Skuldkänslor över att behöva såra någon vi delat dagarna med. Samtalet med barnen om att deras föräldrar kommer att leva på olika håll. Oro för ekonomin som ensamstående och klivet ut i det okända. Detta är bara några av de saker som kan få oss att hålla andan. Stanna kvar i det kända eller lämna? Dilemmat kan vara enormt slitsamt att bära.
Går det att leva i en kärleksdöd relation? Stanna av hänsyn till de små? Ja, det gör det. MEN om det är emotionellt hälsosamt är någonting helt annat.
Jag hör ganska ofta människor säga:
”Det är nog bäst för barnen om jag stannar?”
”Vi har ju hus och minnen tillsammans.”
”Jag är så uppfylld av skuldkänslor att jag inte vet om det är rätt att lämna.”
Vill du verkligen vara dina barns lärare när det kommer till hur man lever ett halvt liv eller mindre? Hur två vuxna inte skall interagera med varandra? Värdet av att stänga in ett levande ansikte? Vill du att de unga, dag efter dag skall se och ta in emotionellt avstånd.
Jag är inte förespråkare av lättvindigt lämnande. Har själv varit på andra sidan (den som blev lämnad) och jag bara hatade alla de i mina ögon easygoing skilsmässor och happy, happy, happy.
Dagarna är inte alltid lätta och vi behöver bli bättre på att förebygga innan det blir för sent.
Några tankar:
Är det verkligen ok att stanna med någon som vi inte längre älskar? Är det omtänksamt att inte låta personen vi lever med ges möjligheten att möta någon som älskar fullt ut? Så att nya sköna vindar kan få röra vid deras ansikte.
Det kan vara väldigt egoistiskt att stanna vid någons sida enbart för att man inte vill såra. Det kan faktiskt vara så att vi står kvar för att vi inte vill slå sönder bilden av oss själva som snälla, fina och omtänksamma människor. Vem är det rätt mot?
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ja det är där jag är! Stannar halvt om halvt för att jag inte orkar förklara (ännu en gång) att jag inte kommer tillbaka, att jag inte vill mera… Det tär på mig och säkert ännu mer på honom. Det kan liknas vid känslan att inte våga doppa sig i det kalla vattnet, fast man vet att det är ganska skönt när man väl kommit i. Hur länge ska jag orka, hur länge ska han hoppas? När ska jag bli förbannad och ta steget? Är det ilska som krävs? I så fall är mitt tålamod en nackdel. Måste vidare nu…
Tror också som du skriver. Det tär på honom. Hur länge ska vi ha det så här. Kommer hon stanna? Vill jag stanna. Hur ska jag göra för att härda ut, skapa det långsiktiga leva det. Hur ge henne det hon behöver, kan jag, vill jag. Jo jag vill eller. Hjälper det att jag anstränger mig. Hur länge?
Ja tiden får utvisa. Vi har ju en gemensam familj. Den är ju viktig. Det kan vi ju inte bryta upp från. Det måste gå. Och tiden går. Vi bjuder in lite vänner till middagar, vi visar utåt att det fungerar. Det är ju trevligt med sällskap som förgyller. Men hur länge. Är det värt det. Vad saknas etc. Enklare att bryta om det finns ilska för att bryta men har tankarna och mönstret i livet kommit en bra bit på vägen mot ett annat liv vare sig det skett i praktiken fullt ut med separation eller bara separation och bo kvar ihop är det oftast bra att lämna helt
Jag var där du är för två månader sen. Men levt så i ca 3 år.
Känner igen mig i det du skrev. Jag tänkte mkt på hur länge ska jag orka. Vad måste hända för att jag ska kunna ta beslutet. Jag hade/har så mkt skuldkänslor över att lämna honom. Men jag kunde inte leva så mer jag blev bara värre o värre och jag började gå in i ett hål som inte alls var bra både för mig och mina barn…jag var olycklig och gjorde honom olycklig också eftersom jag bara var arg hela tiden arg ledsen trött på allt….till slut kom det en dag som jag sa stopp nu eller aldrig och det blev NU.
Jag mår bättre nu inte bra men jag hoppas jag mår bra nån dag och blir lycklig igen som jag en gång var.
Lycka till!! Kram
Oj, så vackert igen det du säger .. visst ibland får man bita ihop bara och se om man kan göra något åt det som är fel.
Men man kan inte år ut och år in bita ihop då visar man barnen det sätt som är fel att leva. Jag tror till och med att man blir fysiskt sjuk av det. Minns såväl när jag som sjuksköterska var på hembesök hos patienter som var mycket sjuka och döende.. det jag ofta kunde känna (som såklart inte var uttalat) ..men de skulle ha lämnat varandra för mycket länge sedan. Det satt liksom klistrat på väggar i möbler.. ja överallt ..så tragiskt. Inga kärleksfulla hem att besöka. Så de som tror de är snälla och inte kan lämna har nog helt enkelt inte lärt sig vad kärlek är.. och kan heller inte handla utifrån just kärlek.
Nej som du beskriver ”Så att nya sköna vindar kan få röra vid deras ansikte” det är något helt annat. Om man aldrig får känna det i relationen är det dags att gå. Tack för tänkvärda ord som ger så god reflektion. Önskar alla en fin dag.
