Smaka på frågan en liten stund: tycker du att det är jobbigt att vara ensam? Väcker det kanske rent av panik inombords – tanken på att vara singel i mer än sex månader? Orkar du vara fullständigt ärlig mot dig själv? Hör du den egna rösten säga:
”Jag är inte redo för ett nytt förhållande!” Men ändå sitter där med svepande fingrar över en dejtingapp?
Du är inte ensam! Vi har alla i olika grad smittats av rastlöshet/bekräftelssjukan. Jag ser hur människor betar av relation efter relation i sökandet efter kärleken. En kronisk otillfredsställelse som lämnar människospillror bakom sig. Vi har bestämt oss för att:
”Först hitta oss själva!” Vi kämpar mot demonerna. Allting behöver tid för att läka. Vi försöker hela oss själva genom romantik och en annan person. Det slutar alltid på samma sätt om timingen inte är den rätta: besvikelser och en värkande själ! Därför att vi inte gav oss själv tid. Och under resan sårade vi varandra. Inte för att vi ville, utan för att det är konsekvensen av ett för snabbt kliv in i en ny relation.
Rädslan för tiden. Att linjerna i ansiktet skall hinna ikapp oss snabbare än vad utfyllnadsmaterialen hinner med.
Vet hur lätt det är för mig att sitta med smarta formuleringar vid en datorskärm en tidig morgon. Jag vet hur många som vaknar upp i singel ensamhet eller ensamhet tillsammans med någon. Som känner vånda. Saknaden efter ett genuint möte som bara är så mjukt. Så mjukt!
Tänk tankarna: om du vet med dig att du inte är redo, servera inte falska förhoppningar. Du kommer att såra någon. Säg inte att du älskar om du inte gör det. Gå varsamt fram. Med dig själv och en annan.
Det är en naturlag: den första månadens rus är fantastisk! Men verkligheten kommer att hinna ifatt och den kommer blotta det som inte är färdigt. Den kommer att avslöja och väcka dig mitt i natten: mannen/kvinnan som du trodde att du var färdig med. Drömmarna som du inte kan undfly hur gärna du än vill.
Vänd blicken in i dig själv och fråga hjärtat:
”Hur sann är jag mot mig själv i den här stunden?”
Michael Larsen – relationscoach
<3
Fint! Och så sant.
Undrar bara lite, om man inte tänkt sig att vara tillsammans med någon. Om man tänkt sig att hitta sig själv som du säger, och ge sig själv tid – och så dyker det upp någon ändå… Man kämpar emot, ville ju vara klar med sig själv först. Är ärlig mot denne om att man har ett fokus på sig själv just nu, att man behöver det.
Och denne andre ändå vill stanna kvar. Vill få vara en del av det. Ger mig tid att hitta mig själv. Någonstans känner man att man inte heller vill ”missa” denne någon – han känns speciell och ger varma vibbar. Man vill se vart det leder, och samtidigt är man livrädd för att förlora ”hitta-sig-själv-fokuset” och för att man stressat/varit för snabb in i något nytt…
Hur ska man tänka då?
Kan man arbeta vidare med sig själv samtidigt som en ny relation tar fart?
Stor KRAM och tack för alla tänkvärda ord, texter och meningar <3
Hej det var en bra fråga?…faktiskt oxå något jag skulle vilja veta kram Marre
Så sant! Att plötsligt stå ensam efter en lång relation tror jag skrämmer, man kastas liksom ut i det okända. Jag insåg rätt snabbt att dejtingappar inte var något för mig. Jag bestämde mig för att hitta mig själv och bara landa. Men min stora fråga är nu, hur ska man ens kunna hitta någon när man insett att det är rätt skönt att vara själv, jag behöver inte en partner för att må bra alls. 5 år har nu gått, 5 år som singel. Måste erkänna att jag saknar någon att älska, inte för att jag behöver bli älskad och bekräftad utan för att jag är sprickfärdig av kärlek att ge och jag vill leva i en relation på lika premisser där båda ger och tar och lyfter varandra. Jag saknar också tvåsamheten; en bästa vän att skratta ihop med, att hitta på roligheter med eller bara gå en promenad med. En kram kan man sakna också såklart men mer för att kramen ska vara lika från två håll. Jag vill ge detta till någon annan men hur jag ska möta denna andra vet jag inte, dejtingappar är fortfarande inte min grej och jag kan inte drömma om att gå med i någon sådan. Kanske jag blir det där evige singeln resten av livet, jag hoppas inte det är så förstås men om det blir så får jag ge kärleken till mina barn.
