Du blev lämnad eller lämnade. Kanske har det gått veckor, månader eller t.o.m. år sedan ert förhållande tog slut, men tanken på honom eller henne vill inte avta. Intensiteten i känslorna är stark och det känns som om du aldrig kommer att kunna släppa taget.
Relationen var kaotisk, passionerad, konfliktfylld, av och på. Kanske upplevde du det som om du mött din själsfrände och att ingen i världen någonsin kommer att kunna ta hans/hennes plats. Eller ett förhållande som var destruktivt och en person som använde sig utav härskartekniker.
Men du vänder ut och in på dig själv och undrar varför det blev som det blev. Ett analyserande som äter upp dig inifrån: ”Om jag bara gjorde annorlunda! Jag skulle ha avstått från att säga de där orden, för då hade vi kanske varit tillsammans nu!”
När någonting känns lättillgängligt tolkar vi det som att det har ett lägre värde, och när vi tvingas att kämpa eller aldrig ens får föremålet eller personen inom räckhåll, tror vi att värdet är högre. Mycket högre!
När någon visar ointresse eller en sval attityd gentemot oss, är det inte ovanligt att vi börjar kämpa en desperat kamp för att bevisa vårt värde. Vi vill att den andre ska se vilket kap vi är och vad de riskerar att gå miste om. Energin sipprar ur oss!
Vi hänger upp vår existens och självvärde kring hur den andre bemöter oss.
Kampen för att få tillbaka vår f.d. partner är inte enbart en strid som handlar om honom eller henne, utan ett desperat försök att hålla det egna värdet ovanför ytan. Inombords resonerar vi: ”Om den här fantastiske mannen/kvinnan väljer bort mig blir det bekräftelse på att jag är en looser. Om jag bara kan vinna tillbaka hans/hennes vilja att vara tillsammans med mig!”
Vilken enormt stor betydelse vi tilldelar andra människor gällande hur det ska kännas i våra emotionella system! ”Du gör mig exklusiv eller värdelös!”
Vi rusar runt i labyrinten och hoppas från djupet av vårt varande att den andre ska se och bekräfta oss. Vi tränar, stylar upp oss, uppdaterar på FB etc. i hopp om att exet inte ska kunna undgå vår förträfflighet. Vi väntar på meddelandet som ska skänka oss frid. Ett oxytocinrus som ska göra oss höga på livet!
Vi behöver vara uppmärksamma så att det är vi själva som väljer en partner, och inte våra sår från förr: ”Jag fick inte den uppmärksamhet och kärlek jag behövde som barn, så nu gör jag allt i min makt för att äntligen nå fram. Han eller hon ska bli min befriare så att jag kan få stråla!”
Vi måste inte nödvändigtvis älska oss själva, men vi behöver alliera oss med vanor som gör att vi känner värde inför vårt jag. Vad vill du tänka strax innan du lägger dig ikväll? ”Det här blev faktiskt bra! Jag visade min person självrespekt, även om jag just nu genomgår en smärtsam period.”
Kan du inte komma över ditt ex? Webinar imorgon söndag den 29/10 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Klockrent!!! Den här gången jag blev övergiven har jag INTE jagat efter…istället har jag fått upp ögonen för varför mannen inte alls var bra för mig eller gav mig den kärlek och respekt jag är värd. Och det är skönt att jag istället för att rasera min självrespekt totalt och försöka ännu mera lyckades välja att se mitt värde istället. Jag skulle ALDRIG släppa in den mannen i mitt liv igen.
Spot on, som alltid!
Jag är så tacksam för dina kloka och upplyftande texter. Många insikter har jag fått genom dem, stärkande och sanna ord om hur livet kan vara, och att vårt egenvärde är så viktigt att vi själva rår över.
Jag känner igen mig i så mycket. All ångest och sorg, alla tårar jag fällt. Men jag vet innerst inne att jag gjorde det enda rätta, för mig och för mina barn. Jag stod upp för mig själv, och gick ifrån en relation innehållande så mycket svek, lögner, manipulation, otrohet, kränkningar. Men allt var mitt fel.
Tack, Michael!!!
Precis idag känner jag mej så som du beskriver i bloggen.
Mina dagar är så olika.
Oftast är jag både nöjd och stolt över att jag tog beslutet att avbryta en relation jag for illa i.
Men i dag, är jag tillbaka i en sjukligt smärtsam saknad.
Jag förstår det inte själv. Jag gjorde ju helt rätt som gick.
Jag blir bara så trött på min smärta och sorg och jag blir så otroligt trött på mej själv och min hjärna som hela tiden drar iväg när jag försöker tänka på annat.
Synd att jag är upptagen kl 20 på sönd. Hade gärna lyssnat på din Webinair Michael.
Så kan det också vara inom ett förhållande som inte är bra… Tack för dina ord ❤️
Så bra text!
Inatt blåste det väldigt mycket och något väsnades kolossalt inträdgården så jag kunde inte sova.
Gick runt i mitt hus och kände en enorm frid, glädje och styrka över att jag lyckats ta mig ur äktenskapet och livskrisen som kom i kölvattnet av separationen.
Tänk att man Kunde göra en resa från att desperat kämpat om att visa sitt värde i relationen. Där partnerns ointresse, svala, ilska och kyla gentemot mig skapade en tillvaro av kamp.
Tänk att en enorm livskris med dammsugning av minsta negativ tanke om mig själv äntligen efter sex år har städat bort all negativitet. Nu finns utrymme för lycka, nyfikenhet, skratt, tillit till sig själv i olika sammanhang och harmoni.
Har heller inte ont av att träffa exet på stan. Han gör så gott han kan utifrån hans förutsättningar och jag tror och hoppas innerligt att han funnit harmoni och utvecklats efter vår separation.
Vilken kunskap du besitter Michael. Du ger så mycket kunskaper om vad en kärleksrelation kan skapa hos båda parter.
Själv säger jag till mina barn det du lärt mig. Relationen ska skapa frid, harmoni, glädje, personlig utveckling, trygghet och god hälsa.
Den utmanar dig genom tillit och trygghet.
Hårda ord, otrygghet, svek, skrik och gap, känslan av att kunna bli utbytbar, otrohet i en relation är Fel.
Jag kommer Aldrig att vara rädd för att ställa den jobbiga frågan till mina barn om jag ser att de far emotionellt illa i en relation. Jag tar smällen av att de riktar ilska på mig…huvudsaken är att någon har väckt ett frö om att allt inte står rätt till.
Alla lycka mina bloggvänner
Vi är mycket starkare än vi tror.
Anna K, så fantastiskt klokt och insiktsfullt skrivet! Jag läser om och om igen för att riktigt pränta in orden i min hjärna!
Anna R – jag känner samma som du! Det är nu 3 månader sedan vi delade på oss och för det mesta har det känts så skönt att slippa den kyliga tillvaron, ignoransen och avståndstagandet. Men åååå vilken förtvivlan det är ikväll över att livet med mina människor ( man och barn) är över. De är hos honom nu i vårt hus – alla är tillsammans , hemma, utom jag. Smärta! Sorg! Tårar!
Tar fram bilder av hur det var när vi levde ihop, hur det kändes och vet ju att det var tårar då också – både tysta inombords som jag inte visade och även tårar som flödade i ensamhet inne eller ute. Hans irritation och ilska, hans prat om honom själv och hans jobb som var eviga monologer då jag troget lyssnade och gav respons, hans kommentarer och gapande om vilka idioter huset var fullt av och att dagen varit bra fram tills han kom hem…. Det är inget jag vill ha igen! Men ibland vill jag bara åka hem!