relationer, otrohet

Skuldkänslor över att behöva såra någon vi delat dagarna med. Samtalet med barnen om att deras föräldrar kommer att leva på olika håll. Oro för ekonomin som ensamstående och klivet ut i det okända. Detta är bara några av de saker som kan få oss att hålla andan. Stanna kvar i det kända eller lämna? Dilemmat kan vara enormt slitsamt att bära.

Går det att leva i en kärleksdöd relation? Stanna av hänsyn till de små? Ja, det gör det. MEN om det är emotionellt hälsosamt är någonting helt annat.

Jag hör ganska ofta människor säga:

”Det är nog bäst för barnen om jag stannar?”

”Vi har ju hus och minnen tillsammans.”

”Jag är så uppfylld av skuldkänslor att jag inte vet om det är rätt att lämna.”

Vill du verkligen vara dina barns lärare när det kommer till hur man lever ett halvt liv eller mindre? Hur två vuxna inte skall interagera med varandra? Värdet av att stänga in ett levande ansikte? Vill du att de unga, dag efter dag skall se och ta in emotionellt avstånd.

Jag är inte förespråkare av lättvindigt lämnande. Har själv varit på andra sidan (den som blev lämnad) och jag bara hatade alla de i mina ögon easygoing skilsmässor och happy, happy, happy.

Dagarna är inte alltid lätta och vi behöver bli bättre på att förebygga innan det blir för sent.

Några tankar:

Är det verkligen ok att stanna med någon som vi inte längre älskar? Är det omtänksamt att inte låta personen vi lever med ges möjligheten att möta någon som älskar fullt ut? Så att nya sköna vindar kan få röra vid deras ansikte.

Det kan vara väldigt egoistiskt att stanna vid någons sida enbart för att man inte vill såra. Det kan faktiskt vara så att vi står kvar för att vi inte vill slå sönder bilden av oss själva som snälla, fina och omtänksamma människor. Vem är det rätt mot?

Tankar min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare