resten av mitt liv. Genom att lära mig mer om varför vi blir dem vi blir som människor, anknytning, självinsikt, livsteman och vad som kan förändras för att leva mer insiktsfullt så har jag lyckats lägga pusslet till varför vi körde i diket. Det har lugnat sinnet, tankarna och känsloutbrotten. Exet har succesivt försvunnit ur mitt system. Satsat på aktiviteter som ligger mig varmt om hjärtat. Sagt snälla saker till mig själv, även när det varit som jävligast. Unnat mig själv saker som byggt nya mönster och vanor. Sakta byggt självkänsla och slagit sönder bubblan, hittat riktning och mål i livet igen. Säger inte att det finns mörka stunder ibland, men det går att hitta mening igen och sinuskurvans dalar kan smetas ut och göras kortare. Avgörande tror jag är att söka fokus på sig själv, succesivt styra tankar och energi från exet till sig själv. Och en av dem viktigare sakerna för mig; att varje morgon stå inför spegelbilden och känna att jag är en så bra pappa jag kan vara. Oavsett yttre omständigheter och vad alla andra gör-eller inte gör-omkring oss, inklusive exet.
Riktigt fint och bra skrivet av dig!
För mig har det gått drygt 3 månader och stundtals så känns det bara som det blir värre och värre, så jobbar för att börja lämna botten.
Håkan,otroligt öppet och ärligt skrivet. Sitter på jobbet och läser och tårarna rinner ner för kinderna. Smärtan och saknaden och tankarna som far runt i huvudet är just nu överdjävliga. Jag inser också att det blir bättre sakta och säkert och jag jobbar med mig själv. Jag har dock jobbat en längre tid nu. En del dagar är bara för mycket.
Tack för stödet
Håkan och Vilsen_man…tack för att ni delar med er av era jobbiga tankar och känslor. Jag lider med er, att ni behöver gå igenom den här smärtsamma processen. En annan grej gör mig oxå lite ledsen. Det är att jag uppskattar era egenskaper så otroligt mycket, just för att ni är män. Alltså er mognad, medvetenhet, er öppenhet, ert mod att skriva om era svåra känslor. Det händer mig så sällan att jag möter män som er. Eller jag möter dem kanske, men får aldrig riktigt insyn. Jag blir glad över att ni visar att ni finns.
Vilsen Man…din styrka kommer att komma tillbaka!
Mitt ex och jag levde 26 år tillsammans, två veckor efter besked om att han ville skiljas och var kär i en annan kvinna, var allt ordnat och han flyttade ut..
Utan att överdriva så blev det ett trauma för mig. Jag skämdes över att det inombords var ett känslomässigt kaos. Att jag inte kunde kontrollera mina känslor bättre.
Räddningen var mina vänninor som jag kunde ringa närsomhelst, 4 st jag turades om att belasta med min bråddjupa sorg och ångest. Två andra saker som bidrog till läkning var fysisk träning och att jag skrev av mig mina känslor i en bok. Samt denna blogg som jag fick ösa ut min ångest i. Tack Michael.
Nu är jag trygg och hel igen.
Men resan har varit enormt tung. Insikter om hur vi hade det under tiden vi var tillsammans har varit betungade att få. Två män jag träffat och lärt känna efter separstionen gav mig erfarenheter om att jag hade kunnat leva på ett annat sätt under mina 26 år…deras kärlek till mig hade aldrig get mig känslan av att vara utbytbar.
Egentligen har sorgen över förlorade år varit den värsta. Samt den djupa analysen över vem man egentligen är. Varför svek jag mig själv så enormt.
Men så sakteliga tar man sig framåt…tiden läker alla sår…det är sant.
För mig handlade det om att kavla upp är ärmarna och se till att lära sig allt man kan för att ta sig ur den enorma livskrisen. För jag stod inte ut med paniken som kom med 200km/h och slog ned med till marken….något måste göras. Så jag slog näven i bordet till mig själv…lyft dig själv för fnasiken. Köpte böcker och läste en bok om sorg som en professor vid Lunds universitet i Psykologi hade skrivit. Hon hafe gjort en litteraturundersökning och hade gått igenom ca 30 andra studier om sorgbearbetning.
Den största/värsta sorgen är när en förälder förlorar ett barn och värst om barnet dör i en olycka.
Den andra var tvärtom om barn förlorar en eller båda föräldrarna. Efter det kom besked om en allvarlig sjukdom.