Bra skrivet.
men om man har varit i en relation hela sitt vuxna liv (är nu 35), mannen man delat allt med är så snäll, fin och omtänksam. Världens bästa pappa på alla sätt och vis, dyrkar marken jag går på och ändå känns det inte rätt. Hur ska man då inte ätas upp av skuldkänslor? Jag har lämnat då jag kände att det inte var schysst mot honom. Fast jag blir ju tveksam nu när han står där som en ledsen hundvalp när jag hämtar barnen. Kanske hade varit bättre att stanna ändå….
Känner mig så otroligt egoistisk, och då har jag lämnat för att vara ensam, inte för en annan relation. Jag kan knappt njuta av min egenvalda egentid ibland för det är en gnagande tanke i huvet ”Varför kunde du inte bara vara nöjd?”
Det är ju väldigt bra att ni ändå är vänner, tycker om varandra. Liksom jag och min dåvarandra fru är. Men om du var nöjd skulle du väl inte valt att lämna er relation?
JO det är klart, vi är som bästa vänner och det är jättebra, speciellt för barnen, men ibland är det svårt att hantera, nästan så att man önskar att vi kunde vara arga på varandra istället, lättare att hantera. Nu kan jag ibland ha svårt att se varför jag lämnade men då är det bra att man har ärliga vänner som påminner hur irriterad och arg jag var mest hela tiden.
Sofia, du skriver att du varit i relationen hela ditt vuxna liv så jag gissar att det innebär att ni träffades när du var kring 20. Det som slår mig då är hur mycket man utvecklas mellan 20 och 35, eller kanske jag skulle säga hur mycket potential det finns för att utvecklas mellan 20 och 35.
Jag tror att det är meningen att vi ska utvecklas hela livet, att utveckling och lärande är en anledning till att vi är här. Men just som ung vuxen händer det så otroligt mycket med tankarna, medvetandet, känslorna och själen, och befinner man sig i en situation som inte ger tillräckligt stort utrymme för den utvecklingen så står man till slut inte ut utan måste bryta sig loss för att få rum att andas och växa.
Kanske var det så att det inte fanns plats för din utveckling i relationen, att ni utvecklades åt olika håll eller i olika hastighet, och att det inte var kärlek som saknades utan plats att växa?
Kram
Charlotta
Du sätter ord på mina tankar. Så rätt.
Helt rätt! har också tänkt så och försöker landa i tanken att vi hade våra år och dom var toppen, för det mesta, men nu är det dags för nästa steg i livet. Svårt bara när jag fortfarande tar väldigt mycket ansvar för honom och hans känslor.
Han tittar på mig ibland som om han bara vill skrika hur mycket han älskar mig och han vill ha mig tillbaka, men det kommer inget. Han bara kramar mig hårt och jag kan känna hur hela hans kropp är på gränsen till att bryta ihop. DÅ är det väldigt svårt att inte kliva in i den omhändertagande välbekanta rollen. Att bara då ett stag bakåt och lämna honom med gråten i ögonen på trappen, det är hemskt.
Fast som en klok vän sa till mig ”jag kan inte vara fortsatt gift för att vara snäll”
Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver: ”Han är så snäll, fin och omtänksam. Dyrkar marken jag går på…”
Ja, hur ska man då inte slukas av skuldkänslor?
Jag har inte tagit steget ännu men är där snart. Men skuldkänslorna sitter på plats redan.
”Varför kan jag inte vara nöjd?”
Kan också se ”hundvalpsögonen” framför mig.
Så småningom blir det nog bra för er båda.
Lycka till!
Jag har gjort samma sak. Pappan finns där, han ställer alltid upp på mig o barnen, trots att jag lämnade honom.
Nu vet jag inte vad jag sysslar med. Snart varit slut ett år. Ändå umgås vi ff, o allt för ofta.
Men han tar en sån energi från mig. Helt slut ef man umgåtts.
Det är eg inte rätt för nån av oss. 🙁
Men han har oxå varit oumbärlig nu när jag är sjukskriven, utmattningssyndrom. När jag inte klarar av mig själv eller barnen…
Nej, att stanna om kärleken är borta ska man inte göra. Det är inte rätt mot någon. Men det är ju så lätt att säga och tänka så när man tänker logiskt. Men när man blir lämnad så är man bara så uppfylld av sorg och alla känslor så då klarar man inte av att se det på det viset. Man skulle göra vad som helst för att få en chans till! Men om kärleken är borta hos den som lämnar så kan han/hon ju inte ge flera chanser. Hjärnan förstår. Men inte hjärtat.
Det är enormt slitsamt, ja..
Är i precis den situationen och har varit i flera år nu.
Ena dagen är jag övertygad om att jag självklart ska lämna för bådas skull och nästa tycker jag att jag nog kan stanna ett tag till – för ”så farligt är det ju inte” och vi har det ju bra med barnen.
Min man är snäll, pålitlig, trevlig, snygg och omtänksam – ett riktigt kap.
Men mina känslor finns inte där, annat än som för en vän.
För några år sedan blev jag stormförälskad i en annan man och insåg då att jag faktiskt aldrig varit kär förut – inte på riktigt. Svårt att ta till sig relationsspalternas råd om att hitta tillbaka till sin man då, när man aldrig varit där från början..