Ett tips, gå ut och hitta på saker, ex klättra, börja på gym, något där det finns massor med folk. För tyvärr har jag märkt att många dejtingsidor finns det tyvärr, inte alla men en hel del ny singlar som försöker hitta ny bekräftelse och komma över sitt gamla. Så ut och hitta på aktiviteter, leta inte o så plötsligt finns han där…jag hoppas jag oxå hittar dit där en dag som du e nu, jag har nog en lång väg och vandra dit. Gärna tips på hur du kom vidare
/Marre
Tycker också det känns enormt svårt med dejting-appar. Jag har försökt, men skapat konto under ett smeknamn som ingen använder. Utan foto. Utan någon direkt personlig information…Det slutar med att jag betalar för att läsa en massa ” förslag” utan att agera.
Jag har kommit fram till att det bara uppstår en känsla av att vara utlämnad.
Så det är nog inget för mig.
Sant! Det tar tid att lämna, läka och bli stark på nytt. Men en relation kan också vara en hjälp vidare. Att möta en ny människa blir ju också ett nytt möte med sig själv. Förhoppningsvis den bästa versionen av sig själv.
Wow såna sana ord. Gick ifrån en narcissist i höstas och levt på en soffa hos en vän i väntan på min lägenhet. Träffade en kille för 6 veckor sen som jag blev kär i men allt kom i kapp mig, allt detta du skriver e så sant….jag har aldrig känt mig så ensam sen jag lämnade sllt det dåliga och gör än idag, jag trodde jag var redo men icke. Det e som du skriver, man vill känna kärleken och omtanken och lyckan med någon men man är inte redo. För första gången i mitt liv har jag nu äntligen tagit på denna känsla/tanke….att jag e inte redo men ändå vill man han någon för att inte känna sig ensam. Denna kille jag dejta i 6 veckor gav så mye kärlek men jag sköt bort pga jag inte kunde/visste hur jag skulle ta emot den
Jag lämnade ett 12 års förhållande och stog helt plötsligt ensam halva min tid ( delad vårdnad om barnen). När vi väl bröt upp så var jag redan klar med vårt förhållande, jag njöt av all ledig tid! Exet meddelade redan efter någon månad att han träffat en ny, glad för hans skull men där och då var första gången jag verkligen kände mig ensam. Träffade sedan en man via en datingsida och vi klickade direkt, idag är vi sambo och är påväg att skaffa hus. Ibland kan det bli riktigt bra redan första gången, även andra gången!
Så sant, alldeles för många har väldigt bråttom in i nya relationer.
Tror att kulturen är så stark vad gäller att leva i förhållande så att de som är singlar nästan ses som om att det är något fel på dem.
Jag har upplevt olika slag av ensamhet och en av dem är att exkluderas från fester bara för att man är singel. Det är inte illa ment men många vet inte hur de ska bete sig mot en som är singel. Man undviker att bjuda dem på fester för hem blir ju ’femte hjulet’. Just detta med att det inte ingår i samhällets normer att leva singel tror jag påverkar att alldeles för snabbt gå in i nytt förhållande.
Även samhällelliga aspekter som att en familjs ekonomi i Sverige bygger på att båda föräldrar måste arbeta tvingar nog många för snabbt in i nya förhållanden. Att leva singel innebär oftast att sänka levnadsstandarden.
Har träffat några män som redan vid första dejten pratar om att det är bra att vara två för då delar man på boendekostnaderna.