Och sedna kom en separation.
Det hon sedan analyserade var att ingen sorg som separation slår så hårt mot självbilden och självkänslan som en separation. Dessutom innebar den sorgen så mycket andra ringar på vattnet som att man mister kontakt med gamla gemensamma vänner, svärföräldrar/släktingar, grannar etc. Alltså inte ”bara” en sorg som vid de andra sorgerna.
I studien analyseras också hur vi människor har olika förmågor att klara av sorgen. Hon kallar det copingstrategier. Men en mening jag fångar för löd ungefär som att ”rent praktiskt arbete med kroppen kan vara en enorm läkande vid sorg”
Jag anammade detta och rev bland annat en altan och byggde upp en ny. Var då tvungen att lära mig hur man gjuter plintar, snickrar, beställa rätt mängd virke mm.
Fokus på arbetet gav frid i hjärnan och känslan av att ha lyckats gav styrka.
Hoppas du kan ha någon nytta av hur jag kunde klara av att ta mig ur den svåra livskris och sorg separationen skapade.
Du kommer att finna mening med livet igen…ge det tid och ta hjälp av många….och på olika sätt.
Stor varm lång kram till dig
Tack Anna K. Jag är så fylld av sorg att bara jag ser att någon svarar mig gör att jag fullständigt går sönder. Jag har flera familjer som vi umgåtts med gemensamt som hör av sig till mig och tar mitt part och förklarar att jag är en fin människa och den vettiga i vår relation (även hennes vänner). Dessa familjer vill gärna träffa mig och mina barn. Just nu orkar jag inte. Hat och illska är två stora problem jag brottas med.
Sorgen är dock värst. Stort tack för tipsen du skriver. Och precis som du skriver ”Egentligen har sorgen över förlorade år varit den värsta. Samt den djupa analysen över vem man egentligen är. Varför svek jag mig själv så enormt. ” den är klockren.
De gånger hon slog mig, ett par gånger mitt framför barnen, är inte det värsta. Det är alla nedlåtande kommentarer, alla gånger jag har fått höra hur ful och dålig jag är. Att sen bedra mig en längre tid med någon i vår umgängeskrets är den slutgiltiga förnedringen. Att jag nu inte heller får svar på om de träffas gör det ännu svårare för mig att gå vidare.
Inser att hat, ilska och sorg inte gör mig annat än bitter. Jag jobbar så hårt jag kan. Just nu går det tyvärr bara bakåt.
Vilsen Man…tillåt dig gå sönder då vi svarar dig! Vi vet av egen erfarenhet hur viktigt det är att någon svarar på andras rop på hjälp.
Har du professionell hjälp?
Om hon umgås med någon annan eller inte är inte ditt bekymmer nu. Dock så svårt att släppa!!! Skriv ned dina mål på vart du vill komma med allt…förhållningssätt till ditt ex…hur ska du på ett neutralt, starkt, fokuserar sätt kunna kommunicera till dina barns mor utan att tappa kontrollen över dina känslor? Jag satte upp små…kanske barnsliga mål…men då enormt stora. Exempelvis….när jag hör av mig ska det gälla saker kag verkligen måste diskutera med honom. Bestämde mig för att försöka ha målet att ge det en dag att tänka på. Så att känslorna kom under kontroll. Sedan var ett mål om att jag måste inse att personen har skadat mig och att jg alltid kommer att börs med mig det i samtalen men att de inte fick lysa igenom i någon slags ilska eller rättfärdigande..utan mer som om kag pratade med en kollega chef eller annan,..mer formellt.
Sedan försökte jag tänka…vad är syftet/målet med att jag vill höra av mig? Och en reservplan var att höra av mig till en av mina vänninor om jag inte fick kontroll på mina känslor innan jag ringde. Då kunde de ta ned mig på jorden och säga…-Men DU behöver inte ringa honom om detta! Det klarar DU själv! De gånger jag ringde så handlade det om vårt yngsta barn ca 20 år som inte mådde så bra. Trots kontroll på känslor innan telefon samtal så började såsmåningom märka att jag sällan uppnådde målet ned samtalen. Analyserade det till att vi angrep problem på så olika vis att vi inge kunde nå varandra. Vilket inte betyder att samtalen spårade ur för det. Tillslut började jag tänka som så att jag lotsats att han inte finns för att det är bättre att resonera med sig själv än med någon som inte av någon anledning inte klarar av att kommunicera! Det drog mer energi genom att det skapade känslor som besvikelse, bitterhet, ilska och att man kom på att så här har det ju egentligen alltid varit ä. Jag har tagit hand om de stora problemen även när vi var tillsammans…rollerna sitter i för alltid! Så länge inte personen är villig på str börja analysera sig själv och ta ansvar över det egna beteendet.