Känslorna håller i sig och mitt velande fortsätter, dag efter dag, år efter år. Det tär.
Jag undrar när/om jag någonsin kommer fram till den dag när gränsen är nådd och jag bestämmer mig för att stanna eller gå. Nu lever jag i någon slags känslomässigt limbo.
Är väldigt rädd för just det som Marie beskriver ovan – att leva mina sista dagar bitter över det jag aldrig gjorde..
Om en vän till mig hade haft det här problemet hade jag haft massor av goda och handlingskraftiga råd att ge – men det är tyvärr inte lika enkelt när det gäller mig själv.
Tack för en mycket läsvärd blogg!
Det är svårt, men var ser du er, dig om några år. Utan tänka på då för mycket och då tnker jag på dels det du hade då med din man och känslan av kärlek som du upplevde med annan. Vad saknar du?
vad vill du uppleva?
Hej Maria!
Kunde varit jag! Hur gammal är du? Hur många år har du känt så här? Fast man är nöjd med livet och har det bättre än många andra är det lätt att tänka, ska jag aldrig mer, i resten av mitt liv, känna mig åtrådd och känna åtrå? Man är ju fortfarande ”ung” jag är 34. Känner précis som du, man är i ett känslomässigt limbo, nöjd överlag men ändå något som fattas. Men det blir liksom aldrig ”tillräckligt” dåligt för att lämna. Snarare tvärtom, man växer ihop mer och mer för varje år som går, vilket gör det ännu svårare att ta steget. Jag avundas alla de som vågar.
Hej Hanna!
Jag är några år äldre än du (inte så många).
Jag har känt så i fler år än jag vill minnas, men i alla fall ca 5 år även om det har blivit allt intensivare med åren. Jag har väl funderat seriöst på att lämna i ca 1 år kanske, vi har varit tillsammans i ca 15 år. Jag hade inte varit riktigt kär i någon när vi träffades (det fick jag uppleva med den andre mannen) och visste därför inte att jag kunde känna så mycket när jag blev tillsammans med min man.
Känner dock inte igen mig i att vara nöjd med livet, även om mycket i mitt liv är bra. Tycker också snarare att jag och min man glider längre och längre ifrån varandra, även om man har mycket ihop. Men absolut – känslan av att man kanske borde vara tacksam för det man har och nöja sig med det, det känner jag igen.
Det svåraste är att lämna sina barn varannan vecka. Sorgen efter mina barn och tystnaden de lämnar efter sig när de åker till pappa är större än allt annat. Hur lär man sig att leva med det?
Det är tungt.
Det är ju som nåt saknas.
Men det är ju samtidigt så att barnen ska känna att man inte bara lever för dem. De ser mer än man tror. De vill hellre vara med en förälder som mår bra i sig själv än i samma hus som två föräldrar som inte lever. Det tar ett tag att orientera sig i en situation att inte bo med sina barn och de med båda föräldrarna. Inga enkla svar, inget facit finns gör hur och hur länge, men det kommer
Åh Linda, håller med, det är verkligen riktigt tungt och sorgligt att vara utan barnen… Skilde mig från barnens pappa för 9 år sedan. Första året var grymt, var på vippen att ångra mig och gå tillbaka.. Efter ett år började det kännas lite lättare, och så småningom kunde jag till och med njuta av egentiden. För mig underlättade det att ha kontakt via telefonen någon gång under veckan. Lite vardaglig enkel kontakt, utan dramatik, tårarna fick komma när vi lagt på.. Nu har mina döttrar flyttat hemifrån och jag är i en liknande sorg igen.. Regelbunden kontakt underlättar nu också. När jag längtar så ringer jag dem och det blir med ens lättare.
Som alltid bra skrivet Michael.
Även Eva, Marie och CJ reflektioner.
Det är inte enkelt att se klart , men oftast något båda parter vet. Såväl barnen att det håller inte i längden att låta det rulla på utan input och outout i form av bekräftelse, intresse ömhet, intimitet i form av kommunikation och samliv grundad på kärlek. Jag och min fru dog successivt i många år. Inte lätt att acceptera för det funkade ju (eller egentligen inte) med vardagen, resor till fjällen och solen. Vi åkte till jobbet, tog hand om det gemensamma hemma och barnens skolgång och aktiviteter. Gav varandra utrymme för egna aktiviteter och successivt levde vi olika liv. Skaffade substitut i form av karriären, fritidssysslor och vänner på olika håll. Men i mitten bodde vi, skötte hus, barn mm.
Men oj så bra vi mådde utåt.
Men inte inåt. Saknaden var stor efter det som var, men insikten kom efterhand att det har inte funnits på så många år och vi har gjort olika val under många år som inneburit att vi inte vill eller kan hitta tillbaka till varandra med kärlek mer än att leva som vänner. Men det räcker inte för oss och ej heller barnen. De och vi vll se föräldrar lyckliga. En kram att ge och få betyder oerhört mycket. Det avspeglar sig också i hur du är mot och,med dina barn vänner på jobb etc. Låt inte dig och din partner förgås. Låt varandra bli lyckliga och stanna inte i det som bara är.
