Hans blick verkar trött:
”Hon är ständigt på mig och talar om hur otillräcklig jag är. Jag är inte lycklig och har stängt av.”
Kvinnan berättar:
”Han är fullständigt ointresserad av en djupare kontakt med mig. Mina känslor verkar vara som ett främmande universum för honom. Jag är en skugga av den jag en gång var!”
Berättelserna är många och sorgliga. Människor som inom sig vet att de är i fel förhållande, men som lärt sig att släcka ned lågan på insidan. En klassisk överlevnadsmekanism för att orka med. Trötthet och uppgivenhet som närmaste följeslagare.
Så vad är det som hindrar oss? Vad är det som gör att vi dribblar bort våra sanningar i hjärtat?
Som jag ser det, finns det två grundfundament i livet: rädsla och kärlek. När vi är rädda för separation, ensamhet, inte klara oss ekonomiskt, skuld inför barnen, obehag eller panik inför att behöva såra någon och frågan:
”Tänk om jag begår ett enormt misstag?”
Kärleken däremot; vill oss väl. Alltid! Den är pålitlig och vill se oss räta ut våra ryggar. Den vill aldrig att vi tigger om torra bekräftelsesmulor.
Våra hjärnor har en emellanåt en tendens att försköna och idealisera för att orka:
”Det kanske ändå inte är så farligt? Jag inbillar mig nog och är för känslig…”
Vi ”fryser” positiva minnesbilder, därför att de i vissa lägen är skönare att hålla fast vid, än att behöva se hela filmen (som inte är skönhetsredigerad).
Vi har så många tillvägagångssätt att välja mellan i försök att bedöva jaget: alkohol och festande, bekräftelsesurfande, förnekelse, avtrubbning, trötthet, bortförklaringar, sex, skuldbeläggande, offerkostymer, ilska, bitterhet etc.
Vad skulle du göra om rädsla inte höll grepp, utan du istället valde och agerade utifrån det du egentligen vet här inne?
Behöver du någon att prata med? Kontakta mig på 0761814888 eller maila på michael@separation.se
Michael Larsen – relationscoach
Kan det även vara tvärtom? Att rädsla och ovana av att öppna sig och berätta om sina känslor/behov osv gör att det är enklare att ”fly” än att kommunicera?
Rädslor styr våra liv mer eller mindre.
Rädslor har enorm påverkan på hur vi lever våra liv.
Icke att föringa ’små’ rädslor vi dagligen går och tänker på som miljö etc. Till stora livsstytande rädslor som att vas rädd för att då en panikångestattack.
Hur många har riktigt roligt i sin vardag då och då? Sanslöst roligt med skratt så magen värker?
Var har vi våra sociala liv, grupperingar, föreningar, mötesplatsmöjligheter där vi förutsättningslöst kan träffas och bara ha roligt? Bridge, cykelreparationskurs, scouter, ….när hinner vi vara sociala och umgås på ett härligt sätt med nära, kära och eller nya grupperingar?