Med tiden fick jag mer och mer harmoni genom att jag satte upp kortare och längre mål eller sig mindre och större..genom att jag kunde bocka av dem. Försökte även sätta upp tider då helst skulle vara uppnådda.
Vi är flera som gått igenom den bråddjupa livskris/trauma som du nu går igenom. Gör hela tiden det som känns rätt för dig…ex att inte orka träffa släktingar som vill dig väl. Är det för jobbigt nu så träffa dem inte. En sak i tagit…ett steg framåt i din takt.
Ta reda på vilka intressen du hade innan du träffade exet elletr intressen som du drömt om och försök lägg upp en plan att börja med något av dem.
Skulle du kunna tänka dig att rida exempelvis. Att umgås med hästar kräver koncentration och fullständig närvaro vilket gör att hjärnan slappnar av. Och man lär känna nya männnsikor. Att få igång det sociala livet successivt är viktigt. Men ta det i din takt.
Sök på vacker mindfullness på youtub sim kanske kan få dig att slappna av så du får aktiv återhämtning.
Grå om du vill när du läser detta…det rensar ut.
En stark person skapar sin egen väg likt ett vattenfall.
Det är inte hur man har det utan hur man tar det.
Tiden läker alla sår
Var snäll mot dig själv och försök inte döma dig själv för mycket för de val du gjort tidigare i livet. Även den bäste kan falla dit.
Anna K- vilken omtänksamhet, verkligen uppskattat. Tack.
Jag har professionel hjälp, ja. Det är skönt med tycker jag inte kommer vidare.
Jag bär på så mycket hat och illska och svarta tankar att det nästan äter upp mig. Jag har problem att klippa med exet. Ringer hon svarar jag alltid men en strimma hopp i bröstet. Det är sjukt men så är det.
Känner igen mig så i det du skriver, jag har alltid tagit hand om allt, precis allt. Det är samma sak nu.
Jag försöker vara egoistisk och tänka på mig själv. Många i min närhet (vänner, föräldrar, kolleger) frågar om jag vill träffas men jag vill inte träffa någon alls. Jag är med mina barn varannan vecka och i min ensamhet den andra veckan. Ensamheten är extremt tryckande men jag tror jag kommer bli bekväm i den.
Förra veckan var det en attraktiv yngre kvinna som tidigare jobbade med mig som frågade om jag ville ta en glas vin med henne (hon hade hört jag skillt mig) men inte äns det lockar.
Jag lär mig mycket från det här forumet. Jag ser att jag inte är ensam. Det hjälper.
Många kloka kvinnor men även en del män (Håkan tex). Jag lär mig vara ensam och hantera den fruktansvärda sorgen och saknanden av en person jag älskade.
små steg
Söndag – tomhet och saknad av det som inte är min vardag längre. På gott och ont. Hoppet om att detta bara är en paus och att vi ska vara familj igen finns hela tiden. Just nu kommer vår kompisfamilj till honom och barnen i vårt hus för att fika – och jag är någon annanstans. Smärta. Jag ser också det som blivit bra. Barnen har fått en lugnare tillvaro, de har fått en bättre relation till sin pappa som är närvarande numer! Känner igen mig, Vilsen_man, i att bli glad när han hör av sig och hoppet vaknar till. Vi var dock båda överens om att dela på oss – jag orkade inte med mer härskarteknik med avoghet, kyla, ilska och fula ord. Har dock en stor kärlek kvar till honom trots allt jag varit med om under de 20 år vi varit tillsammans. Vad som känns svårt är att inte veta varför han betedde sig som han gjorde. Han säger att jag är hans livs kärlek men har ändå tagit avstånd känslomässigt och ansvarsmässigt i vardagen och allt har handlat om karriär och pengar. Vi har sopat många känslor och bråk under mattan och inte sett till att prata igenom vad som hände sedan. Hoppas på en framtid i kärlek och omtanke men har svårt att se den.
Tack för din fantastiskt berörande kommentar Essie. Det kan vara väldigt svårt att tro på kärleken igen, men den kan komma i de mest överraskande former och tillfällen. Jag önskar dig en fin kväll trots det du går igenom.