Självklart ska man inte stanna om man inte älskar någon längre. Men om man har barn ihop så kan man väl avsätta ett år. Ett år då man lägger allt på bordet, går i familjerådgivning så man förstår varandra och hur man hamnat där man är. Ger det en chans (med betoning på en!). Kanske hittar man tillbaka, kanske inte men den som lämnar visar ändå på detta sätt respekt för de år man haft tillsammans. Har man inte kunnat reda ut allt mellan varandra innan man skiljs åt så blir det nästan omöjligt efteråt och då hamnar barnen i kläm. Hade mitt ex behandlat mig så här hade vi troligen stått på god fot idag vilket vår son hade mått bättre av. Nu är jag så sårad och kränkt att det inte går…men jag jobbar på det för sonens skull..
Du har rätt. Det behövs kommunikation. Med stöd av familjerådgivning och tillsammans. Tydlighet med vad båda vill. Att lyfta tankar och saker som är oklara mellan varandra. Det behövs för att processen ska bli smidig. Har man barn ihop är det ännu mer viktigt att skiljas efter bearbetning. I vissa fall blir man överens om att gå vidare. I andra inte. Men om det funnits kommunikation under resan underlättar det framtiden och läkandet för båda, inte minst den som inte”ville”. Lycka till
Du har helt rätt, många ggr skulle man önska att det nästan var krav på familjerådgivning i samband med skilsmässor där det finns minderåriga barn involverade, objektiva åsikter behövs för framtida relation, barnen har man ju alltid tillsammans.
Precis så, dilemmat är enormt slitsamt att bära. Alla tankar och känslor som tar så mycket av ens vakna tid.
Helt övertygad om att den här processen, alla tankar och känslor drar ner en i sitt mående.
Emotionellt hälsosamt är det garanterat inte.
Det är så klart inte ok att stanna om man inte älskar den andra längre, det är inte rätt för någon av dom.
Men det är ändå en process som man måste gå igenom. Har man levt länge ihop så är det inget som man gör på några veckor.
Man vill ju in i det sista att det ska funka. Jag som älskade honom så mycket. Han var ju verkligen 100 % rätt för mig.
Hur kunde det bli så här?
Jag har ju svar på alla mina frågor och vet innerst inne att hur mycket han än älskar mig och tydligt visar det också så kommer inte mina känslor tillbaka.
Kärleken är borta, kvar finns bara omtanke och vänskap.
Nu är jag helt säker på att jag vill göra slut, jag vill uppleva mer än det här, jag vill känna så mycket mer.
Jag vill leva mitt liv som jag vill och jag vill känna mig levande igen.
Men just nu kan jag inte ta makten över mitt liv. Just nu kan jag inte göra det som känns bäst för mig. Min tid kommer sen.
Förhoppningsvis snart.
Det finns lite annat att ta hänsyn till just nu som är så mycket viktigare.
Men det har vi snart besegrat och kan börja tänka på framtiden.
Jag tror på en bättre framtid. Så småningom. ❤️
Varje relation är unik.Ibland är separation nödvändigt för att båda ska bevara psykiskt välmående och tillåtas växa.I vissa fall där det fortfarande lever empati och kärlek men vardagstress och trötthet tär kanske en särborelation är lösningen. Att träffas när man är utvilad och orkar ge den andre den uppmärksamhet hen förtjänar.Dejta på nytt. Om relationer är destruktiv är brytning det enda rätta.. Men i trötta förhållanden kan en paus visa om man längtar efter varandra eller inte.
I ett nedbrytande förhållande där man tappat sin självkänsla kan det kännas som om man sitter förlamad i en rullstol och andra upp manar en att resa sig och springa iväg. Jag upplevde det som en omöjlighet tills jag fick konkret hjälp utifrån..
I backspegeln ser jag hur ”död” jag var och succesivt har jag nu fått mitt känsloliv tillbaka och vaknar med tacksamhet över livet och gläds över ett gott förhållande till mina nu vuxna barn .
Så väldigt sant.
Sedan handlar det ju även att tro på och lita på sina egna känslor, jag kan ju bara tala hur erfarenheten om att en till synes död kärlek inte alls egentligen var död utan enbart förlamad och bortglömd av div ytte prövningar där vi mest tappat bort oss själva och varandra. För oss blev den definitiva brytningen en chans att bygga upp oss själva och sen (helt oväntat) hitta varandra och kärleken igen.
Men som många säger, när känslorna inte finns där längre och man känner att man både tappar bort och försakar sig själv så ska man för bådas skull gå skilda vägar. Framtiden kan man bara sia om, det är idag vi lever, känner och andas. <3
Jag tycker mycket om din blogg, du skriver bra och klokt. Jag har själv blivit lämnad, flera gånger, vilket har medfört mycket smärta men också personlig utveckling.
En sak som jag undrar lite över är om du har utgångspunkten att alla kommer att hitta fram till en bra kärleksrelation ”till slut”? Det verkar lite så, i resonemanget att man inte ska hindra den andra från att få möta verklig kärlek. Jag håller med om resonemanget, men slutsatsen för min del är nog att det lika väl kan bli så att man kommer att leva i första hand ensam, utan en bra relation. Det kan hända både den som lämnar och den som blir lämnad. Och det är också något man kanske måste möta – insikten om att ens liv kanske inte kommer att medföra en riktigt bra och ömsesidigt äkta kärleksrelation, hur gärna man än skulle vilja. Det kan hända att det man får är en serie försök som inte riktigt funkar, och däremellan långa perioder av ensamhet. Hur tänker du/ni andra kring det? Själv försöker jag hantera den tanken – att en riktigt bra kärleksrelation som varar över tid, och där jag varken vill lämna eller blir lämnad, kanske inte kommer att finnas. Men att mitt liv måste vara ok ändå.
Maria känner så väl igen mig i dina tankar. Att kanske det är så nuförtiden att alla har så höga krav på en kärleksrelation att det kanske aldrig kan hålla livet ut så som jag önskar. Att jag kanske måste förlika mig med tanken att det bara kommer att hålla i högst några år och att jag kommer att vara ensam däremellan men att ändå tycka att livet är helt ok. Hur lever man ensam, inte bara överlever… Eftersom jag alltid värdesatt familjen så enormt högt så är det svårt, skönt att läsa att någon annan har samma funderingar då jag trodde jag var ensam om dessa.
Har också samma funderingar. Behöver leva ensam nu, men vill gärna så småningom träffa någon jag trivs med och som får mig att känna…
Så igenkännande Michael, alla nätter och dagar jag grubblade och ångesten att en dag såra den jag en gång älskade så innerligt, skuldkänslor över att berätta för barnen, sorgen att lämna hus och tryggheten. Så många nätter jag funderade på ekonomin och hur jag skulle berätta att nu är det slut jag vill skiljas. Det var det svåraste jag sagt till någon i mitt liv, inte för jag tvekade utan för att jag kände mig så iskall och egoistisk..
Förstår att det är en jätte sorg att bli lämnad och att han känner sig sviken mm. men det Jag upplevt två senaste mån är nog bland de jobbigaste i mitt liv. Hade aldrig kunnat föreställt mig hans reaktioner då hade jag nog aldrig vågat ta steget att lämna.. Att vakna av arga och självdestruktiva , manipulativa sms flera gånger per natt gör så att jag får en klump i magen bara av att det plingar till i
Mob.. Vet att jag gjorde rätt som lämnade inte bara för min skull utan för gans han är värd någon som älskar honom men inte minst för våra barn då de har rätten att se TVÅ lyckliga och levande föräldrar, De har rätten att leva i en kärleksfull miljö inte i en avsvalnad kärlekslöst hem. Kram
Läste ditt inlägg igen och fastnade meningen om avstängda ansikten och det är så sant precis så var det, man kan tom se på kort från i våras att det inte är helt bra finns ingen levande i blicken, blir extra tydligt när som i helgen min yngsta säger- mamma du ser inte så där gammal ut som du gjorde när du bodde m pappa , nu är du mer,, ja du är mer som en regnbåge inte som ett regnmoln .. Så någonstans i det tuffa och svåra för det är inte alltid så lätt så känner jag hur jag vaknar till liv mer och mer.. Det går sakta men ändå åt rätt håll och med lite backar och gropoar i vägen då och då…
har just haft det så, inga känslor kvar, vad är rätt? Vad är fel? Vi beslutade oss för att gå i samtal och har nu hittat tillbaka till varandra. Helt fantastiskt, tänk om jag lämnat och inte gett det en chans?!
Fint när människor hittar tillbaka till kärleksgrunden igen. Då var inte känslorna inte helt döda, utan i djup dvala.
Jag funderade på att lämna efter ett kärlekslöst år ( vårt 19:de tillsammans). Hade varit på en föreläsning där föreläsaren sa, det svåraste var att lämna ” för det var inte dåligt, men heller inte bra” de orden har gnagt en massa gånger.
Jag strulade själv år två, när en annan man gav mig uppmärksamhet. När jag sa till honom, jag älskar dig på allvar, då kände han inte att det kunde bli vi. Jag var värd bättre. Han hade rätt, jag och min man är på väg tillbaka till varandra och jag känner mig nykär efter två halvdana år, men vi hade vänskapen kvar. I år firar vi 21 år tillsammans om det fortsätter som nu. Den andra mannen, ja han är otroligt ensam och ska ” köpa” sig en kvinna (hon är i samma ålder som jag, så ingen 20åring) från ett annat land och ta hit, sorgligt.
Är glad att jag inte lämnade min man när jag tyckte synd om honom, lämna när han älskar mig. Rädd var jag också för sämre ekonomi.
Jag hoppas det håller och att han inte kommer in i gamla mönster och glider ifrån mig.
Tack för att du delar Marie. Vi bör aldrig ta varandra för givet i en relation. Ständigt påminna oss själva och varandra om vad som en gång förde oss samman.
Tack Michael! Du fick mig att känna att jag fattat rätt beslut.
Många av er sätter ord på mina känslor och tankar…Tack ska ni ha…
Här sitter jag 34 år med ett fantastiskt jobb, hus, två bilar, två små barn, ett tio årigt äktenskap med en fin man som älskar mig men som jag inte älskar tillbaka..mitt hjärta tillhör en annan man (också han gift)..Utåt sett är vi lyckliga, umgås med släkt och vänner, planerar semestrar, ja allt en familj gör, men sedan lägger jag mig tidigt och undviker därmed intimitet, hittar på en massa helst själv, jobbar sent. Ska jag fortsätta? Står inte ut med mig själv mer, han förtjänar en kvinna som dyrkar marken han går på. Jag vill lämna för hans och min egen skull men vågar inte, rädslan är obeskrivlig. Hur kommer han ta det? Har jag försökt tillräckligt? El ger jag upp för lätt för att jag råkar vara kär i någon annan? Befinner jag mig i en livskris? Mitt samvete äter upp mig inifrån, sakta med säkert. Är rädd för att jag ska bli sjuk, måste finnas där för mina barn…bara frågor men inga svar…
//Dör inombords
Oj oj, vad jag känner igen mig i mycket av det du skriver.
Alla miljoners frågor som snurrar i huvudet och som äter upp en.
Nu, efter ett års funderande är jag klar med mina frågor. Jag vill inte längre. Det känns inte rätt.
Men vilken hemsk tid det har varit och så mycket det har dragit ner mig i mitt mående (vi har ju lite andra problem också i familjen).
Nu efterhand önskar jag att man kunde ha hoppat över den där perioden av grubblerier och dåligt mående. När det ändå skulle sluta så här men det är väl en process som man måste genomlida. Tyvärr!
Och för vissa är den processen alldeles för lång och förstör ens mående.
Jag kan varmt rekommendera familjerådgivning, antingen för er som par eller bara för dig.
Det hjälper oerhört mycket att få möjligheten att sätta ord på sina tankar och känslor. Man får hjälp att reda ut sitt ”virrvarr” i huvudet.
För mig har det varit en sån enorm hjälp. Utan min terapeut hade jag nog blivit knäpp. Sen har jag ju haft turen att på första försöket hitta den allra bästaste. En sån duktig och härlig människa.
Styrkekramar till dig Ava
Känner igen mig precis i det du skriver Ava!
Har också ”allt” fint hus, fina barn, spännande jobb och hjärtat hos en annan man.
För mig har det varit så i flera år nu och jag känner också att det är enormt destruktivt för både kropp och själ att leva så. Är också rädd att ”ta slut”, inte orka hålla upp fasaden längre och bli sjuk. Måste bestämma mig för att göra något åt situationen snart och inte bara låta tid passera. Tänker ibland att jag skadar mina barn mer om jag brakar ihop psykiskt än om jag lämnar deras pappa och blir glad.. Vet din man om dina känslor för den andre? Det gör min, till viss del, men han vill fortsätta ändå. Det känns väldigt konstigt.
Tack Michael för ditt engagemang och fantastiska blogg, och tack till alla som valt att besvara min kommentar utan att dömma mig.
Min man vet ingenting om den andre mannen. Det som började med jobbrelaterade sms utvecklades till flirtiga sms som i sin tur resulterade i passion, stark längtan, förälskelse och kärlek. Detta har snart pågått i ett år. Jag har aldrig någonsin varit så här förvirrad som jag är nu. JAG otrogen? Kan ju inte vara möjligt…men jo exakt så är det. Vem har jag blivit och varför? En sak är säker, mina känslor för min man försvann långt innan jag träffade denna man.
Jag behöver vara själv. Den andre mannen räknar jag inte med, även om han gör utsvävningar om sin kärlek till mig. Men det är bara ord för hur kan han visa att han menar/inte menar det han säger el jag för den delen när båda lever på vars ett håll. Även detta plågar mig, att inte riktigt veta om jag och den andre mannen är på riktigt.
En sak är säker, jag vet att jag måste frigöra mig men jag ser inte vägen dit. Ser bara ett svart hål.
Precis så är det för mig också.
Jag känner inte heller att jag riktigt kan lita på den andre mannen, trots att han säger och visar att han älskar mig. Vi är ju inte ”på riktigt” utan bara varandras fantasier liksom. Dessutom har han också en (ovetandes) sambo, undrar ibland hur jag någonsin ska våga lita på honom om vi skulle ha ett riktigt förhållande. Jag VET ju att han är kapabel att svika och ljuga (precis som jag är tydligen)..
Fast jag tror inte jag är så rädd för att leva själv egentligen, mer rädd för den person jag blivit av allt smusslande och tankarna på den andre.. Trodde inte det om mig själv. Men liksom du, vet jag också att mina känslor för min man inte var de rätta, innan jag träffade den andre heller.
Maria, tack för att även du delar med dig av dina erfarenheter. På vilket sätt kan man (som otrogen) visa för den andre (som också är otrogen) att känslorna är riktiga och inte en fantasi/lust/åtrå? kanske en svår fråga…men säger mkt
Har du uttryckt dessa funderingar till mannen du är kär i. Han kanske menar allvar. Han har ju uppenbarligen gjort det du gjort. Blivit kär i en annan än sin sambo/fru. Tagit en risk. Blivit kär i dig. Men är medveten om dilemmat han är i. Men kanske målmedveten om att vilja lära känna dig mer och ha en relation bara med enda dig. Viktigt kommunicera och lita på varandra båda två.
Känner igen mig så väldigt mycket i din situation Ava. Känslan och samvetet att man sårar någon som man ändå tycker om. Men ändå inte kunna stå emot de väldigt starka känslorna för en annan… Så oerhört jobbigt, svårt och förvirrande… Är också lite rädd att bli ”dömd” av andra. Vet ju så väl att jag gjort fel… Har aldrig någonsin trott att jag skulle kunna göra så här. Separerade från min man, inte enbart på grund av förälskelsen även om det då blev ohållbart. De ”rätta” känslorna har inte funnits på väldigt länge från min sida. Men jag har nog inte vågat/kunnat/velat erkänna det ens för mig själv… Har aldrig kunnat tänka tanken att skiljas… Trodde det nya skulle bli något fint och varaktigt, men det blev inte så då han sen drog sig ur. Försöker nu hantera samvetskval och olycklig kärlek samtidigt. Vet att jag får skylla mig själv, men det gör det inte mindre jobbigt. Kanske på ett sätt värre…?
Vet inte om du känner likadant? Men för mig var/är det så mycket känslor som är så svåra att reda ut själv.
Kram
Anna, kramar till dig med.
Ångrar du lämnade din man? Får känslan av att du hade lite förhoppningar på den andre, att det ev skulle bli ni? Var även han gift?
Det är precis som du beskriver det, jag tycker om min man och det gör fruktansvärt ont att jag är oärlig mot honom samtidigt gör det väldigt ont att jag inte kan vara med den andre. Tror innerst inne inte att det finns någon framtid för mig och den andre. Vad skulle det förhållande vara baserat på? lögner, svek, lögner, svek? Trots den vetskapen finns en gnutta hopp och vilja att det kanske kan bli vi. Oavsett om det blir vi el inte så ser jag inget annat alternativ än att låta min man få ha det liv han förtjänar. OCH även om jag mot all förmodan skulle få tillbaka mina känslor för honom så har vi ändå ingen framtid ihop. jag har svikit honom på ett sätt som han aldrig skulle förlåta mig för.
Åh, det skulle ha kunnat vara jag som hade skrivit detta. Det började på exakt samma sätt för mig och nu sitter jag här och funderar samma sak, JAG otrogen??
Jag vet bara att något måste ha varit väldigt fel i mitt äktenskap för att det här överhuvudtaget kunde hända. Det var ingenting jag letade eller planerade, ingenting jag ens ville. Men nu har jag efter ett tag insett vad det är som har fått det att bli så här. Ensamhet.
Jag är gift med en fin man som är snäll och utåt sett helt perfekt. Han är mycket stark i sig själv och van att få saker och ting på det sätt han vill. Detta kombinerat med att vi träffades när jag vi var unga (nu 35+) och jag ville göra allt för honom har gjort att jag hela tiden anpassar mig efter honom och det han säger. Det är inte lätt att ha en kommunikation när man aldrig får ha rätt. Detta har successivt brutit ner min självkänsla och jag har tappat tron på mig själv.
Den andre mannen kom in i mitt liv för några år sedan och vi blev snabbt goda vänner eftersom vi hade så lätt att prata med varann. Goda vänner, inget mer. Men kärleken har växt fram. Han SER mig, han säger saker till mig som jag aldrig har hört förut och som jag i början skrattade bort. Nu har jag börjat tro på vad han säger och det gör att min självkänsla sakta men säkert börjar växa. Jag är någon, det jag säger är viktigt, det jag behöver är viktigt…
Du undrar om du befinner dig i en livskris. Jag vet att jag gör det. Det var inte så här det skulle bli. Jag skulle leva lycklig i alla mina dagar med mannen jag gifte mig med. Nu är jag inte så säker längre. Men hur det än blir så kommer jag för alltid att vara tacksam mot den andre mannen för att han har gett mig något som jag saknat under så många år – tron på mig själv.
Du är modig som delar Ava. Förstår att det gör fruktansvärt ont vara i en relation men samtidigt längta efter någon annan. Rädsla är oftast en enorm bromskloss. Därför det känns som om du skall dö inombords – hålla tillbaka en kraft inombords som inte går stoppa. Vad behöver du i allt detta? Vilka beslut är absolut nödvändiga? Varma tankar till dig.
Snälla Ava bjud in din man i problemet. Släpp ingen ”bomb”, gå i familjerådgivning och älta tillsammans så att han får en chans att börja bearbeta också. Sedan kan du lämna om det fortfarande känns så. Lever man tillsammans med någon är det inte bara en som har problem det är båda.
I en relation….hur ska man ibland veta?? Vad är KÄRLEK? Vad är ATTRATTION? ÅTRÅ? Eller är det ett behov av NÄRHET, BEKRÄFTELSE??
Snälla hjälp mig!! Hur ska man veta????
Skall skriva ett blogginlägg kring dina frågeställningar Ann-Charlotte. Mycket intressanta funderingar.
Tack, Michael…..jag väntar otåligt!! 😉
Du skriver så klokt Michael!
Skriver under på att det inte är emotionellt hälsosamt att leva kvar i förhållandetill när känslorna som en gång fanns så sakteliga förintatt. Var känslomässigt en bra bit längre fram för ett tag sedan mot där jag är nu, en kvicksand av skuldkänslor, dåligt samvete och andra tunga känslor omger den smala stig jag lyckats börja trampa upp och det räcker med att ett litet vacklande steg så sjunker jag i neråt igen och kampen fokuseras igen bara på att orka syresätta mig själv och få allt att rulla på i ”familjens” vardag. Så obehagligt när man känner att man själv blir allt mer känslomässigt avtrubbad…det är inte mitt äkta Jag. Men orkar i min ensamhet fortfarande tänka på ”En dag…” Och vet att det är bara upp till mig själv.
Tack för att du delar med dig Lotte – handling belönar! Det är något som jag själv ofta tänker på.
Så skönt o se att man inte är ensam om att befinna sig i den här situationen. Jag har det précis som Maria ovan skrev, jag var aldrig kär i min man från början utan han var på pappret den perfekta killen, snygg, snäll dyrkar marken jag går på. Men jag har aldrig känt attraktion utan bara vänskapskänslor och åren bara rullade på och plötsligt är man gift och har barn. Det gör ju också att det inte finns något att hitta tillbaka till eller jobba på när det gäller sex och attraktion, såna råd som de flesta andra par får. Det förutsätter ju att det en gång funnits. Men jag kan inte skapa eller tvinga fram känslor som inte funnits där från början. Försöker jag med en sexig weekend, klä mig i sexiga underkläder etc blir jag bara ännu mer påmind om att jag inte känner den där sexuella attraktionen och att jag inte bryr mig om hans bekräftelse, den betyder liksom inget. Jag älskar honom mest av allt, han är min allra bästa vän och vardagen tillsammans är jättemysig, det är för bra för att lämna och han har inga direkta dåliga egenskaper att ”skylla på” heller. Så egentligen är jag nöjd med livet men ”stretar ändå emot” i mina tankar för jag någonstans vet att längst inne, kommer jag någon gång i livet vilja ha mer. Jag är bara 34 år, jag vill känna attraktion och åtrå och känna mig sexig och inte bara ha sex ” för att man ska” eller för hans skull. Han kan ge mig alla komplimanger i världen och på alla sätt visar han hur mycket han tänder på mig, men jag känner mig ändå inte sexig och åtrådd eftersom jag inte känner så tillbaka. På det stora hela trivs jag jättebra med mitt liv, och jag lever hellre ett liv som är till 95% perfekt än ensam. Men det är en gnagande känsla/tanke att det är en liten pusselbit som saknas. Eller har jag för stora krav på livet? Att leva med 2 barn kanske ändå innebär att det är en vänskapsrelation man ska sträva efter? O de par som har mer än så, är lyckligt lottade?
Jag är som du 34 år och vi har 3 barn. Har det ”bra” och jag tänker ibland att det ör perfekt bortsett från att jag har ”fel” sambo..
Har känt så i många år nu. Vi har varit tillsammans sen jag var 19år.
Jag är inte densamma längre, har gått igenom mkt på gott och ont. Känner inte att sambon vuxit med mig eller ens funnits där i saker som krävt mkt av oss båda.
Har ofta tänkt att ”ok, det kan väl vara såhär, det funkar” MEN, även om det funkar för mig (vilket det såklart egentlugen inte gör!) så funkar det inte för honom. Han vilja ha ett samliv, sex vilket jag inte kan förmå mig till. Bara det är ju ett jätteproblem och säger ju faktiskt mkt om hurdan relation man har. .
Ändå är det såå svårt att ta steget..
Det första stycket är så mycket jag.
Önskar nu att jag för länge sedan hade berättat för någon hur jag mår och hur jag har det. Hade jag gjort det så hade det kanske varit lättare att rent praktiskt arbeta mot målet att inte längre låta någon annan få mig att känna mig otrygg och så vilsen i om det som sägs gäller eller ej, svårt när man ensam hela tiden ska svara på sina egna frågor och funderingar. Men svår balansgång, vill trots allt visa respekt och inte blotta makens beteende till andra, alltså tiger jag.
Har inte tidigare tänkt på att jag ensam kan kontakta familjerådgivning, har jag lärt via kloka inlägg här, kanske det jag ska göra..? Men vet inte vad jag söker för hjälp egentligen, behöver nog lite reflektioner/reaktioner på det som huvudsakligen orsakat mitt nuvarande mående.
…men tiden rullar på, minns dagen i juni 2009 när min tillit till honom slutase existerar.
Jag kan varmt rekommendera familjerådgivning.
Man behöver inte säga att man söker för det ena eller det andra. Det räcker att säga att man behöver prata med någon.
Allt blir så lätt när man är på plats. De är proffsiga och kan få en att prata om precis rätt saker.
Tveka inte att ta kontakt.
Lycka till!
Tack för din uppmuntran!
Den värmer 🙂
Jag har haft det så i sex år nu. Har två barn från ett tidigare förhållande och två i nuvarande. Vi lever två helt separata liv fast under samma tak. Nästan enda gången vi pratar med varandra är när vi grälar. Ändå tvekar jag. Ensamstående med fyra barn känns inte som någon höjdare.
Förstår dilemmat att stå ensam med fyra barn, men vad är alternativet? Att fortsätta leva i en relation där inte någon av mår bra.
Vad behöver du göra för att sluta tveka?
Hej.
Det är det jag inte vet. Funderar dagligen på för och nackdelar med att stanna eller att gå.
Stannar jag är ju ekonomin bättre och man har råd att lägga lite pengar på barnen och semestrar mm men man är olycklig och nedstämd. Lämnar jag kanske man blir lyckligare men man har inte möjlighet för något utöver det nödvändigaste ekonomiskt sett vilket blir deprimerande i längden.